Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Nordamerika. Skizzer för Sv. Fam.-Journ. af Magnus Elmblad - Ett slumpens under. För Sv. Fam.-Journ. öfvers. från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
speglar sig i fönsterrutornas glas ... »Chicago
brinner!» ropar en stryktäck spefågel ombord, och
en hel del godt folk spritter yrvaket upp ur sin
oroliga morgonslummer, med förskräckelse i ord och
åthäfvor. Men trygg skrider »Faxton»
uppåt floden, passerar alla de välkända ställena
och hamnar slutligen helt fredligt vid Clark street
Bridge, öfver hvilken den glada skaran stojande
försvinner, ganska belåten med sin utflygt på sjön
Michigan ...
Ett slumpens under.
För Sv. Fam.-Jonrn. öfvers, från spanskan af C. Ludv. Törnberg.
Kort före nattens inbrott en varm Augustidag sutto
två män på hvar sin stol och samtalade utanför porten
till landtgården San Rafael, belägen vid foten af
bergskedjan Sierra de Cordoba.
Den ene af dem var redan till åren, och bekymmer eller
krämpor hade djupt tryckt in en pregel af vemod i
hans drag; den andre, som befann sig i blomman af sin
ålder, var reslig, mörkhyad och hade ett fördelaktigt
utseende.
Den förre kallades senor Pablo, den sednare Juan
Antonio. Båda voro klädda i välmående landtmäns
prydliga drägt. Yid den yngre mannens sida låg en
vacker rapphöns-hund af utmärkt ras på marken och
sof. Bredvid landt-gårdens post stodo en dubbelbössa
och en studsare stödda mot väggen.
»Jag nödgades köra bort el Morenillo», fortsatte senor
Pablo samtalet, »emedan han var en fullkomligt onyttig
och genom sin oförskämdhet odräglig tjenare. Fallen
för dryckenskap, lätjefull, obändig och tjufaktig,
kom han ofta blodet att koka i mina ådror. Jag sade
det på förhand: den, som börjar illa, kommer att
sluta illa; och han har nu blifvit en förbrytare,
röfvare och mördare ...»
»Ja, senor Pablo», afbröt den unge mannen, »det är
en verklig skam, att skurken Pacheco och den ännu
större skurken el Morenillo få husera så. När skall
väl trakten se sig befriad från de landstrykarna?»
»Aldrig, käre gosse, aldrig. Visserligen beifras
smuggleriet, emedan den saken mest ligger styrelsen om
hjertat, men förbrytarna ha’ ändå alltid fritt spel,
ty de ha’ fördel af terrängen, landtmannen frukta
dem och spela under täcke med dem, och civilgardet
får stå der med lång näsa.»
»Ni gjorde rätt i att köra den skurken på porten.»
»Ack, nej, käre gosse, jag gjorde tvärtom mycket
illa», genmälde senor Pablo, i det han utstötte en
djup suck.
»Men tror ni då verkligen, att det var el Morenillo,
som mördade Martin?»
»Jag tror det inte blott, utan jag är viss på
saken. Du vistades då i Utrera och har inte reda
på hvad som föreföll. Kort efter det el Morenillo
blifvit bortkörd från mitt hus, började han, dertill
förmådd af sin lätja och sina dåliga själsanlag, begå
allehanda illdåd. En morgon, då jag nyss stigit upp,
hittade jag ett papper, som blifvit inkastadt under
gårdsporten. Det var från den uslingen och innehöll
några skrifna rader, som ungefär lydde så här:
»’Min käre för detta husbonde! Jag är alldeles pank,
och ni har fyrtiotusen realer i ert förvar; detta
kan ej vara rättvist. Jag vet, att ni har pengarna
insatta i Cordoba, annars skulle jag sjelf ha’ kommit
till er gård för att hemta dem, och för den skull ger
jag er fem dagars tid att skaffa mig tvåhundra pesos,
hvilka skola lemnas mig vid stenblocken i närheten af
Olivar Grande. Der väntar jag er om Fredag klockan
half åtta, just vid skymningens inbrott. Skulle ni
vara för lat att gå dit, kan ni gerna ta’ farväl af
er son Martin’.»
»Den skurken!» utropade Juan Antonio. »Och hvad gjorde
ni?»
