Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett slumpens under. För Sv. Fam.-Journ. öfvers. från spanskan af C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
285
mer, och den kära utdunstningen nådde ständigt allt
mer direkt hans luktorgan.
Det skulle vara omöjligt att beräkna, huru lång
sträcka Rastrojo tillryggalade under den ej synnerligt
långa färden öfver berget. Ledd af den instiktlika
känsla, som skulle kunna kallas väderkornets
ledstjerna, närmade han sig emellertid allt mer sin
herre. Men en halftimme, innan den trogne hunden
anlände till det ställe, der denne låg och sof, mötte
han ett svårt hinder, hvartill vi sluta oss genom
induktion, liksom Cuvier, då han rekonstruerade de
fossila fornlemningarna.
Tvifvelsutan hejdades Rastrojo på sin väg af ett
bredt dike med namn heder och värdighet af flod,
hvilket utgår från sierran och slutar i byn Los
Pedroches. Ehuru det var sommar, fanns rätt mycket
vatten i denna graf, emedan ett våldsamt störtregn
fallit två dagar förut. Till motvigt mot sina många
goda egenskaper hade hunden ett fel, nämligen det
att vara rädd för vattnet. Vi tycka oss derför
se honom stå på vattengrafvens brädd, rådvill
inför detta oförutsedda hinder, följa det en kort
sträcka för att söka en torr öfvergång, derefter
med sviken förväntan vända om igen till det första
stället, emedan instinkten underrättade honom om,
att hans herre befann sig så godt som i rät linie
med detta och han ej ville tappa ledtråden och komma
på villospår. Yi föreställa oss honom, närmande sig
vattnet, skyggande tillbaka, viftande på svansen för
att uttrycka sina bekymmer, och kanske skällande på
det försåtliga vattendraget.
Det berättas, att då Henrik 1Y af Frankrike skulle
kasta sig in i stridshvimlet, måste han göra en sista
viljeansträngning för att besegra sin medfödda rädsla,
och något dylikt, ehuru i förminskad skala, måste
äfven Rastrojo hafva gjort, innan han gaf sig öfver
bäcken, men öfver den kom han i alla fall att döma
deraf, att han ännu var alldeles genomvåt, när han
ändtligen nådde målet för sin längtan.
Sedan det flytande hindret blifvit öfvergånget,
utgjorde resten en barnlek för den trogne hunden. Han
följde samma väg, som sin herre, snart sagdt steg
för steg, om än stegen stundom voro imaginära, och
kom fram till branten, der denne suttit, under det
att han förtärde sin måltid.
Det är bekant, att hundar, hvad synen angår, ej
äga samma förmåga, som djur af kattslägtet, utan i
likhet med oss menniskor röna inflytandet af nattens
mörker. Men om Rastrojo ej såg bra, kände han till
ersättning allt tydligare sin herres utdunstning och
anlände, alltjämnt nosande och vädrande, till nyss
nämda ställe, der han stötte på ett bekant föremål,
som ej var något annat än slidknifven från Albacete,
af hvilken Juan Antonio begagnade sig under måltiden
och som han genom en Försynens skickelse råkade
glömma, då han samlade ihop sina tillhörigheter.
Rastrojo kom omedvetet att stöta till knifven med
nosen, denna föll utför den så godt som lodräta
klippväggen och borrade sig in i el Morenillos
blottade bröst.
En och annan läsare skall kanske anmärka, att något
dylikt är osannolikt, men i så fall skola vi erinra om
en stor tänkares yttrande, att endast det osannolika
är sanningsenligt.
Juan Antonio förvissade sig om, att röfvaren verkligen
var död, hvarefter han, som ej ville utsätta sig för
ansvaret genom att förtiga saken, nödgades anmäla den
å närmaste station för civilgardet, som var i Puente
Bermuda.
Som naturligt är, togs han i fängsligt förvar
och fördes följande dag till fängelset i
Cordoba. Rättegång anställdes och processen,
som varade en tid af fyra månader, väckte stort
uppseende. För att emellertid fatta oss i korthet,
skola vi endast anföra ett par yttranden ur
anklagelse- och försvarstalet. Allmänna åklagaren
yttrade bland annat:
^Herrar domare! Ehuru svaranden ej bekant sitt brott
och detta^till en del äfven är obevisadt, är detta
icke dess mindre påtagligt och ur moralisk synpunkt
äfven fullt bevisadt. Den anklagade har ej förmått
på ett tillfredsställande sätt göra reda för sitt
möte med Gil Röjas, vanligen
kallad el Morenillo, ännu mindre för det sätt,
hvarpå såret, som föranledt dennes död, tillkommit,
ty historien om hundens mellankomst är en verklig
fabel, på hvilken endast barn kunna tro. Någon strid
till sjelfförsvar har ej ägt rum, alldenstund den
anklagades studsare påträffats laddad-, deremot
föreligger här ett mord, hvilket bevisas af den
omständigheten, att knifven, med hvilken dådet blifvit
utfördt, är hans tillhörighet.
