- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
298

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXIV. Johan Olof Wallin, af Alex. Zanders - Originalitet, af Gungnir - Namnkunniga träd i Sverige, af G. C. Witt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298

man bland annat orden: »Sjunger med glädje om seger
uti de rättfärdigas hyddor (Psalm. 118: 14, 15).

»Om också icke cittran eller lutan var det
strängaspel, hvartill Wallin blef kallad af himmelen,
så var det psalmen och Davids fulltoniga harpa»,
säger Kydqvist.

Vid sidan af skaldestycket »Dödens ängel»,
hvilket blifvit öfversatt på flera språk,
stå som oöfverträffade mästerverk Wallins många
psalmdiktningar, hvilka, om också hans många öfriga
lifsarbeten skulle glömmas, förintas, dock alltid
skola göra honom hågkommen hos svenska folket,
hvars tempelsånger han skref, i hvilkas mun
han laggt orden för Guds söndagliga lefvande
och prisande. - Till psalmdiktare var Wallin
buren. Tillnamnet »Davidsharpan i Norden» har ingen
af våra många religionsskalder velat eller kunnat
bestrida honom - utom möjligen Samuel Ödmann - ty
diktningen i denna riktning låg synnerligen väl
för hans skaldenatur. I psalmen är ämnet liksom
gifvet. Der fordras således ingen större uppfinning,
der höfvas ej skiftande och öfverraskande bilder,
såsom i verldslig skaldekonst. Språkets enkelhet
och stilens hjertlighet äro i den förra en hufvudsak
mot prakten och bildrikedomen i förening med en mer
öf-versinnlig ingifvelse (inspiration), som böra
utmärka den sednare.

I något sammanhang härmed kan såsom en egenhet
anmärkas, att samtidigt, som vårt utmärkta psalmverk
utfördes och utgafs, lefde vår störste skald, verkade
äfven som prest samt blef ej långt derefter biskop,
utan att han till detsamma lemnat som bidrag en enda
vers.

»Det fanns ingenting aktningsvärdare, ingenting
älskvärdare än Wallin, sysselsatt med sin psalmbok»
- säger ytterligare Geijer - och han borde väl hafva
känt till den saken, han, som sjelf skrifvit flera af
våra använda psalmer och dessutom mycket rådfrågades
om det musikaliska af verket. - Alla voro likväl
icke af Geijers gillande mening om Wallin. Han hade
många motståndare och häcklare. Jag har sagt, att af
de förra var den kände professorn och kyrkoherden i
Gamla Upsala Samuel Ödmann en, som ej rätt ville gilla
Wallins förtjenster ens såsom psalmdiktare. Litet
afund att ej sjelf varda psalmverkets hufvudman
förde väl den originelle mannen till strids mot den
mäktigare Wallin. En annan orsak till oenigheten
låg ytterligare i deras olika ståndpunkt som
religionslärare. ^ Man ansåg, att Wallin lutade mer
åt det rationalistiska, än åt^det dogmatiska, hållet,
och detta framkallade inånga inom prediko-ståndet till
opposition mot honom och äfven mot hans psalmbok,
hvilken sednare ännu ej fullkomligt laggt sig. I
våra dagar har ju begäret mer än en gång gifvit sig
tillkänna att

ändra åtskilligt af detta utmärkta verk, något,
som dock ej synes hafva slagit an på nutiden. - Den
äfven bekante Högberg var också en af W:s motståndare,
äfven han kanske drifven dertill af litet afundsjuka,
då han nog visste med sig, att han som andlig talare,
om också värderad, dock ej uppvägde den andre och
på långt när ej kunde göra anspråk på hans folkliga
anseende. Skalden, humoristen C. F. Dahlgren var
häller ingen egentlig vän till var store ärkebiskop,
och orsaken var väl att söka deri, att Wallin, som i
tjensten var sträng mot sig sjelf, var det äfven mot
andra. Dahlgren kan åtminstone den förra egenskapen
ej rätt tillläggas; detta åter gaf Wallin som chef
för Stockholms prester-skap anledning att någon gång
träda emellan. Hinc illa lacrymce (»deraf tårarna»);
det hedrar derför lika mycket den ene, som den andre
af dessa begåfvade prestmän, att D. var en af de många
vittra författare, som med blommor från parnassens
.örtagårdar beströdde sin förmans grafkulle. I
skaldeqvädet »Ärkebiskopen m. m. Johan Olof Waltins
afskedshälsning till S:t Nikolai församling från sin
graf den 19 Juli 1839 samt församlingens återsvar»
uttryckte han på ett vackert sätt sitt erkännande af
den bortgångne och förlusten, som döden den gången
tillfogat både församling, hufvudstad och fosterjord.