»Jag anmälde saken hos myndigheterna, ty ehuru
jag visste, att Morenillo är i stånd till allt,
trodde jag dock ej, att han skulle gå så långt,
som han hotade, och dessutom tillhöra de der tretio-
eller fyrtiotusen realerna ej mig, utan min dotter, åt
hvilken de blifvit skänkta som iiemgift af grefvinnan
T., hos hvilken min aflidna hustru tjenat.»
»Nå väl, än sedan, senor Pablo?»
»Åtskilliga medlemmar af civilgardet posterade sig på
fältet och dolde sig så godt sig göra lät, under det
att jag infann mig på utsatt plats och låtsade, som om
jag hade pengarna med mig. Men den skurken vädrade
snaran och visade sig ej. Hade jag blott vetat,
hvad som sedan skulle följa! Stackars min son!»
Och senor Pablo torkade af tårarna med handens
af-vigsida.
»Det öfriga känner jag», sade den unge mannen. »En
morgon träffades Martin på vägen till Cordoba,
genomborrad af tre kulor. Och mördaren uppehåller
sig fortfarande i bergstrakten och skall förbli’
ostraffad?»
»Hvad vill du, att man skall göra? Han har blifvit
förföljd, men det är omöjligt att träffa på honom. Han
har alla de egenskaper, som kunna göra honom lämplig
för sitt dåliga yrke. Han är slug, rörlig och djerf,
han känner hvar-enda buske, hvarenda grotta i trakten,
och det skulle vara ett verkligt under, om ... Jag
lefver i en dödande oro, och detta ej för min egen
skull, ty jag är gammal och det ligger föga vigt på,
om jag lefver eller dör, men jag har en dotter...»
»Huru?» afbröt Juan Antonio häftigt. »Ni tror den
banditen vara i stånd att...?»
»Se här, min gosse, läs detta!» sade senor Pablo och
tog fram ett papper ur västfickan.
Den unge mannen läste med häpnad målad i
dragen:
»Min käre för detta husbonde! Jag förlåter er
edert mindre grannlaga beteende att infinna er på
mötesplatsen i sällskap, men hoppas att det inte
upprepas. Jag är åter i knipan och stämmer er ännu en
gång till Olivar Grande. Det är ett mycket angenämt
ställe, der jag har förträfflig utsigt. Denna gång
torde ni vara af den godheten och stoppa fyrahundra
pesos i pungen, ty, som ni mins, är ni skyldig mig
tvåhundra sedan den förra. Jag får underrätta er,
att ögonvittnen äro obehöfliga och att klockan sju på
aftonen är den lämpligaste tiden, ty det är skäl att
draga fördel af dagsljuset, eftersom ni är gammal och
behöfver vara aktsam om er. Som jag förmodar, vill
ni inte skiljas från er dotter Mari-Nieves, som är
en dugtig flicka, på samma sätt, som ni skildes från
er son Martin, måtte han hvila i ro! Jag tror, att ni
till om Tisdag hunnit få kontanterna från Cordoba.»
När Juan Antonio slutat läsningen, kramade han ihop
papperet mellan fingrarna. Sinnesrörelsen hindrade
honom att tala.
»Du ser», sade senor Pablo, »att jag inte är bekymrad
utan anledning och att det blir nödvändigt att fatta
ett beslut. Det tjenar till ingenting att anmäla
saken för andra gången; den uslingen skulle ändå inte
falla i snaran. Visserligen kan jag förfoga öfver det
belopp, han begär af mig, men utom det, att jag skulle
nödgas taga det från min dotter, skulle uppoffringen
i alla fall endast tjena till att uppskjuta det sista
slaget. El Morenillo hyser ett dödligt hat till mig,
sedan jag afskedade honom.»
»Men att lemna sitt hem, sina vanor och sitt
lefnadssätt ... Bäste senor Pablo, har ni väl besinnat
den saken?»
»Käre gosse, du förstår mig inte eller vill inte
förstå mig. Att öfvergifva min gård, dessa fält,
bland hvilka jag blifvit född och uppfödd, denna rena
och helsosamma luft, kommer att kosta mitt lif, det
vet jag nog, men min dotter går i främsta rummet. Om
hon skulle dö! Jag vill inte ens tänka på den saken.»
»Skulle då ingen utväg gifvas? Har ni noga
öfverlaggt?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
