Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt
CXIV.
Olof "Wallin.
» - ett namn, i sig sjelf så vanligt, men snart af
honom frejdadt vordet, blef af allmänna hyllningen
adladt till ett af de yppersta, klingande skönt på
sångarens läppar, vid cittrans och theorbens * slag.»
Eydqvist.
Jet var en stolt, det var en storartad tid för
skaldskap och andlig vältalighet hos oss för fem -
sex årtionden tillbaka. Utom alla andra storheter, vi
ägde derinom, var af Sveriges biskopar minst hälften
diktare, vältalare eller vetenskapsmän af första
ordningen. Af dessa var Wallin på parnassen den andre
- ty Tegnér var den förste -, på talarestolen den
förste och som homilet** den störste - som Sverige
ägt. - Anledningar nog således för oss att denna
gång välja hans lefnad till fyllandet af några blad
inom dessa spalter, att sätta hans manliga bild som
prydnad i vårt fosterländska bildergalleri.
Likasom många andra af den svenska kyrkans
stormän, utgick Wallin från torftig mans hydda, ett
fält-väbelsboställe uppe i Dalarne (Tuna socken),
der han föddes den 15 Oktober 1779. Fadern, Johan
Abraham Wallin, dog som titu-lerad kapten. Äldst
af många syskon, ärfde han efter denne blott en
svag kropps-helsa, den der redan tidigt hotade att
tillintetgöra de själsanlag, som lika tidigt röjde
sig hos den unge och för hvilkas utveckling han snart
sändes till Falu- och Vesterås läroverk.
Liksom man från Tegnérs späda ålder omtalar ett litet
poem om »den döde gåsungen», som
"Ingen räf, ingen korp eller
kråka Nu mera skall råka -",
Johan Olof Wallin.
tidigt uppenbarande, hvad
som grodde och bodde hos
detta barn - så vet man att berätta från Wallins
yngsta
år en tilldragelse, som för omgifningen röjde,
hvad man af
honom hade att vänta.
Till föräldrahemmet anlände en gång vänner och
bekanta, dem man skulle bespisa. Det var trångt
i stugan, hvarför man, när man steg till bords,
ställde den lille »Jan Olof», som han då kallades,
vid Spiseln bredvid en stor kista. När han då skulle
läsa den bekanta bordsbönen, förändrade han denna på
följande vis:
I Jesu namn gå de till bords. Jag Ull min kista, Äta,
dricka pä Guds ord, Gud läte det aldrig brista!
Som student i Upsala inskrefs han på förra seklets
sista år och blef lagerkrönt som filosofie magister
fyra år derefter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
