- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
307

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hundratusen martyrer för djefvulstron. Af J. M.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

307

häxmästare! Visade någon deremot ovanlig ifver
vid angif-velserna, blef han likaledes misstänkt,
ty han ville rikta misstankarna från sig sjelf
på någon annan. Med en sådan lära om "indicierna"
på trolldomen kunde häxdomarena naturligtvis aldrig
vara utan sysselsättning.

Så fort den anklagade genom någon slags angifvelse
blifvit bragt i fängelse, anställdes till en början
med henne ett kort, summariskt förhör, hvarvid
inqvisitorn först skulle uppträda "skämtsamt
småforskande" för att "fånga" häxan, det vill
säga förleda henne till en bekännelse, hvilken, så
obetydlig den än tycktes vara, kunde tjena såsom grund
för det vidare förfarandet. Den farligaste frågan
var, om den anklagade trodde på häxor? Nekade hon,
så var hon på förhand dömd till döden såsom kättare;
jakade hon, var detta ett "indicium" på, att hon
visste mer om saken.

I alla händelser kastades hon tills vidare i
fängelse. Om beskaffenheten af den tidens fängelser
föreligger en gammal authentisk berättelse, som
i sanning är hårresande. "Fängelserna", heter det
derstädes, "ligga vanligen i tjocka, starka torn,
portar, blockhus, hvalf, källare eller eljest djupa,
mörka, trånga, hemska hål. I desamma finnas stora,
tjocka trän, två eller tre öfver hvarandra, som
vid en påle eller skruf kunna flyttas upp och ned
(hos oss kalladt "Stocken"). Uti dem äro hål gjorda,
i hvilka den arme fången fastlåses, så att han hvarken
kan röra armar eller ben. I somliga finnas stora kors
af järn eller trä, vid hvilka fången fästas med hals,
rygg, arm och ben. I andra finnas tjocka järnstörar,
fem till sju qvarter långa, i hvilkas båda ändar äro
järnringar, som bakom ryggen omsluta fångens händer;
vidare äro dessa störar med stora kedjor fastade vid
muren, så att stockarna alltid måste bibehålla samma
läge. På somliga äro dessutom vid fötterna fastade
stora, tunga, järnbeslagna stenar, så att de hvarken
kunna utsträcka eller indraga benen. Åtskilliga
hål äro trånga såsom hundkojor, så att man i dem
knappast kan stå, sitta eller ligga. Andra utgöras
af 15, 20 till 30 famnar djupa gropar eller brunnar,
starkt murade och i öfre hvalfvet försedda med hål,
hvarigenom fången upp- och nedsläppes. I slika hål,
gropar eller stall sitta somliga i så stor köld,
att fötterna förfrysa och dö bort (man torde erinra
sig Torstenssons fängelse i Ingolstadt); andra ligga
i ständigt mörker, så att de aldrig se solens glans
och icke kunna veta, när det är natt eller dag,
utan förmåga att röra lemmarna, plågade af oro, i
egna ex-crement och ohygglig stank, smutsigare och
eländigare än fänaden; de blifva illa bespisade, kunna
icke sofva lugnt, hafva derjämnte tunga tankar, svåra
bekymmer, onda drömmar, förskräckelse och anfäktelse,
plågas af ohyra samt blifva dessutom dagligen
tribulerade med hån och hotelser af stockmästare,
bödlar och bödelsdrängar samt ängslade och gjorda
svår- och klenmodiga."

I sanning, dessa fängelser med deras mörker,
kedjor och råttor, deras köld, fukt och stinkande
luft, voro särdeles egnade att göra sina invånare
"möra". Biktfäder och ran-sakningsdomare sökte
påskynda "Uppmjukandet" medelst knep och skälmstycken
af satanisk förfining. Ofta förekom, att man genom
förespegling af fullständigt frikännande aflockade
"en frivillig bekännelse", hvilken då hade döden på
bålet - »inaskningen" var det officiella uttrycket -
till oafvis-lig följd.

Förde dessa lögner och ränker icke till målet, sökte
man befrämja detsamma genom vittnens utsago. Huru
det dermed förhöll sig, blir allenast genom den
omständigheten klart, att till och med den om
mened öfverbevisade tilläts uppträda såsom vittne,
emedan han ju af "trosifver" för denna gång kunde
tala sanning. Huruvida den anklagade skulle få
begagna advokat, berodde helt och hållet på domaren,
emedan trolldomen var ett undantagsbrott, ett crimen
exceptum. Dessutom var advokaten förpligtad att äfven
uppträda såsom vittne, om den anklagade för försvaret
gjort honom förtroliga meddelanden.

