- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
313

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda

var en lugn afton, ingen vindflägt rördes. Björkarnas
hängen och ljusgröna, knappt utslagna löfverk,
liksom asparnas fransade grenar, aftecknade sig mot
en rödgul himmel i mjuka, behagfulla drag, under det
att ekarnas mer kantiga, men också kraftigare former
trotsigt framstodo, som om de hade kufvat vinden och
tvungit honom att krypa in . i sin håla och der hålla
sig stilla. Allt var tyst, blott den lilla ån sjöng
sin entoniga, ehuru lockande och lugnande sång.

På gångstigen invid ån sågos tvänne vandrare. Den ene
var en högväxt och smärt yngling med ett rikt svall
af bruna lockar, som föllo ned Öfver en enkel, men
likväl prydlig drägt af mörkt kläde. Ett kort, men
starkt svärd hängde vid hans läderbälte. Den andra
var en flicka, som ännu icke lemnat barnaåldern
bakom sig. Hon var liten och späd till växten,
alla hennes rörelser hade ännu barnets mjukhet och
oregelbundenhet. Hon hoppade fram på stigen, stundom
lemnande den för att ställa sig på en sten ute i
ån och, böjd öfver vattnet, lyssna till dess sorl,
stundom sväfvande fram likt ett irrbloss emellan
träden på stigens andra sida, för att här och der
bryta en sippa eller en guldvifva, tills hon samlat en
stor mängd blommor. Hon var klädd i en dyrbar kappa
af högröd färg, hvars kapuschongformiga krage eller
hätta var kastad öfver hufvudet, hvilket den blott
till hälften dolde. I den sjunkande dagens ljus såg
man tydligt ett litet, rosigt ansigte, gråblåa ögon,
en leende mun och kinder med gropar i. Det ljusa, i
askfärg skiftande, håret var uppstruket öfver pannan,
som syntes väl hög i förhållande till de små fina,
nästan obestämdt tecknade anletsdragen.

Stigen mynnade ut på en något bredare väg och böjde
sig ifrån åstranden upp mot en gård, som syntes på
afstånd. Den unga flickan saktade sin gång och lade
handen på ynglingens arm.

»Det är nu sista gången, Gudbrand, som vi vandra
denna stig tillsamman», sade hon leende, ehuru en
skugga af vemod visade sig i hennes blick.

»Sista gången på länge, Estrid», svarade han, »men
icke sista gången för alltid. Jag skall återvända -
lefvande eller död skall jag komma och hemta min
barndoms trolofvade, så vida -» Han tystnade.

»Så vida?» sporde hon. »

»Så vida hon icke glömt mig», svarade han med
undertryckt rörelse.

»Glömt dig!» Den tanken syntes henne fast orimlig.

»Jag upprepar blott, hvad fader Bjarnhard sade, då jag
denna morgon skildes från honom», återtog Gudbrand.

»Hvad sade han?» sporde den unga flickan med ifver.

»Att tiden förändras och att ungmor äro vankelmodiga.»


»Gudbrand!»

»Och allra mest de, som äro arfdöttrar och i barndomen
trolofvat sig med en fattig frände.»

»Det log han, den fromme fadern!» utbrast Estrid med
harm.

»Barn, som du är», sade han med en suck.

»Gudbrand, mitt hjerta är fullt af ångest för dig»,
utbrast hon. »Tänk, om skeppet går under eller du
faller i strid eller du blir - bergtagen.» Det sista
ordet andades hon knappast fram, i det hon höjde sig
på tå och sträckte sin mun mot hans öra.

Gudbrand ryste till. Ett äkta barn af sin tid,
tviflade han icke ett ögonblick på trolldom,
»förgörning» och »bergtagning». - »Sådant bör man
icke säga ute, sedan solen gått ned», sade han.

»Du har rätt, men fruktan blef mig öfvermäktig. Mig
tyckes det vara tungt, att du skall draga bort i
fjärran land.»

»Sådan var min faders vilja», svarade ynglingen,
»då han efter min moders död for i korståg öster ut,
der han fann sin bane. En man bör icke ständigt sitta
hemma vid,

han bör känna mer än sin egen stuga, och om än din
fader lofvat dig åt en man utan gods, så var det
derföre icke hans mening att gifva dig åt en man utan
berömmelse.»

