Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Har menskliga lifslängden till- eller aftagit? - Skepet går af stapeln. Tafla af D. Meyer - Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
räkningar, anställda på grund af det rikhaltiga
materialet, visade sig tvärtom ett lefnadsålderns
aftagande.
Detta oaktadt har lifslängden i sin helhet under
århundradenas lopp ökats. I Geneve, till exempel,
der noggranna dödsregister förts sedan 1560, var
medellifslängden då tjugotvå och ett halft år, medan
den 1850 var nära fyrtio och ett halft. På 1300-talet
dog årligen i Paris en person af sexton, nu åter en
af tretiotvå; i England var år 1690 proportionen 1:
33, nu 1: 42.
Franska författare hafva påstått, att menniskolifvets
normala längd vore hundra år och att orsaken, hvarför
vi vanligast ej uppnå denna aktningsvärda ålder,
vore att söka i omständigheter, hvilka historiskt och
vilkorligt afbröte naturensordning. Andra hafva gått
ännu längre. Boerhave beräknar lifslängdens möjlighet
till hundrafemtio år, och Hujfon påstår detsamma.
Emot en sådan uppfattning talar Flourens på nedan
angifna grund. Kamelen växer åtta år och blir
fyrtio år gammal, hästen växer fem år och blir
omkring tjugofem. Till följd af analogien måste
menniskan, som växer omkring tjugo år, blifva omkring
ett sekel gammal. Såsom utväxandets afslutning
betraktar Flourens inträdandet af epifysis eller
de broskkläd-da bendelarnas fulla sammanväxande
med den egentliga benmassan. Denna ur fysiologisk
synpunkt ej så betydande omständighet kan man dock
ej tillägga någon synnerlig vigt, så länge man ej
äger flera jämnförelse-punkter, än dem hästen och
kamelen erbjuda. Å andra sidan kan dock det faktum,
att en mängd menniskor lefvat öfver hundra år (så,
till exempel, Thomas Parr hundrafemtiotvå), lika
litet tala för en medellifslängd af hundra år. Ty
huru sällan en menniska uppnår denna höga ålder fram-
Skeppet går af stapeln.
Tafla af D. Meyer.
går ur följande beräkning: medan det åttionde
lefnadsåret uppnås af en bland aderton menniskor,
hinnes det hundrade blott af en bland tretusen
femhundra och det hundrationde blott af en på
millionen.
Enligt andra statistiska sammanställningar dö i
medeltal af tusen menniskor sjutiofyra mellan 60-70,
sextio mellan 70-80, tjugofyra mellan 80–90 och
fyra mellan 90 - 100. Af det nu anförda torde man
kunna sluta, att medellifslängden alls ej kan ställas
högre än 70-80 år, såsom det också heter redan i Moses
bön, Psalm 90, vers 10: »Vårt lifs dagar äro sjutio
år och till det högsta åttatio år, och då det bäst
varit hafver, så hafver det möda och arbete varit,
ty det går snart sin kos, liksom flöge vi bort.»
Men äfven om denna medellifslängd af 70-80 år borde
vara den normala, så visa fakta, att den ej i våra
dagar (och sannolikt ej häller i det förflutna)
når sitt fulla mått. De faktorer, som inverka på ett
men-niskolifs vara eller icke vara, äro alltför många
och komplicerade, för att ej, trots all kraftig kamp
för tillvaron, verka inskränkande. Yi hafva tider af
stark nativitet och af svag, af krig och af fred,
af allmän sjuklighet (pest med mera) och af helsa,
och alla dessa omständigheter utöfva naturligt ett
afgörande inflytande på vår medellifslängd. Vi kunna
öfvertyga oss om sanningen häraf genom vår Statistiska
centralbyrås tabeller. Och om vi vid deras studerande
komma till det resultat, att medellifslängden i
Sverige under senare århundradet visat en afgjord
benägenhet att växa till och att vi icke hafva någon
brist på kraftiga 70- och 80-åringar, ej en gång sakna
hundra-åringar, så få vi med Sehlstedts glada mod se
framtiden an och säga: »Det är vackert så!»
Indiska
En furste gifver sin vänskap åt den menniska, som
just befinner sig i hans närhet, må hon äfven vara
främmande för vetenskapen, af oädel stam och alldeles
icke passa för honom. Enligt regehUdänga sig furstar,
qvinnor och slingerväxter fast vid det, som står dem
närmast.
Om solen också uppgingo i vester, om berget darrade,
om elden blefve kall och lotus blommade på klippornas
toppar, så skulle ädla menniskors tal ändock icke
vara tomma ord.
Kod går solen upp, röd sänker hon sig: i lycka och
olycka blifva de storsinnta sig lika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
