- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
Godiva, af V-s-g.

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
33

Godiva.

(Efter Alfred Tennyson).

Ej vi allenast, tidens yngsta barn,
Det nyas män, så snabba att slå ned
Det gångna, ej blott vi, som tala stort
Om rätt och orätt, älskat folket högt
Och sett med afsky skatters öfvermått.
Men hon gjort mer och tålt och vunnit mer,
En qvinna re’n för tusen somrar se’n,
Godiva, maka till den grymme earl,
Som styrde Coventry. Ty när en skatt
Han laggt på staden och med sina barn
Hvar mor kom klagande: »Betala vi,
Vi dö af svält», hon sökte upp sin man,
Der ensam, stolt, med skägg, en fot i längd,
Och alnslångt hår bland sina hundar han
På gården gick.

          Hon folkets gråt beskref
Och bad: »Betala de, de dö af svält.»
Med halft förvånad blick han gaf till svar:
»Ni borde ej ett finger röra ens
För sådant folk.» -- Men hon: »Jag ville dö.»
Då svor han, skrattande, vid Paulus
Och Petrus och i diamanten nöp
I hennes öra: »Tokprat!» Men hon bad:
»Mig pröfva med hvad jag ej gerna gör!»
Och ur ett hjerta, sträft som Esaus hand,
Han svarte: »Genom staden naken rid,
Så afstår jag», gaf en föraktfull nick
Och gick bland hundarna med långa steg.

Som vindar vexla om kompassen rundt,
Nu hennes känslor stredo med hvarann’
En timmes tid, då hon blef ensam, tills
Medömkan vann. Hon lät en härold då
Hans hårda vilkor vid trumpetens klang
Förkunna, men att hon var villig dock
Att lösa folket. Derför, om hon var
Dem kär, från då till middag ingen fot
Fick trampa gatan, ingen blick se ut,
När fram hon red, men alla skulle bli’
Med täckta fönster inom sluten dörr.

Så sprang hon till sitt innersta gemak
Och löste örnarna på gördeln upp --
Den grymme earlens skänk; men vid hvar flägt
Hon tvekade, en sommarmåne lik,
Halft molnhöljd. Skakande sitt hufvud, lät
Hon sina lockar bölja ned till knät,
Afklädde sig i hast, långs trappan stal
Sig ned och, som solstrålen smyger, smög
Från pelare till pelare, och så
Hon nådde porten, der hon fann sin häst,
I purpur prydd, med vapnet sydt i guld.

Och hon red framåt, i sin kyskhet klädd.
Den klara luften lyddes, der hon red,
Och vinden tycktes rädd att andas ut.
Springbrunnens hufvuden med vida gap
Fått ögon till att se, vid hundens skall
Kom hennes kind i låga, hästens steg
Gaf pulsen ökad fart, den blinda mur’n
Var full af hål och springor, och en hop
Fantastiskt byggda gaflar stirrade.
Dock höll hon ut, tills ändtligen hon såg
Igenom stadsmur’ns göthiskt hvälfda port
En fläderskog, af hvita blommor höljd.

Då red hon hemåt, i sin kyskhet klädd.
En enda tölp, af otack sammansatt,
Ett osällt ordspråk för all framtids da’r,
Med bäfvan borrade ett litet hål
Att se -- men förr’n hans ögons önskan fylts,
De ur hans hufvud skrumpna föllo ut. --
Så togs ett illa brukadt sinne bort
Af makter, som på ädla dåd ge’ akt!

Men hon red fram och visste ingenting.
Med ens med skräll och dån från hundra torn,
Ett efter annat, nu tolf starka slag
Om oblyg middags ankomst gåfvo bud.
Men då just hann hon sitt gemak på nytt;
Och när i drägt och krona hon kom ut
Emot sin herre, tog hon skatten bort
Och -- skapade sig sjelf ett evigt namn.

V-s-g.


The above contents can be inspected in scanned images: 33

Project Runeberg, Tue Dec 11 10:27:46 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/02_01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free