Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slumpens under. För Sv. Fam.-Journ. öfvers. från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283––-
»Hvad skulle jag väl öfverlägga, käre gosse? Under
två dagars tid har det gått omkring i mitt hufvud af
idel grubbel, men jag finner ingen utväg. Jag bor
här alldeles afsides-, i hela trakten finnes ingen
menniskoboning med undantag af din fars landtgård
på en qvarts mils afstånd. Min dräng Perico är
mer lättskrämd, än en kanin, och hvad skall väl
min stackars dotter ta’ sig till, om något skulle
hända? Också lefver jag i ständig ångest. Nattetid
stänger jag visserligen dörrar och fönster på bästa
sätt, men den banditen skulle ju kunna midt på ljusa
dagen sälla sig till några andra af samma skrot och
korn och bekräfta mina värsta farhågor.»
»Ja, det är mycket sannt.»
»Jag vågar aldrig skiljas från bössan, inte ens då
jag går utom dörren för att hemta frisk luft. Det är
ett alldeles outhärdligt lif.»
»Men, senor Pablo, om jag skulle åtaga mig att ställa
saken till rätta?»
»Hjälper inte. Hur skulle väl det gå till? Den
landstrykaren stämmer mig att möta honom om Tisdag
och vi ha’ i dag Torsdag. I morgon vidtager jag mina
förberedelser, utan att någon i trakten märker det-,
i öfvermorgon gör jag anmälan hos vederbörande och
flyttar till Cordoba.»
»Ack, senor Pablo, hvad det gör mig ondt och hvad det
kommer att göra min far ondt! Har ni redan talat med
Mari-Nieves om saken?»
»Ja, käre gosse, hon vet det redan. Stackars flicka,
hvad hon grät!»
»Grät hon verkligen?»
»Ja, det är ju klart. Hon tycker lika litet om
Cordoba, som jag. Hvad skola vi göra der och hvad
skola vi lefva af? Här drogo vi oss fram rätt bra,
och så länge jag var här, af kastade stället alltid
något, men... På hvad sätt ha’ väl vi försyndat oss
mot Gud?» slöt senor Pablo, i det han steg upp och
tryckte ena handen mot pannan.
I detta ögonblick utträdde ur huset en vacker flicka
med svarta ögon och kastanjebrunt hår, en af de
flickor, som endast påträffas i trakten af Cordoba,
qvinnor i anseende till kroppslig utveckling och
barn, om man tager i betraktande det oskuldsfulla
och behagliga uttrycket.
»Pappa», sade hon, »aftonmåltiden är färdig, när du
önskar.»
Den unge mannen, som också stigit upp, tycktes sluka
henne med ögonen.
»Vill du göra oss sällskap vid bordet, gosse?»
frågade senor Pablo.
»Tack så mycket-, det är redan sent, och min far
väntar på mig.»
»Se dig väl före på vägen.»
»Ingen fara, senor. Jag har godt sällskap. Detta
är en säker följeslagare», svarade den unge mannen,
i det han tog studsaren, som stod stödd mot väggen.
»Det är en god bössa.»
»Jo, jo, men! Gud löne min herre, markisen, som skänkt
mig henne! Hon skjuter aldrig bom.»
»Farväl då, eftersom du inte vill göra oss sällskap.»
»God natt, senor Pablo, god natt, Mari-Nieves! Om
Lördag eller Söndag kommer jag hit för att höra
efter, om något nytt har inträffat... Upp med dig,
Rastrojo!»
Rastrojo var rapphönshunden, som förut låg och
sof. Juan Antonio kastade en sista blick på flickan,
helsade med handen och aflägsnade sig, hvarvid han
hörde, hurtr senor Pablo sorgfälligt reglade och
igenbommade gårdsporten.
Emellertid begaf sig ej den unge mannen raka
vägen hem, utan ströfvade långsamt och med sänkt
hufvud omkring. Otvifvelaktigt var han fördjupad i
tankar; måhända erinrade han sig Mari-Nieves vackra
ögon. Under sin vandring satte han sig ned två, tre
gånger med frånvarande min och tycktes samtala med
sig sjelf. Hans hund betraktade honom oroligt och
viftade på svansen.
