- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
284

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slumpens under. För Sv. Fam.-Journ. öfvers. från spanskan af C. Ludv. Törnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

284

Hvad som mest ådrog sig uppmärksamheten i hans ansigte
var ögonen, hvilkas uttryck var vildt, ironiskt och
intelligent och hvilkas pupiller glänste i mörkret
med ett fosforskimmer.

Missdådaren kom från lägre delen af sierran och
kastade åt alla håll misstänksamma blickar, som om
han sökte någon. Just i detta ögonblick visade sig
månen öfver branten af den ^klippa, i hvars skydd
Juan Antonio sof, och en af dess strålar föll på
låset af dennes studsare. Det var nog - vilddjuret
hade upptäckt jägaren.

Ett sardoniskt löje krökte lätt el Morenillos
läppar. Snabb som en pil och tyst som ett spöke
förflyttade han sig med några få språng till den unge
mannens sida. Denne sof fortfarande; karbinen hade
fallit ur hans hand.

Banditen tog vapnet, aflägsnade sig ett litet
stycke och gömde det mellan några stenar, omgifna af
törnbuskar. Efter att hafva gjort detta, höll han,
utan att ur sigte förlora den sofvande, som fullt
belystes af månskenet, med tankfull min följande
samtal med sig sjelf:

"Han har hela dagen varit stadd på vandring tvärs
öfver sierran. Han har talat med farbror Guineta,
och utan tvifvel har den skälmen till herde gifvit
honom goda underrättelser om mig... Jag har, minsann,
en gås oplockad med den der farbror Guineta... Han
har inte gått ut på jagt, ty han har inte lossat ett
skott, och om han bara ämnat promenera, skulle han
hällre ha’ begifvit sig på väg till Cor-doba... Ja,
saken är klar!... Här äro ett par vackra ögon med i
spelet... Stackars trast, som gifvit dig ut ur boet!»

Efter att hafva slutat detta inre samtal, närmade
han sig på nytt det ställe, der Juan Antonio låg,
och betraktade honom med vildt välbehag, likt det
kannibalen erfar, då han dansar omkring sitt offer.

Den unge mannen sof fortfarande djupt. El Morenillo
böjde ett knä mot marken och satte mynningen af sin
musköt för hans tinning. Redan vidrörde banditen
trycket med fingret, men han tryckte ej af. Utan
tvifvel hade en plötslig ingifvelse kommit honom
att afstå från sin afsigt, ty han reste sig upp och
mumlade:

»Nej, jag vill, att han skall känna döden och veta,
hvem det är, som dödar honom.»

På stället funnos fyra eller fem större stenar,
laggda der liksom för att tjena till stolar under de
landtliga måltiderna. El Morenillo satte sig på en
af dessa ett litet stycke från den unge mannen och
tog, under det han höll musköten i beredskap, upp en
kantig sten från marken samt kastade den med en viss
styrka i hufvudet på den sofvande. Den uslingen fann
ett nöje i att vara grym och ville beqvämt åse Juan
Antonios åtbörder vid uppvaknandet.

Träffad af stenen, slog denne upp ögonen, sprang
upp med en snabbhet, som erinrade om ryckningarna
hos ett lik, genom hvilket en galvanisk ström ledes,
kastade blickar åt alla håll, liksom om han sökte sin
studsare, och utstötte ett skri af förtviflan, då hans
häpna öga mötte skurkens järnhårda och iskalla blick.

»El Morenillo!» utropade han.

»Ja, just han, som knappt har hunnit få kläder och
skor på sig», svarade denne med en vild och hånfull
grimas. »Du väntade mig inte så tidigt, men jag tycker
om att ta’ mina vänner på sängen.»

»Gif mig tillbaka min studsare!»

»Aha, du har kommit hit beväpnad? Nå, det gjorde
du rätt i, ty säkerheten är just inte så stor bland
dessa otillgängliga klyftor. Men jag vill råda dig,
att inte röra för mycket på dig, min gosse; låtom
oss i stället samtala i lugn och ro.»

»Juan Antonio sökte slidknifven vid sitt bälte,
men olyckligtvis fann han sig hafva förlorat den.

Mynningen af stråtröfvarens musköt var alltjämnt
riktad mot honom; hans vanmakt mot uslingen och
det hatfulla och sarkastiska uttrycket i dennes
ansigte retade honom. Han såg ändamålet med sin
utflygt förfeladt; han tänkte på den mördade Martin,
på senor Pablo, som skulle blifva nödsakad

att öfvergifva hem och härd, på henne, som han älskat
ända sedan barndomen och som nu stod hotad till sitt
lif och värnlös, och alla dessa tankar framkallade
frossbrytningar af raseri i hans kropp.

