- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
299

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Namnkunniga träd i Sverige, af G. C. Witt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

299

qvar. Bland allmogen har länge den tron fortlefvat,
att det är lifsfarligt att på något sätt skada detta
träd. En sägen förtäljer, att en bonde, som i forna
tider högg bort en af stammarna under yttrande,
att »förrädaren Judas ej borde tillåtas vara i de
öfriga apostlarnas sällskap», kort efter denna bedrift
sjuknade och dog.

Öfvertygelsen om det farliga uti att nedhugga
eller skada somliga träd finner man för öfrigt
utbredd på flera ställen i vårt land. Den har utan
tvifvel uppkommit derigenom, att personer, som
velat bevara åtminstone vissa sällsynta träd från
det skogsutrotningsbegär, hvilket allt sedan Olof
Trä-täljas dagar varit rådande hos oss, vädjat till
allmogens vidskepelse, väl vetande, att denna vore
ett mäktigare skyddsmedel, än alla fridlysningar och
vitesförbud. För tretio till fyrtio år sedan var det
svårt nog, att i Karlskrona få en arbetare att åtaga
sig nedhuggandet af ett fläderträd eller, som det der
kallades, en hyll På en af kronans tomter växte ett
sådant träd^ hvilket den officer, som fått i uppdrag
att ordna tomten, befallde ett par kronans timmermän
att borthugga. Ej utan hemlig farhåga för ett dylikt
vågspel, hoppades dock arbetarna, att för dem, som
blott fullgjorde en gifven befallning, skulle ingen
olycka inträffa. Inom ett år derefter dog officeren
under kolerafarsoten, hvilken händelse icke minskade
vördnaden för hyllträden.

Kädslan för fläderns ofredande har jag ej varseblifvit
på andra orter och förmodar, att trädets medicinska
nytta varit den driffjeder, som förmått någon att
sätta vidskepelsen till dess väktare. Apostlaboken
går nu mer med stora steg sin förgängelse till
mötes. Flera af stammarna hafva multnat och
affallit. Då man talar om ett bokträd med tolf
stammar, erfordras en förklaring öfver möjligheten af
dess tillkomst. Från ett bokållon uppväxer aldrig mer
än en stam, men det händer vanligen, då ett sådant
träd fälles, utan att roten borttages, att flera så
kallade rotskott uppväxa från densamma och, om de få
obehindradt växa, med tiden bilda ett nytt träd med
flera stammar.

Gustaf Ls ek. Den store Vasakonungen bodde, då
han ännu var en ung adelsman och sysselsatt med
inhemtandet af den tidens vetande, på ett Yasaätten
tillhörigt herregods, Rydboholm i Roslagen, vid
Stora Yärtan, tre mil från hufvudstaden. I Rydboholms
trädgård planterade han då en ek, hvilken för alla
de generationer, som efter den tiden bebodt eller
besökt stället, visats såsom ett minne af Sveriges
räddare. Med rätta föll den unge mannens val af
trädslag på eken, som från urminnes tider ansetts
såsom sinnebild af styrka och seger.

Gustaf II Adolfs lind. I parken vid Svartsjö
slott växer en lind, som är planterad af Gustaf II
Adolf. Nämnde kungsgård, fordom enkesäte för Adolf
Fredriks gemål, drottning Lovisa Ulrika, förefaller
nu tyst och öfvergifven: slottet är obebodt, den
melodiska sången af näktergalarna, som drottningen
lät kolonisera i parken, tjusar ej mer någons öra,
men Gustaf den Stores lind frodas ännu och är hvarje
sommar klädd i hoppets gröna färg. Ett bredvid linden
stående menniskoverk, marmorbilder, föreställand»
Gustaf II Adolf och Axel Oxenstjerna, är deremot så
illa medfaret af regn och frost, att dess konstvärde,
i fall det ägt något sådant, gått alldeles förloradt.

Karl IX:s och Karl XI:s lindar. På kungsgården
Höjentorp i Skaraborgs län vistades stundom konungarna
Karl IX och Karl XI, äfvensom drottning Kristina. Der
visas fyra lindar, som Karl IX planterat och i hvilkas
skugga Karl XI satte sig ned, när han underskref
förordningen om indelningsverkets upprättande i
Sverige.

Flugträdet. I den lilla, vackra, liksom fågeln Foenix
ur askan ånyo uppståndna, staden Ronneby, utmärkt för
sitt förtjusande läge, sitt brusande vattenfall, sitt
med planterade träd och vattenkonster prydda torg,
sina berömda, starkt järnhaltiga helsokällor och
pittoreska snäckbacke, fanns för ett par år sedan en
lefvande fornlemning, som trotsat alla de ödeläggelser
af eld och brand och fiendens hand, det lilla

samhället under seklernas lopp undergått, nämligen
det så kallade Flugträdet, en jättestor poppel,
hvars stam höll tretiosex fot i omkrets och som fått
sitt namn deraf, att ett särskildt slags bevingade
insekter uppehöll sig på dess blad och lefde af dess
saft. Man har berättat, att uppe i trädet fanns en
källa med friskt vatten, hvilken dikt är till hälften
sanning. Der stammen delade sig i grenar, hade en
fördjupning bildat sig, hvaruti regnvatten stannade,
så att åtminstone en mängd kråkor, skator och andra
luftens invånare, som omsvärmade det gamla trädet,
der kunde släcka sin törst.