Vi våga påstå, att af de fyrtiosju pastorer,
som storkyrkoförsamlingen i Stockholm ägt sedan
reformationen, har ingen arbetat mer i sitt kall och
lemnat efter sig så mycket minnesvärdt, som Wallin,
den fyrtiondeandre bland dem.

Sju af dessa lutherska Nikolai-kyrkoherdar hafva
blifvit skilda från embetet, tvänne för osedligt och
förargligt lefverne, tvänne för ogillandet af Johan
III:s liturgiska åtgärder och trenne för politiska
handlingar. Fore Wallin har en uppstigit direkt till
ärkebiskopsstolen, Uno von Troil, som utnämndes 1786
till kyrkans främste man. Trenne hafva utom denne
burit titel af ordensbiskop, deribland Carl Evert
Taube - den ende baronen bland dem -, dessutom Flodin,
som varit Gustaf den IV Adolfs religionslärare,
samt Muray. Till biskopsdömet i Linköping hafva
tvänne blifvit nämnde (Olaus Georgi Svebilius, som
sedan äfven blef ärkebiskop, (född 1624 död år 1700)
samt förut nämnde Troil, född 1746). Till Strengnäs
tvänne, deribland den framstående Ericus Gabrielis
Emporagrius, död 1764. Till Vesterås ej mindre än
sju. Till Vexiö en, en Älstrin, som sedan förflyttades
till Strengnäs stift. Till Lunds en, en Celsius,
som adlades till Celse 1756, men med rätta ansåg det
gamla namnet Celsius bättre adladt genom vetenskapen
och derför bibehöll det. Till Karlstads tvänne samt
slutligen till Viborgs en.

Alex. Zanders.

Originalitet.

barn förutan allt besvär han fann Uti sin själ
det goda, sanna, sköna. Nu söker han, men segrar
sällan kröna Hans trägna omsorg, mot hvad förr han
vann. Han tyckte, när en skald han läst, sig röna
Hur ingen kunde måla så, som han, Just det och det,
för hvilket sjelf han brann.

Då ___ »hvarför målar jag? Hur kan det löna?»

Ett drag hos en han såg och åter ett

Hos någon annan. I hans själ var hett.

Han fann, hur sångmön roat sig att dela...

Men ljuset kom: Det kan väl knappast fela

Att dina spridda bilder re’n du sett

Hos andra - men har du väl sett det hela?

Oiangnir.

| n del af våra lefvande fornlemningar, växande träd,
som under seklers lopp hvarje vår slagit ut sina gröna
blad och från slägte till slägte vunnit ryktbarhet
för ovanlig storlek, egendomlig skapnad eller vid
dem fastade historiska minnen, förtjenar lika så
väl vår uppmärksamhet, som de stolta borgar och
slott, våra förfäder uppfört och hvilka ännu trotsa
tidens förstörande makt eller genom kolossala ruiner
vittna om forntida storhet och prakt. De namnkunniga
fornlemningar, vi i denna lilla skizz omtala,

träd i

hafva alla funnits för ett par årtionden sedan och
de flesta lefva ännu.

nAposttabokenn kallas ett stort, på nordvestra sidan
af Omberg växande, bokträd derför, att det fordom
haft tolf stammar, uppvuxna från en rot. För öfver
tvåhundra år sedan stod detta egendomliga träd i sin
fulla prakt. Tvänne konungar, Carl XI och Carl XII,
hafva ristat sina namn i barken, men dessa äro nu
mer osynliga, hvaremot af den oräkneliga mängd namn
och bomärken, som sedan ditprentats, en del finnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free