- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
291

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Är skriften språkets moder eller dotter? - Har menskliga lifslängden till- eller aftagit?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

291––-

mellan segrare och besegrade befunnos oundgängliga,
så blef det, som var en nations olycka, en orsak till
språkets riktande. Segraren måste lära sig ord af den
besegrades, slafven sin herres språk, och sålunda
uppstod den brokiga blandning af grammatikaliska
former, som de flesta språk förete, de många
synonymerna och de olika stammar, med hvilka samma
begrepp uttryckes, såsom till exempel tyskans »bin,
ist, sein» (jag, han [hon] är, vara), latinets nfero,
tuli, latum» (jag bär, jag har burit, för att bära),
och så vidare. Mest synes kinesiskan hafva varit
utsatt för denna blandningsprocess, liksom den också
röjer den största otymplighet i satskonstruktionen.

Förklaras härigenom den språkets rikedom, af hvilken
vi öfverraskas till och med hos de mest obildade folk
och som föranledt Du Ponceau till det med afseende
på flera af de amerikanska vildarnas språk fällda
yttrandet, att de till sin konstruktion snarare synas
bildade af filosofer i studerkammaren, än af vildar
i skogarna, så återstår dock å andra sidan till
besvarande frågan: huru uppstod Öfverhufvud språket?

»Djuren hafva en stämma, men blott menniskan har
ett språk», sade redan Aristoteles, och Bacmeister
var af den åsigt, att »man ej efter inre och yttre
grunder må ordna språk familjerna i mer eller mindre
fullkomliga sådana; språket sjelft är öfverallt sig
likt, och det har ännu ej funnits någon folkstam,
om hvars språk vi ej nödgats säga: detta är samma
underbart herrliga organism, som vårt eget språk;
det är kött af vårt kött och ben af våra ben».

Att emellertid språket ej är något menniskan medfödt,
kan ej vara ringaste tvifvel underkastadt; barnet lär
sig långt senare tala, än gå upprätt, och blott med
svårighet, blott genom mycken öfning och möda låta
talets verktyg förmå sig att flytande frambringa
orden. Ljud, vid hvilka vi ej från barndomen äro
vana, falla sig för oss så svåra att efterhärma,
att man, till och med efter mångårigt vistande
i främmande land, på accenten lätt igenkännes
såsom främling, äfven om man aldrig så mycket
tillegnat sig språkets ande. Taga vi slutligen i
betraktande den omständighet, att, enligt lagarna för
ärftlighetstheorien, barnen redan från moderlifvet äro
utrustade med talverktyg, som äro bättre organiserade,
än hos de första talande menniskorna, så måste hos
oss den öfvertygelse rotfasta sig, att språket lika
så väl som skriften är en menniskans uppfinning.

Språkvetenskapen antager, att språket beror på
Ijud-efterhärmning, men en sådan finna vi blott hos
några få fåglar*, och obegripligt förblir alltid,
huru ur denna Ijud-efterhärmning kunnat framgå den
artikulation, som utmärker

det menskliga språket framför det djuriska, äfvensom
de märkvärdiga ljudöfvergångar i beslägtade språk,
hvilka, såsom fallet är med h och s (i zendspråket
och sanskrit), ej bero på någon ljudfrändskap, utan
endast på en polyfoni, det vill säga en tecknens
flertydighet, som sedan långt tillbaka iakttagits
blott i kilskriften och de egyptiska hieroglyferna,
liksom äfven h och s hafva tecken, som mycket
påminna om hvarandra, och i den af Burnouf och Lassen
meddelade inskriften från Assam, som på palispråket
heter Aham, tecknen för sa och ha äro hvarandra lika.

Begripligare gestaltar sig språkets ursprung, om man
antager, att det stödt sig på tecknen, dessa må nu
hafva åstadkommits genom åtbörder, snören, streck
eller figurer. Ännu beledsaga vi ofrivilligt talet,
särskildt i lifligare moment, med åtbörder; de äro,
vid den utbildning, vårt språk vunnit, ej längre
nödvändiga, utan tillhöra de qvarlefvor från en länge
sedan försvunnen tid, som bibehålla sig blott genom en
mekanisk härmning, men utgöra dock för döfstumma och
personer, som till följd af obekantskap med hvarandras
språk ej medelst talet kunna göra sig begripliga,
det enda sättet att meddela sig med hvarandra; också
voro de alla menniskors uttrycksmedel, så länge
tungan ännu ej hunnit blifva öfvad i artikulationen
och språket befann sig i sin linda. Besinnar man,
huru ringa behof de menniskor hafva, som stå på en
ytterligt låg grad af odling, så kan man ej värja
sig för den tanken, att språket för dem är en verklig
lyx, då de väl äfven skulle kunna göra sig inbördes
förstådda genom skrik och gester, hvarvid de sednare
ersatte artikulationen.

