- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
314

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

314

"Ja, hon gick sjelf - det är ännu fasansfullare,
kär moder min. Hon var på väg till kyrkan - icke ens
det kunde skydda henne. - Och lyssna nu till ännu
en sådan sägen, som jag hört förtäljas af den fromme
fader Bjarnhard:

"Det var en gång en ungersven, som skulle rida bort
med ett bud från sin husbonde, och i hemmet hade han
en ungmö, som var honom lofvad. Som han så rider,
gripes hans själ af en underlig åtrå. Han hör en
sällsam klang i luften, hälften sång och hälften
suck. Han lyssnar och lyssnar - och så glömmer han sin
husbonde och det bud, som han hade att framföra. Han
lyssnar än vidare och glömmer sin fader och moder,
sin trolofvade och Guds heliga ord. Och hästen far
af som förtrollad, och svennen tänker ej på att hålla
honom tillbaka. Det syntes honom fast mer, som ginge
hästen allt för långsamt för hans längtan. Sången ljöd
starkare och starkare, och dess ifrigare brann svennen
af tärande åtrå. Han sporrade sin gångare, och denne
ilade framåt, tills han störtade vid bergadörren,
som stod vidöppen. Der inne i berget syntes allt
som en rosengård, tusentals underbara örter blommade
och klara vattensprång spelade. Allt var fägring och
förtrollning, men det fagraste var ändå bergakungens
unga dotter, som satt der inne och slog sin guldharpa
och qvad dertill. Den ringa återstod af besinning,
som fanns hos den unge mannen, försvann vid denna
syn. Han sprang in genom bergadörren, som tillslöts
bakom honom, men derom visste han ingenting. Han såg
blott och hörde bergakungens dotter. Och så satt han
timmar och dagar och månader och år i åskådning af den
vana mön, och hans hår blef hvitt och hans öga skumt,
men han märkte det icke. Så satt han i hundrade
år. Slutligen kom en liten myra och banade sig
väg genom en springa i bergadörren, och efter henne
trängde en stråle af Guds sol in i berget. Och då var
allt förvandladt. Den blomstrande lustgården var blott
kala stenar, källorna utsinade och bergakungens dotter
låg som en led orm på en hög af guld. Då vaknade
också svennen till medvetande. Han tänkte på fader
och moder, på det budskap, som var honom anförtrodt,
men först och sist på sin fästmö. Hon var död af sorg,
och hans fader och moder och alla, som han känt,
voro ock döda. Han var en ensam, hjälplös gubbe,
utan vänner och slägt. Då han märkte, huru det var
med honom, förfärades han och hans hjerta brast. Han
föll tillsamman till en hand full stoft."

"Den, som kan glömma allt för ögonens lust, är sitt
öde värd", sade Gudbrand.

"Trolldom kufvar mannavett)’, sade husfrun, i det
hon slog korstecknet framför sig.

"Men jag vet ändå, hvem ingen trolldom kan förmå mig
att glömma", sade Gudbrand, i det han räckte den unga
fränkan handen. Estrid log ett vemodigt löje.

"Kom i håg ditt löfte!" hviskade hon. "Lefvande eller
död må du återvända inom tre år till den, som tänker
på dig och gifvit dig sin tro."

"Ja, om tre år!" svarade Gudbrand
förtröstansfullt. "God natt, min älskogsblomma! Mång
tusende god natt!"

Med en vördnadsfull bugning för lagman Tord och efter
att hafva kyst hans husfru på handen gick den unge
Gudbrand upp på löftet, der han plägade sofva.

Gudbrand var rest, och dagarna gingo i enformig
hvar-daglighet på den rika gården. Så väl lagmannen,
som hans husfru saknade ynglingen, hvilken för dem
varit alldeles som en son, då han af sin fader blifvit
anförtrodd åt dem i en ganska späd ålder. Sedan denna
tid hade de mist tvänne egna söner, hvilka båda fallit
under de inbördes fejder, som sönd-ersleto landet i
början af 1200-talet.