Kunde icke genom vittnesförhöret en bekännelse
åstadkommas, skred man vanligtvis med delinqventen
till vatten-

profvet. det vill säga hon fördes till en flod
eller dam, af-kläddes derpå naken, fastbands
med händer och fötter korsvis öfver magen och
kastades i vattnet. Sjönk hon, ansågs detta såsom
ett bevis mot anklagelsen, flöt hon var detta ett
bevis far densamma. Mycket berodde dervid, huru
det behagade bödelsdrängarna att handhafva repet,
vid hvilket den olyckliga var bunden. Utföll profvet
gynnsamt, släpptes hon fri - nämligen om icke ett
enda graverande vittnesbörd förelåg, det vill säga
nästan aldrig.

I så fall återfördes hon till fängelset, hvarest man
först förfor med henne "i godo". Denna godhet bestod
deruti, att man många dagar gaf häxan blott starkt
saltad mat utan ringaste dryck eller också under tre,
fyra, fem nätter beröfvade henne sömnen, tilldess hon
slutligen, nära vansinnet, "med godo" bekände allting,
som möjligtvis lades henne till last.

Segrade medvetandet af oskulden öfver alla dessa
förberedande plågor, så underkastades den anklagade
nålprofvet, det vill säga hon afkläddes och afklipptes
håren på hela kroppen, hvarpå man eftersökte det så
kallade häxmärket (Stigma diabolicum), som djefvulen
påtryckt sina anhängare. Fann man någon lefverfläck
eller ett födelsemärke, instacks deruti nålen. Utkom
ej blod, var beviset på trolldom färdigt-, men blödde
det, så utgjorde sådant åtminstone intet motbe-vis,
ty "djefvulen framkallade blodet för att rädda
häxan". Fann man olyckligtvis intet häxmärke, nå,
"då hade djefvulen utplånat detsamma".

Lätteligen låter tänka sig, hvilka gräsligheter
vid denna skamlösa behandling ägde rum. Bödlar och
fångvaktare tillfredsställde på den olyckliga sina
djuriska lustar och beskyllde sedermera djefvuleil
derför. För att blott anföra ett enda bevis rnå
nämnas, att den ursinnige häxdomaren Remigius -
som i sin Dsemonolatria skryter af att inom femton
år (1580 -1595) i Lothringen hafva bränt 800, säger
åttahundra häxor - om ett offer, som hette Katharina,
berättar, att hon, fastän blott ett öfvermaga barn,
i fängelset så många gånger af djefvulen blifvit
våldförd, att man funnit henne till hälften död!

Hade man ej »i godo» lyckats framtvinga en bekännelse,
skred man till pinligt förhör, till den egentliga
tortyren. Ofta lät man den omedelbart föregås af det
så kallade tårprofvet. Härvid lade en prest eller
domare handen på den anklagades hufvud, besvärjande:
Vid de bittra tårar, som frälsaren på korset ljöt
för vår frälsning, om du är oskyldig, så fäll tårar;
är du skyldig, gör det ej! Kunde häxan icke gråta,
var beviset mot henne färdigt; men grät hon, så hade
djefvulen blott för syns skull gjort hennes kinder
våta.

Före tortyrens början bemödade sig domarena att
ut-förligen förklara tortyrinstrumentens beskaffenhet
och verkan, hvilken förklaring "ofta tvang den mest
förstockade att bekänna".

Men skedde ej detta, börjades tortyren med
tumskrufven, mellan hvilken tummarna sammanklämdes,
till dess blodet sprack fram under naglarna. Den
andra graden af tortyr bestod i användandet af
spanska stöfveln (benskrufven), mellan hvilken
skenbenet och vaden pressades, till dess benknotorna
krossades. Derpå följde lyftningen (expansionen,
elevationen), genom hvilken häxan "sakta" drogs i
höjden, sedan de bakbundna händerna blifvit fastade
vid ett rep, som löpte på en i taket fästad rulle
eller på en stege, i’hvars midt den »späckade haren"
(ett trästycke med spetsiga taggar) var anbragt -
tilldess armarna omvändna och förvridna stodo öfver
hufvudet. Till förökande af de gräsliga qvalen lät
man offret flera gånger hastigt nedfalla och uppdrog
det derpå åter. Äfvenså band man, för att ännu mera
sträcka det, vigter af ända till femtio skålpunds
tyngd vid stortårna samt använde under mellantiderna
åter tumskrufven och benskrufven, äfvensom karbasen
eller antändt svafvel och brännvin.

Dylika och andra lika hårresande plågor underkastade
man till och med hafvande qvinnor. Icke förgäfves
löd böd-elsformeln vid en häxas tortyr: Du skall så
länge pinas, att solen skiner genom dig.

39*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free