Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klara kyrka i Stockholm - Pristagare vid skyttefesten - En båtfärd. Skizz för Sv. Familj-Journalen af Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
ning alldeles fallit i glömska hos de nu inom
församlingen styrande eller af någon orsak, när nu ny
tornbyggnad verkligfen företagits, icke kunnat följas,
är för oss obekant.
Det torn, som nu är under byggnad och snart står
färdigt, är efter ritning af professor F. G. A. Dahl
och, såsom en och hvar af teckningen kan se,
synnerligen vackert och värdigt sin plats. Tornets
byggmästare har varit A. M. Svensson, och det
prydliga stenhuggeriarbetet är levereradt af kapten
J. W. Kullberg. Tornbyggnadens höjd från marken till
och med tuppen är 356 fot. Tuppen har en längd af
öfver 4,5 fot, en höjd af 4,5 fot och en vigt af öfver
100 skålpund. Kulan har en genomskärning af 8 fot.
Det gamla skall vika för det nya, så är lagen. De
gamla grundmurar, som på Magnus Ladulås tid lades
för S:t Clarse kloster, bära nu efter sexhundra
år en modern tempelspira. I hennes tillkomst under
den nuvarande religiösa söndringens tid har Klara
församling gifvit ett respektabelt vittnesbörd om sin
eniga nitälskan för ett prydligt gudshus. Den mäktiga,
ljusa bilden af detta, ställd till jämnförelse
vid sidan af det gamla, skugghöljda klostret -
betecknar den de verkliga framstegen i odling, sann
lifsuppfattning, sedlig renhet och moralisk kraft,
som man företrädesvis tillskrifver de senaste seklen?
Blicka dig omkring!
E-g.
En
Skizz för Sv, Familj-Journalen af Ri
x östdagen hade varit klar ända till sent på
eftermiddagen. Då syntes helt oväntadt en hel samling
moln, och ingen kunde egentligen säga, när eller hvar
de kommit till. De sväfvade sakta i väg öfver fästet,
förlängde sig till oregelbundna strimmor, hvilka
drogo tillsamman mot solen i ett stort knippe och
derpå följde henne ända ned till horizonten, och då
solen hade sjunkit bakom skogen, stod knippet qvar
med sin spets nere i skogen och sina förgreningar
långt uppe i zenith.
Folk i allmänhet spådde regn. Lars Lunddal, som satt
i sin ekstock på den lilla ån, hvilken genomflöt hans
sommarnöjes ägor, sade att molnbildningarna tydde på
varaktig torka. Patronen hade som särskild uppgift
för den sommaren föresatt sig att studera väderleken,
»för att en gång kunna snäsa prosten Sjöbohm, som var
så tvärsäker". Hittills hade Lars alltid fått orätt.
Patronen hade, då han sade adjö hemma, för att gifva
sig till hafs, egendomligt nog anfört som ändamål
med ut-flygten, att han skulle taga en liten studie
öfver solnedgången. Fru Kina Lunddal hade dervid
andragit, att en sådan studie, »efter det nu ändtligen
skulle vara ett fint namn på Lasses galna idéer»,
möjligen kunde lika lämpligt tagas från verandan,
som låg betydligt högre än åns vattenyta. Härpå hade
emellertid Lasse som slående argument yttrat, att hon
inte mer begrep sig på studier, än en sopran förstår
sig på att sjunga en basaria. Och så gick Lasse sin
egen väg, men fru Lunddal satte sig att fundera -
och det var också egna funderingar.
Pristagare vid skyttefesten
Lars rodde långsamt uppåt ån. I ekstockens akter låg
en stor, lurfvig stöfvare, som hette Pom-pe efter
Karl den tolftes hund. Kina hade velat, att djuret
skulle heta Ulrik efter Lunddals andra förnamn, men
äfven den gången hade husbonden drifvit sin vilja
igenom. Hj eltekonungen var hans dyrbaraste minne från
de studier, han som pojke gjort i svenska historien,
och när han för mer säkerhets skull utredt för fru
Lunddal, hvilken obehaglig dubbelmening, som låge i
det namn, hon föreslagit, blef hans seger lysande. Ty
fru Lunddal höll på »kon-tenansens fordringar»,
som mannen höll på Karl den tolfte.
Pompe tittade på sin husbonde. Och Lars såg igen på
akterpassageraren. Något riktigt godt förhållande
hade aldrig kommit till stånd emellan de två, ty Lars
Lunddal förstod sig icke på hundar, och Pompe var
dertill ytterligt misstänksam. Emellertid fördrog den
sednare ganska ofta sin herres sällskap, i synnerhet
då, såsom nu var fallet, denne hade rockfickorna
fyllda med skorpor. Då Lars rott en stund, var solen
gömd bakom skogen. I allmänhet blef
tonen öfver landskapet grå och kylig, men just der
solen sjunkit, var sceneriet ännu skönt, ty strålar
glittrade mellan furustammarna och bröto genom hela
slöjor af spindelväf, så att dessa sågo ut som de
finaste draperier af guldtyg. Lars observerade dem
emellertid icke, åtminstone nämnde han följande dag
aldrig ett ord om dem.
Något senare kommo dimmorna på vattnet, gledo sakta
öfver spegeln, görnde till hälften buskar, stenar
och neckrosor, så att allt mjuknade i sina konturer,
och omslöto äfven i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