Estrid svarade honom icke, hon tryckte blott hans hand
under tystnad, och de båda unga inträdde i salen ^id
Svem, Estrids faders gård.

Det var temligen skumt, på den stora murade eldstaden
brann visserligen en nytänd eld, men den upplyste
ännu föga det stora rummet. Långa bord voro dukade för
aftonmåltiden, och husfolket samlades efter hand der
inne. Öfver högsätet satt en tjock vaxfackla framför
en blankskurad sköld.

Då Estrid inträdde i salen, gick hon fram till
eldstaden, tände en tyrsticka vid elden och derefter
facklan öfver högsätet. Det var hennes vanliga
åliggande. Det stora rummet upplystes nu sparsamt
och företedde en egendomlig anblick med sin stora,
tunga, till en del väggfasta bonad, sina förhängen af
konstnärligt sömmade tyger, snidade bord och blanka
kärl.

Det var ett rikt hus, och likväl skulle en fattig man
i våra dagar häpnat öfver brister, som den rike på
denna tid icke ens hade en aning om. Så fattades på
det dukade bordet alldeles tallrikar och gafflar. En
hvar tog sin beskärda del frän det gemensamma
fatet och betjenade sig dervid af sin egen knif,
som han bar vid bältet i en slida. Hvad han fått,
skar han sedan sönder på sitt bröd - ett stycke af en
sönderbruten »lef» eller af lång »kuse». Dryckeskärlen
- horn och kannor med beslag af silfver - gingo
sedan laget rundt, och allt efter som de tömdes,
blefvo de ånyo påfyllda ur det stora »skaftkaret»,
som stod bredvid på ett särskildt bord. Måltiden var
öfverflödande. Der fanns både fisk och kött, mjölk och
öl. En hvar bemödade sig denna afton att synas glad,
men det var dock ögonskenligt, att en viss förstämning
hvilade öfver laget. Man reste sig slutligen från
borden, hvilka afdukades och bortburos af tjen-arna,
under det att husbonden jämnte sin familj samlades
framme vid elden.

Estrid kröp tillsamman på en pall vid sin moders
fötter. Hennes hjerta var fullt, och snart flödade
tårarna i klara droppar ned från hennes ögon. Hon
märkte det knappast och gjorde ingen rörelse för att
borttorka dem. De andra samtalade om Gudbrands resa
och återkomst och gåfvo ingen akt på henne. Slutligen
manade husbonden, att man skulle gå till hvila, enär
ynglingen redan i daggryningen borde vara på väg mot
Suderköpung, der skeppet väntade honom.

»Låtom oss icke skiljas ännu!» hviskade Estrid med
tårqvald stämma. »Hvem vet, om vi någonsin mer sitta
så här tillsamman?»

»Låt icke höra sådana ord i afskedstimmen!» sade
husmodern förebrående, medan hennes fader med
sin stora hand öfverför dotterns askljusa hår och
barnsligt rundade kind. Estrid snyftade.

»Gud och alla helgon skola ledsaga Gudbrand på vägen»,
sade den fromma modern.

Estrid upplyfte hufvudet. I sin sorg hade hon alldeles
icke tänkt på dessa ledsagare. Hon log genom tårarna
och upprepade sin moders ord: »Ja, Gud och alla helgon
skola ledsaga dig på vägen, Gudbrand, och dä kunna
inga troll längre locka dig - in i berget.»

»I berget?» inföll hennes fader Tord i halft gäckande,
halft frågande ton.

»Ja, fader, har du icke sjelf förtalt mig om din
faders unge stallbroder, som kom in i sjumila skog
och vardt bergtagen? Och har du icke, moder, mer
än en gång qvädit om den vana jungfrun, som gick åt
ottesången och blef bergamannens brud?»

»Hon gick sjelf in till berget och klappade på»,
genmälde husmodern, »annars hade bergakungen ingen
makt haft öfver henne.»

Sv. Familj-Journ. 1885.

40.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free