Såg och yxa hafva för ej längesedan gifvit
denna märkvärdiga naturprodukt sin bane. I
Sv. Familj-Journalen för år 1877 sid. 116 och 117 är
flugträdet afbildadt och be-skrifvet. Författaren
till den beskrifningen och många med honom hafva
hyst den mycket sannolika förmodan, att icke något
träd i Sverige skulle äga en så väldig stam, som
detta. Likväl hafva vi ett med en ännu omfångsrikare,
och det är

Eken i Qvitt, hvars stam två fot ofvanför marken har
en omkrets af fyrtiofem fot. I en år 1774 utgifven
beskrifning öfver Tunaläns, Sevedes och Aspelands
härader i Kalmar län af kronofogden Crselius omtalas
denna ek, som växer på en äng, tillhörig indragna
militiebostället i Q vill i Rumskulla socken, ej
långt ifrån Yimmerby.

Crselius berättar, att stammen håller tjugotvå
alnar, således fyrtiofyra fot i omkrets, att
den är ihålig och användes såsom redskapshjul,
för att deruti förvara plogar, harfvar och annan
åkerbruksredskap. Vid en skogsbesigtning år 1862
såg undertecknad detta egendomliga redskapsskjul,
hvilket då var tomt, men lika användbart, som när
Crselius besåg det. I närheten funnos flera andra
ovanligt stora, ihåliga ekar till formen med kort
stam och yfvig krona, liksom den här beskrifna,
men ingen, hvars stam på långt när uppnådde den
uråldrige jättens, hvilken jag uppmätte och fann hafva
fyrtiofem fots omfång, två fot öfver jordytan. År
1880 berättades mig, att eken ännu ej undergått någon
märkbar förändring.

Hvem kan säga, huru många århundraden jorden rullat
fram på sin bana, sedan detta träd uppspirade ur
hennes sköte? När öfver ett århundrade löper förbi,
utan att i väsendtlig mån öka dess ålderdomssvaghet,
huru många sådana tidrymder måste ej då hafva
försvunnit, under det den späda brodden sköt upp
ur jorden, bildade sig till ett träd med stam af
så förvånande tjocklek, i sitt inre skattade åt
förgängelsen och slutligen qvarstod såsom ett minne
från en tid, hvars aflägsenhet från vår hvarken
fornforskare eller naturkunniga kunna bestämma!

Trofta ek. l Bleking, tätt vid landsvägen mellan
Ronneby och Hoby gäst gif varegård, på ägorna till
en gård med namnet Trofta, stod för fyrtio till
femtio år sedan en ek, som genom sin ovanliga storlek
väckte hvarje förbifarandes uppmärksamhet. Stammen
hade ungefär samma tjocklek, som det ofvan omtalade
flugträdets. Den var då ihålig och har sedan genom
åverkan af tidens tand och menniskohand försvunnit.

Am-eken. Då »Blomsterkonungen^ Karl von Linné år
1741 genomreste Gotland, besökte han äfven den vid
dess norra ände liggande Fårön och uppmätte der
en ovanligt stor ek, kallad Ava-eken. Trädets höjd
var sjutiofyra fot, kronans diameter åttioåtta fot,
och stammen höll fjorton fot i omkrets. Samma stam
befanns etthundrafjorton år derefter, således 1855,
hafva sexton och två tredjedels fot i omkrets. Antager
man, att trädet alltjämnt vuxit så, att årsringarnas
bredd eller tjocklek, hvilket man vill kalla det, vore
lika stor hela stammen igenom, sä kan man, på grund
af tillväxten under etthundrafjorton år, räkna ut,
att trädet år 1855 haft en ålder af sjuhundratolf år;
men som »safringarna" eller årsringarna äro smalast
nära ytan; torde det då ej varit öfver fem- eller
sexhundra år.

I de stora skogar, hvarmed Sverige fordom var
öfver-vuxet, hafva funnits träd af en förvånande
storlek. År 1838 fälldes i Kalmar län, på Gullaboås,
en kronan tillhörig, ovanligt hög ek, som hade stam af
aderton fots omkrets och likväl ej var öfvermogen-,
ty kärnan nära roten, trädets äldsta del, som
först börjar multna, var ännu frisk. -^______
ö. C. Witt.

38*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0303.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free