En timme senare åt den unge mannen sin aftonmåltid
i sällskap med sin far, till hvilken han ej yttrade
ett ord om det samtal, han haft med senor Pablo. Han
lade sig
tidigare än vanligt och steg upp i dagbräckningen. Han
fyllde en rensel med de matvaror, han i hast träffade
på i visthuset, undersökte sin bössa, kastade en
filt öfver axeln och gick ut ur huset, efter hvad det
tycktes så tankspridd, att ban ej kom ihåg, utt hans
hund stod instängd på bakgården.
Han begaf sig uppåt berget, ty landtgården var belägen
på sluttningen deraf, och tog raka vägen till en
majada, det vill säga ett ställe, der fårherdar
brukade tillbringa natten med sina hjordar.
Utan tvifvel kände han till detta ställe förut,
emedan herdarna mottogo honom som en vän. Han talade
en stund med den äldste af dem och fortsatte derpå
sin vandring, efter att till afsked hafva tömt den
sista klunken hvitt vin.
Vid qvällskymningen befann han sig på sierrans
otillgängligaste del, hvilken ingalunda är sjelfva
åsen, utan tvärtom foten åt sydsidan.
Förändringen i den unge mannens anletsdrag och
oordningen i hans drägt utvisade, att dagen hade varit
mödosam. Först då han befann sig bland dessa oländiga
klyftor, der man knappt träffar på en tillstymmelse
till stig, saknade Juan Antonio sin trogna Rastrojo
och beklagade sin oförklarliga glömska, att ej taga
honom med i sitt sällskap.
Kort före nattens inbrott kände den unge mannen sig
tillintetgjord af hunger och trötthet.
Han kom till ett ställe, der berget var söndersprängdt
på sådant sätt, att han ej kunde gå längre. Framför
honom låg ett bråddjup, bildadt af en väldig,
tvärbrant klippa, på hvars yttersta brant han måste
stanna. Vid klippans fot sågs en öppning, som tycktes
utgöra ingången till en grotta, hvilket dock ej
var fallet. Der funnos lemningar efter en släckt
eld-, utan tvifvel plägade herdar eller smugglare
utvälja detta skyddade ställe för sina festmåltiders
hållande.
Juan Antonio satte sig ned deruppe invid sjelfva
klippbranten. Han lade studsaren mellan sina knän,
öppnade renseln och började - vi vilja icke säga
äta, utan sluka, ett stycke kallt kött och några
ostskifvor, hvilka han skar med en stor slidknif från
Albacete, i likhet med alla från denna berömda fabrik
med inskrifter och graverade prydnader på klingan.
Efter att hafva slutat sin måltid och fuktat den med
en klunk vin ur en läderflaska, kände den unge mannen,
såsom helt naturligt var, ett oemotståndligt behof
att sofva.
Nattens skuggor föllo på, föremålen undanskymdes för
blicken och stjernorna började tindra.
»En dag förlorad!» mumlade Juan Antonio. »Gud gifve,
att det inte måtte bli’ på samma sätt i morgon!»
Derefter tänkte han på sitt nattläger, emedan hans
ögonlock började falla igen af sin egen tyngd. En
kall och obehaglig vind hade blåst upp, och den unge
mannen hopsamlade i hast resterna af sitt munförråd,
klättrade utför den tvärbranta klippan och sökte
skydd nere i klyftan.
Med en flik af sin filt sopade han bort lemningarna
efter elden, lade sin rensel som hufvudgärd, sträckte
ut sig på marken och somnade, hållande om studsaren
med ena handen.
Klockan elfva på natten började mörkret aftaga, emedan
månen blef synlig. En menniskogestalt aftecknade
sig på klyftans öfre del. Det var en man af omkring
fyrtio års ålder, medelstor och mycket axelbred-, hans
tofviga och gråa hår bildade nästan ett med ögonbrynen
och det ännu mer tofviga och gråa skägget. Hans ben
voro böjda utåt, ett bevis på stor styrka, och hans
armar voro ovanligt kraftigt utvecklade.
Han gick insvept i en filt, nedom hvars undre kant
mynningen af en musköt stack fram-, men i öfrigt var
han ganska lätt klädd och hade knappt på sig mer,
än en kort zigenarjacka och en skjorta, hvars öppning
framtill lemnade det mörka och ludna bröstet bart.
Denne man var Gil Röjas, vanligen kallad el Morenillo,
det vill säga »den lille svarte», ett diminutivum,
som just ej anstod honom synnerligen väl i betraktande
af hans ålder.
36*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