"Sedan jag nu ådagalaggt det med uppsåt och
öfverläggning begångna brottet, återstår mig endast
att uppfylla en smärtsam pligt och, med någon
afvikelse från den och den lagparagrafen, hvilka
föreskrifva ett ännu strängare straff, påyrka, att
den anklagade måtte dömas till fem års straffarbete
och att bota tusen pesetas, allt detta i betraktande
af svarandens förut förda hedrande vandel."
Den anklagades försvarare, en ung man, som just
började sin bana inför domstolsskranket och ville
göra sig bemärkt, sammanfattade sitt på vältaliga
ställen rika anförande på följande sätt:
"Herrar domare l Jag tror mig tråd för tråd ha’
plockat sönder den väfnad af anklagelser, som allmänna
åklagaren så mödosamt hopsatt. Mötet mellan den
anklagade och den döde har inför alla rättänkande och
ädla sinnen fått sin fullkomliga förklaring. Hvilken
mördare skulle väl, efter att på ett fullkomligt
ensligt ställe ha’ fullbordat sitt dåd, underlåtit
att dölja det vapen, hvarmed han utfört detsamma,
och sjelfmant öfverlemna sig i rättvisans händer?
"Men jag skall för ett ögonblick antaga, att min
klient verkligen tillfagat den döde banesåret och
gjort detta på ett försåtligt sätt: jag frågar, herrar
domare, om det ej är ursäktligt, att den hederlige,
unge mannen, som visste med hvem han hade att göra
och kände det öde, som väntade honom, hvilket ej kunde
bli’ något annat än döden eller lifsfarlig misshandel,
begagnade sig af en försumlighet å sin fruktansvärde
motståndares sida? Är ens under detta antagande det af
allmänna åklagaren påyrkade stränga straffet rättvist
och billigt?
"Men, såsom jag redan nämnt, beskyllningen för ett
försåtligt öfverfall är falsk, och jag har i uppdrag
af min klient att uttryckligen tillbakavisa den,
emedan den om sin heder måne unge mannen ej fruktar
det kroppsliga straffet, huru svårt detta än månde
vara, utan endast den vanära, som hvarje fällande
dom medför. Derför, herrar domare, skipen full
rättvisa och frikännen helt och hållet den anklagade
eller domen honom till lifvets förlust, ty ett ädelt
hjerta och ett rent samvete föredraga döden framför
vanäran."
Rätten dömde Juan Antonio till tre års straffarbete.
Samma dag på aftonen mottog senor Pablo ett bref,
hvari den olycklige unge mannen bedyrade sin oskuld,
förklarade sin kärlek till Mari-Nieves och slutade
med följande ord:
"Jag skall med undergifvenhet foga mig i vistandet
på fästningen och i den vanära, som fallit öfver
min fars hedrade namn, om det är mig medgifvet att
hemta styrka i hoppet att vinna den sällhet, jag så
lifligt åtrått. I annat fall är jag besluten att göra
ett slut på min tillvaro och anförtro mig åt Guds
barmhertighet. Jag väntar svar hela morgondagen. Om
det ej kommer, anhåller jag om er och Mari-Nieves’
förbön."
Redan samma dag kort före nattens inbrott erhöll Juan
Antonio svaret.
"Min högt aktade Juan Antonio», skref senor Pablo,
"jag skrifver genast till dig för att förekomma hvarje
obetänksamhet å din sida. Mari-Nieves, jag och alla,
som känna dig, äro öfvertygade om din oskuld. Utstå
ditt straff, uppför dig å fästningen, som du alltid
gjort förut, och besök oss, så snart du blir fri:
min dotter och jag skola vänta dig. Kom väl ihåg,
käre gosse, att menniskors dom föga betyder;
det vigtiga är att stå väl till boks hos Gud. I
morgon skall jag besöka dig, om jag får tillåtelse
dertill. Räkna i hvad fall som hälst på din ständige
vän Pablo Barroso.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