Han förmådde ej styra sig, blodet kokade i hans
ådror: han förstod, att skurken anat hans afsigter
och ej skulle låta sitt byte undkomma; han kände
en svindel i sin hjerna och tog några steg framåt,
fast besluten att trotsa döden. »Du vill det således
sjelf», sade el Morenillo, i det han reste sig
och lade an; men i samma ögonblick, som han skulle
trycka af, hörde han ett ljud på klippbrantens höjd,
lyfte instinktlikt hufvudet dit upp och utstötte en
fruktansvärd förbannelse.

Han kände ett sting i bröstet, hvilket var bart,
såsom vi redan nämnt, detta så mycket mer, som han
nu kastat af sig filten. En slidknif, som fallit ned
från höjden, hade borrat sig djupt in i hans venstra
lunga. Dödligt sårad af-lossade han musköten på vinst
och förlust mot Juan Antonio, men vare sig smärtan
af såret gjorde röfvarens sigte osäkert eller den
unge mannens dödsstund ännu ej var inne, allt nog,
den sist nämnde förblef, som genom ett under, oskadad
af den skrotsvärm, som muskötpipan utspydde.

Innan han ännu hunnit hemta sig från sin häpnad,
hörde han ett skällande vid sin sida och såg Rastrojo,
sin rapp-hönshund, hvilken gladt fägnade honom med
sina språng.

El Morenillo låg död, utsträckt i en dypöl.

Rastrojo hade varit sin herres räddare; se här på
hvad sätt.

Vi erinra oss, att när Juan Antonio begaf sig
hemifrån, stannade hunden qvar, instängd på
bakgården. Snart började folket stiga upp och komma
i rörelse på gården, och Rastrojo började samtidigt
skälla ursinnigt.

Knappt såg han sig befriad, innan han tog sig för
att söka sin herre i hela huset med en ifver, hvaraf
endast en hund är mäktig. Derpå begaf han sig ut
på fältet, genom-ströfvade omgifningarna, nosade
på marken och stannade ibland med upplyft hufvud,
liksom för att vädra i luften. Utan tvifvel kände sig
Rastrojo smärtsamt Öfverraskad och förödmjukad. Hans
herre hade skilt sig från honom, han hade gått ut och
lemnat honom inspärrad - hvilken otacksamhet! Och om
det var fråga om en jagt, hvilket beklagans-värdt
misstag, hvilken glömska af hans stora egenskaper
och anmärkningsvärda tjenster!

Hunden var villrådig. Han aflägsnade sig från vägen
och återvände till densamma under oaflåtligt sökande
efter sin herre. Han begaf sig åter ut på fältet
och fortsatte outtröttligt, sitt spårande. Småningom
drog han sig uppåt sierran, ledd af Gud vet hvad för
instinktlik ingifvelse.

Rastrojo sökte troget, som de vise männen af
Österland, men utan någon ledstjerna. Ett slags
uppenbarelse tycktes deremot ej fattas honom, om
den än ej var mycket klar och förnimbar, att döma af
hans talrika afvikelser och sidout-flygter. Han gick,
kom och återvände stundom till ett ställe, han redan
lemnat, liksom för att orientera sig, allt under
oaflåtligt nosande på marken, hvilket föranleder oss
att återtaga det nyss sagda och förklara, att äfven
hunden hade sin ledstjerna, ehuru det var en jordisk
stjerna.

Men trots sitt osäkra irrande och trots det försprång
af en och en half timme, hans herre hade, befann sig
Rastrojo otvifvelaktigt på rätta spåret. Och om vilja
är kunna hos menniskan, hvad skall det då ej vara
hos hundarna, hvilkas instinkt är så öfverlägsen? Det
intelligenta djuret skred alltjämnt framåt, uppehöll
sig ett ögonblick vid samma majada, der Juan Antonio
stannat, och kom ej derifrån utan att hafva utstått
ett nappatag med fårhundarna.

Från denna punkt räknadt blefvo Rastrojos
efterforskningar mindre famlande; men när hunden
kom till den sten-bundna och snårbevuxna marken,
som försvårade spårandet, återvände hans ovisshet.

Icke dess mindre skred han alltjämnt framåt. Och i
samma mån återvann han sin säkerhet och gick mer
direkt mot slutpunkten. Det efterlängtade målet
närmade sig allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free