- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
305

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur jagtlifvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fver alla trädtoppar hvilade aftonens stillhet,
den nedgående solen öfvergöt höstlandskapet med
en gyldene strålflod, egendomlig för denna årstid;
- rundt omkring frid och ro. Sångarena hade ju för
länge sedan förstummats: den unga våren, hvilken stämt
deras små, älskliga strupar så underbart herrligt, låg
ju långt bakom dem. Yisser-ligen qvittra-de det här
och der till bland buskarna,men det var ingen sång,
det var endast öfver-läggningar om den långavägen
till södern, som förestod de bevingade gästerna.

En sådan afton är en verklig sab-bathsstundför
naturvännen och - jägaren. Efter det tunga dagsverket
hvilar han ut på skogens svällande mosstäcke, som
ingen salongs sammet kan ersätta honom. Naturens frid
griper äfven honom, och han blickar tankfullt in i
den underbar a skapelsen.

»Verlden är fullkomlig öfver allt, dit ej menniskan
kommer med sina qval», tänkte j äg, der jag, beväpnad
med en modern muske-

dunder, låg behagligt utsträckt i skogsbrynet,
iakttagande en hare, som inom skotthåll hade sina
upptåg för sig: än gjorde han ett krumsprång,
än putsade han sig, än knaprade han på örter och
qvistar. Han tycktes finna sig så väl i den vackra
höstqvällen, att jag ej nändes grumla hans nöje med
ett skott-, jag befann mig ej i stämning att slunga
qval

Veslan och haren.

Teckning af F. Specht.

in i en fridfull natur och jag intalade mig sjelf,
att en lugn iakttagelse af tingen bär i sig både
större tillfredsställelse och mer lärdom, än ett lätt
och billigt skott.

Något rörde sig sakta i gräset - kanske det var en
åkerråtta, en igelkott eller ....? Haren spände sina
skedar till öron. Och derpå hoppade han, som slungad
af en bågsträng, i höjden, gjorde jämrande en volt,
hoppade åter upp, slog vildt med tassarna omkring
sig i luften - på hans hals såg jag en liten, rödbrun
varelse hänga, hvilken fastsugit sig som en blodigel
och ej släppte tag. - Borta var aftonens frid, borta
den »fullkomliga» naturen, den vildaste mordlystnad
utvecklade sig för mina ögon. Då höjde jag geväret,
mitt skott brakade genom den stilla luften, och jag
såg, då det lilla

krutmolnet dragit bort, vesla och hare ligga döda,
utsträckta i gräset. Striden var slutad. Men ännu
i döden häftade ves-lans tänder i harens hals. Jag
lade mördare och offer i min jagtväska och gick hem.

Huru är det emellertid möjligt, att en så liten
varelse, en sådan dvärg, kan öfverväldiga haren,
hvilken dock sjelf förmår bita och rifva? En blick
i naturhistorien skall gifva oss upplysning härom.

Under det gemensamma namnet »veslor» sammanfatta vi
hermdinen och allmänna veslan. Det är just denna sed-

Sv. Familj-Journ. 1885.

39.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free