Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
rätta. Med den store tillfällighetstalarens och
moralistens förmåga att verka på sin omgifning och att
höja äfven det allmännaste ämne till konstnärlighet -
deri han ännu står oupphunnen hos oss och på sin tid
troligen var det i Europa - blef det honom lätt att
åstadkomma goda verkningar, att väcka både förbättring
hos åhörarna och tröst hos närskylda, ty - det kan man
påstå som säkert - de, som närvaro vid ett griftekor,
der W. förde den andliga talan, de glömde icke hans
ord den dagen åtminstone.
En sådan dag, som länge lefde i allas minne, var
företrädesvis den, då han invigde Stockholms nya
kyrkogård på sommaren 1827 och någon tid derefter
det Vetterstedtska grafkapellet. Ännu många år
derefter talade man om, hvilken verkan både orden,
stämman och de derefter passade åtbörderna uppväckte
hos de tallösa skaror, som då trängdes på kullarna
straxt bortom Stockholms norra tull och vid Solna
griftestenar.
I det andliga talet uppnådde Wallin sin spets såsom
prosaist. Tegnér gjorde det nästan samtidigt genom
sina snillrika skol- och akademietal. -
Genom den antika formen, genom inmängandet af ett
poetiskt skimmer, understödt af musikalisk rytlim,
hvarmed den skaldiske, andlige vältalaren förstod att
genomväfva dessa små religionstal, än straffande med
åskans och malmens styrka, än mildrande med hjertats
ljufhet - understundom tillhörde äfven denna vår
kristne Jofurs inre - funno dessa tal alltid ett
återsvar i åhörarnas själ, som det nuvarande slägtet
torde hafva svårt att föreställa sig. De flöto fram
som konstverk, gjutna ur den klangfulla metallen, »med
sidorna omgifna af skiftande bilderverk och prydnader,
i form af liknelser och tillfälliga anspelningar,
under det stämmans egen raalmklang och språkets
tonfullhet utgjorde festmusiken».
Understundom framställde han sig äfven sjelf på
taflan, liksom de gamle mästarna inom måleriet,
talande om sin gemenskap med taflans föremål, om
närslägtade tilldragelser i sina egna och den tecknade
personlighetens förflutna dagar, hvarigenom det för
det hela vanns ett dramatiskt lif, som var af största
verkan. Härtill bidrog också talarens antika lugn,
som utgick både från hans inre och yttre natur. Den
oföränderligt trygge dalkarlen bar gerna antikens toga
och bar den med smak. Den anstod så väl den klassiskt
bildade öfverherden, som också sällan bortlade den,
om ej när han vistades inom några mindre lag, der
förtroligheten rådde och der man lät hvardagsskämtets
pilar blanda sig med qvicka infallen. Vi veta af
det föregående, att W. äfven kunde vara med på det
komikas område, synnerligast under yngre dagar, då han
som oftast var ordföranden äfven i de qvicka lagens
skyttegillen, inom ordlekarenas spjutkastning. Se
har bland annat ett litet bevis på hans fyndighet:
På 1830-talet herrskade bland den svenska allmänheten
en öfvertroisk, vidskeplig fruktan för kometer,
naturligtvis mest rådande hos den lägre klassen, och
Stockholm utgjorde i detta fall intet undantag. En
dag kom en man upp till Wallin i expeditionsrummet -
man hade den tiden till och med utsatt bestämd dag
för en viss komets ankomst till jorden, ämnad att
af den alldeles tillintetgöras - och framställde på
fullt allvar frågan: - »Är det sannt, herr biskop,
att jorden ska’ förgås på Torsdag?»
- »Kom igen» - svarade W. helt torrt - »om Fredag,
så vill jag gifva er besked derom.»
Ingen ägde språket mer i sin makt, än han. De gamla
malmgångarna, som svenskan äger, bearbetades och
begagnades med fyndighet, och nya upptogos af honom
i skrift, dervid äfven de rika landsortsmunarterna
flitigt användes, och han visade sig derigenom
som en verklig och värdig landsman till de båda
»Dalastjernorna», som drottning Kristina kallade
Stjernhjelm och StjernhöÖk.
På detta sätt riktades ej obetydligt språket, i det
nya ord bildades, hvilka upptogos i det allmänna tal-
och skrift-
språket såsom fullvigtiga mynttecken och som
sådana ännu äro gångbara och gällande.