Både lagmannen och hans husfru tillhörde den i makt
och anseende allt mer stigande Folkungaslägten. De
voro äfven befryndade med konungahuset och hedrades
allmänt af hög och låg. Efter sönernas död var Estrid
deras enda barn. Hon var nu fjorton vintrar gammal,
men syntes äldre, mognad, som hon var, genom det
ständiga umgänget ined sina

föräldrar, hvilka alltid önskade hafva sig dottern
nära, då hon blifvit dem född på ålderdomen. Hon kunde
icke kallas fager, men var ändock intagande genom
sitt oskuldsfulla väsen, sitt varma hjerta och klara
förstånd. Hon bländade icke, men smög sig in i hvarje
hjerta och stannade der. Hela nejden höll den unga
flickan kär, som ägde ett vänligt ord, ett älskligt
leende för alla. Hon hade gjort sig väl bekant med
de husliga förhållandena hos folket i grannskapet
och sökte att lindra nöd och sjukdom, hvarhälst hon
kunde. Hon erfor väl då och då någon saknad efter sin
unge frände, som nog var henne mycket kär, och hon
räknade dagarna för hans väntade återkomst, men på
det hela fann hon sig ändå väl tillfreds.

Så förgick någon tid. Sommaren närmade sig till
höst. Estrid kom från ett besök hos en af sin faders
underlydande, som varit sjuk. Hon bar en tom korg på
armen och åtföljdes endast af sin hund. Småsjungande
gick hon framåt, då hennes öra uppfångade ljudet
af hästtramp. Estrid sprang in emellan buskarna,
som kantade vägen, hon lockade sin hund och befallde
honom att förhålla sig stilla samt stannade sedan,
lyssnande och spanande efter hvem det kunde vara,
som med så många hästar droge vägen fram.

Hästtrampet kom allt närmare, ett dammoln förebådade
redan, att ryttarskaran närmade sig. Estrids hjerta
slog af fruktan, blandad med nyfikenhet, ty hennes
föräldrar hade mer än en gång varnat henne, att till
fots och utan följesven aflägsna sig långt ifrån
hemmet i dessa oroliga tider. Genom dammolnet syntes
brynjor och blanka vapen. Tänk, om det vore en flock
krigsmän! Nu kom en liten trupp bågskyttar ridande
förbi, sedan följde några präktigt klädda svenner och
derefter fyra fackelbärare, hvilka buro sprakande
bloss, ehuru en strålande höstsol ännu sken på den
molnfria himmelen. Estrid drog ett djupt andetag
af lättnad, ty nu såg hon ett ståtligt fruntimmer,
klädt i en svart sammetskappa med hermelinsbräm. Hon
satt i en högkarmad, förgylld sadel på en apelkastad
häst. Till höger om henne red en gosse med ett svagt
och sjukligt utseende och en drömmande blick. På
den andra sidan syntes priorn i Alvastra, fader
Bjarnhard. Tre ryttare i lysande drägt och tvänne
tärnor kommo dernäst, och tåget slöt med en rad
bågskyttar och några packhästar.

Estrid hade aldrig sett någon af detta följe med
undantag af fader Bjarnhard, men hon anade dock,
hvilka de voro. Det kunde knappt vara någon annan
än enkedrottning Ingegerd med sin unge son Johan
Sverkersson, och hon kunde icke gerna ämna sig
annanstädes, än på besök till sin frände, lagman
Tord Knutsson, hvilken liksom hon sjelf var en
Folkunge. Stackars drottning, hon förde ett föga
glädjefullt lif i sin indragenhet, städse betraktad
med misstroende af det herrskande Erikska partiet och
dess vänner! En lång tid hade hon vistats i Danmark,
men nu, sedan konung Erik Knutsson befryndat sig
med det danska konungahuset, hade hon återvändt till
Sverige och lefde stilla på sina gods.

Estrid stod några ögonblick och såg efter sin franka
drottningen, men skyndade sedan, nästan springande,
mot hemmet, gent öfver ängarna, i hopp att komma nog
tidigt, för att meddela sina föräldrar underrättelsen
om det förmodade besöket. Men huru hon än skyndade,
såg hon redan vindbryggan falla och de främmande
rida in på gården. Hon hade ännu ett stycke väg hem,
och då hon hunnit fram, voro hästarna redan afsadlade
och gästerna inom hus. Blott en främmande bågskytt,
som stod ute på gården, och den lifliga rörelsen bland
tjenstefolket förrådde, att gäster infunnit sig.

En tärna kom emot Estrid och tillsade henne å fru
Margarethas vägnar att ikläda sig en prydligare drägt,
innan hon visade sig i salen. Estrid skyndade derföre
till sin jungfrubur och påsatte sig en klädning af
blå sindal och en hög, spetsig hufva, alldeles styf af
guldbroderi, från hvars topp en slöja hängde ned. Hon
fulländade sin klädsel med ett gyldene halssmycke,
som satt tätt efter halsen och utbredde sig öfver
bröstet i tunga sirater. Sedan allt detta var gjordt,
kastade hon en pröfvande blick i den stora, blanka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:40:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free