- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
303

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En båtfärd. Skizz för Sv. Familj-Journalen af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

Sällskapet skred uppför den lille backen, fru Lunddal
stod på nedersta trappsteget, fru Lunddal stod uppe
på trappan, fru Lunddal fick händelsevis en blick
in genom fönstret och - fru Lunddal rusade, som en
vansinnig, ned mot båten igen, med bibehållande af
nog besinning att ropa pigorna med sig. Huru snabbt
än händelserna gingo förbi, hann dock den ena af
tjensteqvinnorna att lyfta sig på tå och få en blick
in i rummet.

Derinne flammade en brasa, och framför denna satt
en grupp af två personer, den ena en ung qvinna,
den andra en man, insvept i en filt eller ett
lakan och med sin ena arm laggd rundtorn qvinnans
midja. På ett rep, som gick snedt öfver rummet,
hängde patronens nyss så ljusa linnebyxor jämnte en
del andra persedlar.

Lunddal trifdes godt i värmen och sällskapet. Bet
började visserligen blifva en väl lång utflygt, och
han kunde med allt skäl antaga, att Kina vid det här,
laget skulle söka honom, kanske blifva orolig också -
ja, just orolig! Lunddal fann ett egendomligt nöje
i medvetandet att vara orsak till en utan tvifvel
både allmän och djup oro inom familjen, hvilken
känsla han litet längre fram på morgonen genom ett
oförmodadt och något dramatiskt anlagdt uppträdande
skulle skingra. Och det här lilla oskyldiga nöjet att
få pjollra litet med Karolina var något alldeles nytt
och riktigt efter hans smak.

Men under Lars Lunddals glädje låg - som det så
ofta är händelsen här i verlden - en känsla, som,
i början förqväfd, allt mer tog ut sin rätt. Det var
dels medvetandet, att all jordisk lycka i allmänhet
är så kortvarig och alltid ändlig, dels en aning,
att morgondagen skulle bära i sitt sköte något, som
ej vore så alldeles behagligt, som stundens stilla
frid. Öfver hans leende, nästan klotrunda, anlete
sväfvade derför med allt kortare mellanrum små moln
af bekymmer, missmod och tvifvel på det godas seger
här i lifvet.

Brasan hade brunnit ut, och bränderna föllo samman,
blefvo mörka och öfverdrogos af aska, sa att
eldskenet blott sparsamt tindrade igenom, Så krympte
ock Lunddals nyss så ljusa blick öfver saker och ting
här i verlden allt mer tillsamman, och en kylig känsla
af ofrid slöt sig kring det varma hjertat.

Då han en halftimme senare stod på trappan, för att
anträda sin hemfärd, hade färgaren ännu icke visat
sig. Men Karolina meddelade, att dennes ekstock låg
nere vid bryggan, hvarför patronen lika gerna kunde
färdas sjövägen, som utsätta sig för de svårigheter,
hvilka en fotvandring ovilkorligen måste medföra. Ty
hans förutsägelser om vackert väder visade sig hafva
alldeles kommit på skam. Himmelen hade mulnat så tätt
och dystert, att icke en ljusglimt kunde skönjas,
och det var med möda Lunddal kunde se sandgången, som
ledde ned till båten. Och så kom nordvestvinden. Först
for en stöt genom skogen och väckte de gamla
barrträden och fåglarna, som sökt skydd bland
dem. Derpå följde snart den första höststormen, som
lofvade att blifva allvarsam. Det började knaka och
knarra i skogen, då de kraftiga och späda stammarna
fingo böja sig för vinden. Och otydligt kunde man
se, huru moln, som tycktes öfvermättade med regn,
sväfvade fram öfver trädtopparna.

Lunddal satt i färgarens båt och dref utför
strömmen. Öka farten genom rodd vågade han icke,
af fruktan för grund och andra hinder. Kläderna voro
visserligen något så när torra, men icke desto mindre
strömmade allt emellanåt genom patronens lemmar
en känsla af frusenhet och obehag. Stränderna voro
becksvarta, himmelen mörkgrå och på vattnet syntes ej
en ljusglimt. Lunddal kände sig ensam och försökte med
en sång: »Herrliga land». Ekon svarade på ett sätt,
som af-kylde hans ifver. Så tog han en Glunt. Han blef
endast kallare om ryggraden. En af Fredmans epistlar
kylde än mer. Nu teg han och började ro. Efter tionde
årtaget stötte fören mot åns botten. Lars satte af
med en åra och gled åter utför, framdrifven af ström
och blåst.