Om hans deklamation, så vacker den än var, kan
man väl säga, att den ej alltid så noga följde
bestämda lagar, ty sådana äro ju ej ännu skrifna,
utan stadgas vanligen för tillfället. Men felen
halkades så lätt öfver och glömdes lika lätt, äfven
af den strängare granskaren, för det stora och
öfverlägsna, för det musikaliskt sköna, som aldrig
gerna skilde sig från predikanten, från talaren
Wallin. - Sin sista stora seger som sådan vann han,
när han i Nordens vidlyftigaste helgedom utförde sin
sista presterliga förrättning, talande till nyinvigda
embetsbröder. Redan då kämpade han med dödens närmaste
bundsförvandt, en oläklig sjukdom, men ännu fyllde han
tempelhvalfven med talets fullhet och klang. »Det var
den korta segern af en stark vilja öfver en svigtande
natur» - säger Geijer derom.
Jag vill till slut och för fullständighetens skull
omnämna äfven den andra stora segern, han som
framsägare, som talets förare vann. Det var vid
Svenska akademiens fest år 1836, då han deklamerade
Tegnérs skaldestycke »Vid Svenska Akademiens,
femtioåriga minneshögtid», som utan like är. Det var
här tvänne jättar, som slagit sig tillsamman inom
samfundet för snille och smak, den ene författaren,
den andre uppläsaren, och derför blef verkan deraf
- oförliknelig. Det låg dock i sakens natur, att
första priset skulle här tillhöra den förre, men det
andra tillföll lika oomtvistadt uppläsaren. Aldrig
har hvarken förr eller sedan väl något dylikt der
förnummits. Efter att hafva hört ett sådant skaldiskt
föredrag, kan man först förstå, hvad svenska språket
förmår med sin klang och sina sångbara skönheter. Det
är Nordens italienska, rent, som denna, utan oarter,
talar ej i näsan, som franskan och portugisiskan,
ej i gommen, som tyskan, skorrar ej, som denna och
danskan, slukar ej stafvelserna, som engelskan. Det
är i få ord hvad Tegnér sagt i minnessången:
"Ett språk, hvars toner ligga mellan
Hvad Norden djupt, hvad Södern klangfullt har."
Af ärkebiskopar var Wallin den andre, som utnämnts,
utan att tillträda. Bentzelstjerna den yngre
var den förste. Ehuru således den förre ej ännu
drog inkomsterna, bar han likväl en stor del af
bördorna, och det var, för att efter en promotion
och en prestvigning inspektera ärkestiftet, som
han på sommaren 1839 afreste till Upsala, hvars
stift, miss-vårdadt då, behöfde eftersyn, hvartill
Wallins trötta, men ändock skarpa, öga mer än väl
behöfdes. Men detta öga var nu snart brustet i
döden. - Redan vid afresan från hufvudstaden märkte
hans omgifning af det hippokratiska * ansigtet, af
hans ovanliga oro, att hans sjuklighet gjort stora
framsteg, att hans tillstånd var betänkligt. Man
rådde honom att stanna, men för W. gällde pligten,
arbetet framför hvila, beqvämlighet, han gick dit
denna pligt kallade, dit dödsängeln vinkade.
Efter prestvigningens slut i domkyrkan och sedan
han återvändt till sin bostad, förminskades hans
krafter i oroväckande grad. Under några dagar kunde
han väl der gå uppe, stödjande sig mellan möblerna,
men snart nedlades han på lägret, hvarifrån han aldrig
uppstod. Ej ens under dessa dagar kunde han helt och
hållet öfvergifva arbetet. Den 30 Juni, en söndag,
just vid den vanliga predikostundens inträdande,
afsomnade han, och man fann på hans skrifbord
handskriften till »Dödens ängel».
Genom arbete sökte han, lik den store kamraten i
Svenska akademien, den kort förut aflidne gymnasiarken
Ling, fördrifva sina Sauls-andar, när sjuklighet
och grämelser - hvaraf båda hade nog - anfäktade
Davidssångaren. Det var under en af dessa sina
tungsinnta stunder, han skref den sanna, vemodiga
versen:
"Ack, sommarens dagar, som väntades långa
Och voro så korta!
De lofvades inånga,
Dock äro de borta."
Med hippokratiskt ansigte menas i sjukdomsläran det
egendomligt förändrade ansigtet hos en dödssjuk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
