- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
296

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders - Ur portföljen. Kungsträdgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

296

Nu på sitt yttersta sysselsatte han sig med att ändra,
rätta och förbättra detta sitt sista arf åt den
svenska vitterheten, som också var hans pennas bästa.

I »Dödens ängeln har han på ett för den Wallinska
sångmön egendomligt sätt förenat den andliga och
verldsliga poesien, som gör, att skaldestycket
är ett i litteraturen ensamt stående verk, ett
litterärt unicum. Vi känna åtminstone intet språk,
som äger dess make. Det höga, varnande allvaret i
Wallins egendomliga predikoton - något helt annat,
än hvad man vanligen menar med en sådan - står här i
närmaste förening med vittra skönheter, med träffande
bilder och liknelser samt höga sanningar. Allt
lyfter läsaren från jordens villor, från dess små
bekymmer och falska nöjen till det högre lifvet med
dess allvar och fröjder. En gripande inspiration,
som eljest ej så sällan svek Wallins sångmö,
utmärker detta skaldestycke och antyder, att vid
dess planläggning och upptecknande författarens själ
redan sväfvade vid gränsen till det öfversinnliga, att
han sjelf liksom redan kände en flägt af dödsängelns
vingslag. Tidpunkten och platsen borde också stämma
en sådan ande till ett dylikt diktverk. Det skrefs
nämligen, när koleran år 1834 första gången och
svårast hemsökte hufvudstaden. Som chef för

mästerverk till textunderlag för sin konst. Måtte det
vara vår tonsättarekonsts framtid beskärdt, att få
en man, som inser värdet deraf, för att äfven begagna
detsamma.

$edan Wallin sjuk förts från domkyrkan till
ärkebiskopshuset, bestämdt att blifva hans
dödsläger, försiggick hans förvandling med snabba
steg. Närvarande vid dödsstunden voro blott Geijer
och J. H. Schröder. »Jag går - sade han till
dessa - »jag har rätt litet njutit af lifvet.» -
Hans ärkebiskopinna, född Dimander, hade ett par
dagar förut af-rest till Varberg, för att begagna
baden. Några barn hade han ej med henne. Man kan ej
säga, att W:s äktenskap var rätt lyckligt. Kanhända
bidrog denna omständighet äfven dertill.

- Gud ... land ... konungen voro de sista ord, som
af de närvarande uppfattades från dödsbädden. Under
en mild yrsel framstapplade den döende åtskilligt,
som ej kunde förstås. Hans lik obducerades af den
bekante homöopathen Lied-läck som då var prosektor
vid akademiens anatomisal. W:s mångåriga sjuklighet,
hans ofta nedstämda, dystra lynne samt slutliga död
vid blott 59 års ålder härledde sig från hvad

Från Kungsträdgården i Stockholm.

dess presterskap och tillika för dess sundhetsnämnd
(efter den minnesvärde riddarhussekreteraren
Lagerheims död), hade han mer än ett godt tillfälle
att se dödens ängel i dennes vildaste och hemskaste
framfart.

I denna sin sednare egenskap utvecklade Wallin ett
nit, en verksamhet, som man knappt väntat af honom,
ty en verklig praktiker i den mening, som sakernas
ställning då fordrade, kan man ej säga att han var.

»Dödens ängel» visar, mer än något annat af hans
penna, sanningen af det antagande, jag ofvan antydt,
att dess skald bättre än någon nyare författare
hos oss varit lämpad att skrifva orden till något
inhemskt, större tonverk, ett oratorium eller en
opera, ifall nämligen hans ställning och tid för
öfrigt medgifvit något sådant. Det har också ofta
förundrat mig, att ingen af våra snillrikare,
senare tonsättare, en A. F. Lindblad, den mest
geniale och alltid effektrike A. Söderman eller,
kanske företrädesvis, den lärde, nyligen bortgångne
Ludvig Nvnnan - hvars skaparekraft onekligen närmast
låg åt det religiösa hållet - ej gjort detta Wallins

allmänheten känner under namnet magkräfta. Läkarna,
som under sjukdomen vårdade honom - till dessa hörde
också den kände archiatern Per Afzelius - kallade den
med en vetenskapligare benämning abdominal tyfus. Vid
bukkavitetens öppnande befunnos lefvern och mjelten
mycket aftärda (atrofieradé). Portådersystemet *
var vidt utspändt, således i hög grad för-svagadt,

Wallins död väckte det största deltagande och
allmännaste uppseende, synnerligast i hufvudstaden,
der ej blott den kår och den församling, han som
chef tillhört, klädde sig efter honom i sorgens färg,
utan äfven hela den öfriga befolkningen anlade svart,
något som ej skett hvarken förr eller sedan vid ett
dylikt tillfälle. Hans lik ditfördes från Upsala på
en vagn, dragen af fyra hästar, och ^nedsattes i det
Wetterstedtska grafkoret, som han med en sådan väldig
vältalighetens kraft invigt några år förut. Sedan
flyttades det till egen graf, just på den plats,
der han tolf år förut på en herrlig sommardag, liksom
hans döds- och begrafnings-dag var, lyste frid öfver
den nya griftstaden. På kistan läste

* Med portädersustemet förstår man det inom vår
kropp varande egendomliga blodadersystem, som förer
det venosa blodet frän de olika tarmarnas samt från
mjeltens, magspottkörteln och gallblåsan olika kärl
till den sa kallade portadern, hvilken fordelar sig
i lefvern, der underlifvets mer kolhaltiga blod måste
renas, innan det förenar sig i hjertats kärl med den
öfriga blodmassan, det stora blodsystemet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free