Så skönja vi äfven under närvarande förhållanden, vid
rop från fjärmare håll, på den vinkande eller hotande
handen, huruvida ropet skall locka eller afhålla oss,
och i öfverensstämmelse härmed finna vi i de egyptiska
hieroglyferna handen förbunden med trenne särskilda
ljud: k, a och m. i hebreiska »qara», det vill säga
»ropa», -nyadad», det vill säga »kasta» och n amen»,
det vill säga »fast» (den kraftigt sammanknutna
handen, på samma gång symbolen af jorden såsom Amon).

Möjligt kan vara, att hos ohyfsade stammar på
åtbördernas grundval bildat sig ett språk utan skrifna
tecken; men

då snöret på trefaldigt vis, nämligen långt: –––-,
kort: -

och såsom knut: . , eller figurerna /, A och O,
uppvisar samma element som åtbörderna, så ligger
deri alldeles samma öfverensstämmelse som i språken,
hvilka alla sammansatts af strup-, tung- och läppljud;
och denna öfverensstämmelse i elementen låter sluta
till en gemensam uppkomst af språket och skriften
hos alla folk.

Hax* menskliga

: an skulle kunna förändra denna fråga derhän: har
menniskolifvet förlängt sig med civilisationens
framsteg och under inflytandet af gynnsamma
historiska omständigheter? Och man kunde mena,
att de mångfaldiga förbättringarna i menniskornas
flesta lefnadsförhållanden borde hafva medfört en ej
obetydlig förlängning af det menskliga lifvet. Detta
tycks dock ej vara fallet. Marc tfEspine, en bekant
statistiker, hvilken med synnerlig omsorg bearbetat
de noggranna åldersuppgifter, som staden Geneve har
samlat i sitt arkiv, och derigenom kunnat bestyrka
ålderns tilltagande i förflutna tider, skref redan
1847: »Medelåldern synes här under de senaste tretio
åren hafva nått sin höjdpunkt och ej vara mäktig af
vidare stegring.»

till- ollox*

Yigtigare äro dock i detta hänseende arbetena
från Preussens statistiska fcyrå, hvilka taga i
betraktande åldern af de under åren 1816-1860 i hela
landet afsomnade. Enligt dem var medelåldern för
de under åren 1816-1820 afdöda nära tjugosju och
ett halft år, under åren 1821- 1830 nära tjugoåtta
och ett tredjedels, under åren 1831- 1840 en smula
kortare, medan den under åren 1841-50 sjönk till
mindre än tjugosju och ett qvarts år och under åren
1851-1860 till mindre än tjugosex och ett halft. Man
försökte vinna ett gynnsammare resultat genom att ur
räkningen utesluta alla barn, som dött inom första
lefnadsåret, utan att man dock derigenom ernådde någon
tillökning af lifslängden under sagda period. Efter
de noggrannaste be-

* Och, såsom först nyligen påståtts, hos en Qdel
hundar. Åtminstone äger, enligt "Journal of Science",
en viss Roujou i Clermont-Ferrand en (rapphöns-)hund,
med hvilken man småningom kommit så långt, att denne
helt tydligt uttalar ordet "maman". För att förmå
honom att tala, måste man visa honom ett stycke
kött eller bröd och dervid föresäga ordet; inser
han, att han ej kan få läckerbiten på annat sätt,
så beqvämar han sig ändtligen att gifva ifrån sig de
önskade ljuden. Har hans herre hemfört vildbråd från
Jagten, så springer han af sig sjelf till köket,
hemtar en knif och gifver den åt matmodern, i det
han på samma gång låter höra sitt ordförråd. Samme
Roujou säger sig hafva känt till flera hundar, som
helt tydligt uttalat ordet "non", och han tror, att
man med flit och ihärdig* het i detta afseende skall
kunna åstadkomma utomordentliga resultat.

37*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free