Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett fosterländskt CXIV. Olof "Wallin. » - ett namn, i sig sjelf så vanligt, men snart af honom frejdadt vordet, blef af allmänna hyllningen adladt till ett af de yppersta, klingande skönt på sångarens läppar, vid cittrans och theorbens * slag.» Eydqvist. Jet var en stolt, det var en storartad tid för skaldskap och andlig vältalighet hos oss för fem - sex årtionden tillbaka. Utom alla andra storheter, vi ägde derinom, var af Sveriges biskopar minst hälften diktare, vältalare eller vetenskapsmän af första ordningen. Af dessa var Wallin på parnassen den andre - ty Tegnér var den förste -, på talarestolen den förste och som homilet** den störste - som Sverige ägt. - Anledningar nog således för oss att denna gång välja hans lefnad till fyllandet af några blad inom dessa spalter, att sätta hans manliga bild som prydnad i vårt fosterländska bildergalleri. Likasom många andra af den svenska kyrkans stormän, utgick Wallin från torftig mans hydda, ett fält-väbelsboställe uppe i Dalarne (Tuna socken), der han föddes den 15 Oktober 1779. Fadern, Johan Abraham Wallin, dog som titu-lerad kapten. Äldst af många syskon, ärfde han efter denne blott en svag kropps-helsa, den der redan tidigt hotade att tillintetgöra de själsanlag, som lika tidigt röjde sig hos den unge och för hvilkas utveckling han snart sändes till Falu- och Vesterås läroverk. Liksom man från Tegnérs späda ålder omtalar ett litet poem om »den döde gåsungen», som "Ingen räf, ingen korp eller kråka Nu mera skall råka -", Johan Olof Wallin. tidigt uppenbarande, hvad som grodde och bodde hos detta barn - så vet man att berätta från Wallins yngsta år en tilldragelse, som för omgifningen röjde, hvad man af honom hade att vänta. Till föräldrahemmet anlände en gång vänner och bekanta, dem man skulle bespisa. Det var trångt i stugan, hvarför man, när man steg till bords, ställde den lille »Jan Olof», som han då kallades, vid Spiseln bredvid en stor kista. När han då skulle läsa den bekanta bordsbönen, förändrade han denna på följande vis: I Jesu namn gå de till bords. Jag Ull min kista, Äta, dricka pä Guds ord, Gud läte det aldrig brista! Som student i Upsala inskrefs han på förra seklets sista år och blef lagerkrönt som filosofie magister fyra år derefter. * Ett större instrument med 14-16 strängar, en slags basluta. ** Homilet, af ordet homilia (sammankomst, samtal), en andlig vältalare. Han sökte året derpå docentur i ästetiken, men vann den ej. Snart gjorde han sig genom sina poetiska försök känd i Upsala för Rosenstein (den så kallade landshöfdingen), bland hvilkens uppgifter det då bland annat var, att taga reda på och vårda unga plantor på den svenska parnassen. Sedan W. tagit prestexamen, blef han redan tidigt och vida bekant för sin prediko- och deklamationsförmåga. Detta vardt i synnerhet händelsen, sedan han efterträdt skalden Chorceus som theolog vid Karlberg och som kyrkoherde i Solna. Redan då (år 1809) strömmade hufvudstadsborna, som så ofta sedermera, ut till norrtullstrakten, för att höra den ovanlige predikanten, den formfulländade talaren. »Nu var min gladaste tid, jag var sökt och gerna sedd af alla, fann bifall för allt, hvad jag gjorde, skref verser och predikningar med stigande framgång, mötte vänner, hvar jag kom, och såg framtiden i det ljusaste perspektiv. Sedan kom lyckans tid - och glädjens var förbi" - säger han i sina anteckningar. Huru mycken sanning ligger ej i dessa ord l Hvem har icke erfarit nästan detsamma: utan stort andra kapital än ungdomsvårens och framtidsförhoppningarnas guld är man sannast lycklig-, så komma befordringar, verkligt guld och - glädjen, den innerliga, är ofta borta. Denna tid (året 1809) var också början till Wal-lins egentliga storhet. Befordringar nästan haglade på honom, och hans ryktes vingar växte med hvarje år. Han blef medlem af Svenska akademien (1810), lärare för thronföljaren (1811) i litteratur och theo-logi, kyrkoherde i Adolf Fredriks församling (året derpå), fullmäktig i banken, riksdagsman, ledamot af nordstjerneorden etc. Ar 1817 domprost i Vesterås och året derpå pastor primarius efter nästan enhällig kallelse, 1824 blef han ordensbiskop som ett slags ersättning för Karlstads stift, dit han samma år af allmänna rösterna kallades, men förbigicks af - Hedrén, som hade andra rummet. Tredje rummet innehades af Geijer, hvilket denne var nog klok - nog stor, borde vi säga - att till förmån för sina medtäflare afsäga sig med det bekanta yttrandet: "Upsala kan vara af med mig, men jag kan ej vara af med Upsala." "Hell jiig, som Herrans tempel vårdar Och låter skina lifvets sol! Kom, sångens kung i Zions gårdar, Blif götens ära på din stol! Duo kallad är, du Herrans hjälte, Från Målarns minnesrika strand; Bind. Peter, svärdet vid ditt bälte Och kom att ena brutna band!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