Så kom skuren. I början stilla, försigtigt och
märkbar endast genom ett svagt stänkande mot vattnet,
men derpå för hvarje minut allt stridare, tills den
slutligen stod som raketspön i vatten och gräs. Nu
ökade patronen fart, tyst

fundersam och halfskrämd. Det rent af brusade i
fören, då han trängde genom töcknen. De nyss torkade
linnebyxorna insöpo begärligt vätan ofvanifrån,
det blef kallt om Lars dugtiga ben, och han rodde
fortare.

Och så tornade han på för andra gången. Ekstocken
red upp på en sten, det knakade ett tag i de tunna
bottenplankorna, och då patronen sprang fram för
att se, huru stöten tagit, föreföll det honom,
som om en kall ström sköljde hans fötter. Ja, det
var tydligt - båten hade fått en läcka, halfmurken,
som han var. Lunddal gnuggade ögonen och stirrade
mot stranden. Det såg ut att vara en aln dit från
ekstockens för. Försigtig, som en lindansare, kraflade
Lars sig fram, båten hotade att kantra för hvarje
steg, men rodd-aren nådde förtoften och beräknade
noga sitt språng. Fånglinan låg i hans hand. Och så
tog han språnget - plums! Fånglinan hade fastnat, och
Lunddal ville under språnget icke släppa ~sitt tag.

Han kom ned på två fots vatten en half aln från
gräskanten. Ett kraftigt ryck i fånglinan hade till
följd, att han fick stumpen i behåll.

Regnet stod lodrätt stridt i backen. Och Lunddal gick,
som om det gällt lifvet. Det smällde i löfverket, det
stänkte från marken och grodorna hoppade framför hans
fötter. Icke en ljusning på himmelen. Han snubblade
och kraflade sig åter en bit framåt, slant, svor till
och höll på att falla i gråt. Hvad var klockan? Hur
långt var det hem? Och -! - -

Der skönjdes takåsen. Becksvart allting, intet ljus
från fönstren. Lunddal stod vid förstugudörren. Denna
var låst. Han bultade på, lyssnade och lugnade
sig, slog åter och lyssnade än en gång. Så steg
blodet uppåt hans kinder, och han kände sig för ett
ögonblick som herre i sitt hus. Nu dånade det mot
dörren, och straxt derpå hördes inifrån tassande i
strumpfötter. Patronen blef insläppt af någon dödstyst
ande, som ej ens på hans tredje »god afton» gaf ljud
ifrån sig.

Lars Lunddal var en man af gamla skolan, hvilken ej
kunde fördraga bruket af resårskor. Han bar oftast
srnor-lädersstöflar och för tillfället i fråga hade
han, liksom om en aning sagt honom, att den der
förutsägelsen om torka skulle blifva blott ett grymt
hån mot honom sjelf, pådragit sina »jagtstöflar»
med de höga skaften, hvilka voro ett minne från
det tillfälle i hans lif, då han på en andjagt
var nära att skjuta till döds stationsinspektoren
och fabrikör Rosell i ett skott. Med största möda
hade han hos Karolina fått stöflarna först af och
derefter åter på fötterna. Nu skulle den förra
manövern förnyas. Patronen spände tårna mot andra
fotens häl och arbetade. Stöfveln satt, som om den
vuxit på foten. Lars tog i bättre, och svett började
perla. Fruktlöst! Och så larfvade han med blocken
på genom rummen bort till sängkammaren. Dörren till
denna var låst med dubbla lås. Intet ljud inifrån,
inga tändstickor, intet ljus utanför, ingen bädd i
något annat rum. En tanke på soffan steg upp i hans
själ, men försvann lika snabbt. Gamla minnen drefvo
tanken bort. Lars vandrade, som en fridlös, bestöflad
vålnad genom sin egen våning.

En stund senare hvilade han, insvept i ett hästtäcke
och med fötterna hopklämda af jagtstöflarna, på en
höskulle. Tankar och föreställningar höllo hetsjagt i
hans hjerna. Höet gungade, tyckte han. Myggen började
sjunga, men höet doftade bedöfvande. Lars slumrade
in, slummern blef djupare och efter ännu en halftimme
lät det, som om ett sågverk varit i gång deruppe.

Takdropp väckte honom sent fram på
förmiddagen. Utanför öste regnet ned. Bredvid honom
lågo hans kläder, nästan lika sura, som då han lade
sig. Besluten att, som en man, möta sitt öde, drog
Lars hästtäcket hårdt om kroppen och begaf sig i väg
öfver gården, liksom till ett annat Canossa.

Hon satt der i salen vid sitt arbete. Lars stannade
vid dörren. Hon såg ej upp.

»Kina lilla!»

»Jaså! Har du kommit hem!»

»Hör nu, Kina lilla.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free