- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
315

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

315

skölden, som för detta fredliga ändamål fått sin
plats i buren. Hon smålog åt sin egen bild, så
främmande syntes den henne. I denna styfva prydnad,
föreföll hon sig sjelf, såsom en helt annan person,
och hon nickade åt sig sjelf ännu en gång, då bilden
återgaf hennes helsning. Sedan skred hon fram, stel
och rak, det långa, styfva släpet rasslade efter
henne, den höga hufvan nedtryckte ansigtet och hela
den lilla skepnaden tycktes nästan försvinna i denna
praktskrud. Det breda halssmycket besvärade hufvudets
rörelser, och slutligen passade icke häller de röda
karduanskorna, som fordom tillhört hennes farmor,
till hennes små fötter. De hotade att falla af,
trots de präktiga guldsömmade banden, som, lindade
omkring benet, fasthölle dem. Estrid kände det och
hennes gång blef derigenom släpande och saknade sin
vanliga, lätta spänstighet. Sådan, som hon emellertid
var, vann hon likväl tjenarnas odelade bifall, hvilka
hon mötte på vägen ned till salen. De stannade alla
i häpnande beundran öfver den unga matmoderns ståt.

Med en viss orolig hjertklappning trädde den unga
flickan in i salen och föreställdes af sin fader
för den höga frun, inför hvilken hon gjorde en
djup nigning. Olyckligtvis trampade hon dervid på
sitt eget släp, och hennes tåspets insnärjdes i den
veckrika kjolen, så att hon varit nära att falla,
om icke den unge fursten hastigt räckt ut handen och
hållit henne uppe. Det är ovisst, hvilken af de båda
barnen, ty sådana voro de i sjelfva verket, dervid
blef mest förlägen. Estrid försökte att framstamma en
blyg tacksägelse för hans artighet, men den unge Johan
rodnade och vände sig bort, och flickans blygsel blef
derigenom nästan pinsam. På drottning Ingegerds läppar
lekte skuggan af ett löje, då hon i några afmätta,
men vänliga ord helsade Estrid och sedan vände sig mot
hennes fader, spörjande, om det vore hans enda barn.

»Nn mer är hon mitt enda barn», svarade lagman Tord
med en suck.

"Ack, jag vet», återtog furstinnan, »de hafva fallit
i striden. Det var tvänne hoppfulla söner, jag har
hört deras namn nämnas mer än en gång, men jag visste
icke, frände, att de voro dina enda söner. Då jag
en gång under lyckligare dagar gästade ditt hus,
såg jag trenne ynglingar.»

»Det var min fosterson Gudbrand, som var med dem,
mitt syskonbarn Bengts son», svarade lagmannen.

»Och hvar är nu den unge mannen?» sporde Ingegerd
åter.

»Enligt sin faders önskan, som jag äfven delar, har
han dragit till högskolan i Paris, för att inhemta
kunskap i den romerska rätten, och jag håller före,
att han, om han får lefva, skall blifva min ålderdoms
stöd.»

»Liksom du varit hans ungdoms, frände», ifyllde
drottningen. »Men hvad säger det kära barnet här om
denna skilsmessa?» fortsatte hon i sina frågor, i
det hon nu vände sig mot Estrid och lät sina mörkgråa
ögon forskande hvila på hennes barnsliga ansigte.

Estrid rodnade blott och blef svaret skyldig, men
hennes fader inföll i hennes ställe:

»Min dotter är väl ett barn, dock har hon lärt att
finna sig i det, som hennes föräldrar anse bäst. Den
saknad, som följer, då syskon åtskiljas, får hon
tåla.»

Estrid förundrade sig öfver den tonvigt, som hennes
fader lade på syskon och att han ej nämnde något om
Gudbrands återkomst. Men så tänkte hon åter, att
detta vore en sak, som icke rörde drottningen och
för hvilken denna endast kunde hysa föga deltagande.

»Hvad säger du, frände, om min unge son, Johan?»
återtog drottning Ingegerd, i det hon sänkte rösten.

»Han ser späd och svag ut för att vara ett kungsämne»,
svarade lagman Tord.

Ingegerd ryckte till och hon fastade på sin frände
en genomträngande blick, som tycktes ängsligt spörja,
hvad han menade, under det att hon tvang sina läppar
att småleende yttra:

»Han är icke gammal ännu, styrkan kommer med åren.»

»Yare det så, franka», återtog lagmannen i en vänlig,
ehuru något kylig, ton.

»Menar du, frände, att han aldrig blir en kraftfull
man?» sade drottningen ifrigt.

»Helgonen bevare mig att hysa tvifvel derom! För
öfrigt ärjag icke framsynt.»

»Åh, frände, du vill icke säga ut din tanke.»

Tord log. »Det är icke det felet, man plägar tillvita
mig», sade han.

»Nej, jag vet - men ser du, frände, jag har mist så
mycket. Denne gosse är allt, hvad som återstår mig
af min forna lycka. Bör det då väcka undran, om jag
fruktar, att äfven förlora honom?»

Tord blef henne svaret skyldig. Hans blick hvilade på
den unge fursten. Denne bleke, spenslige gosse var
således den siste telningen af den förste Sverkers
ätt. Oemotståndligt fördes hans tankar tillbaka
till detta barns förfäder. Han hade hört den förste
Sverker omtalas såsom en jätte i kroppsstyrka,
han mindes sjelf från sin barndom den kraftfulle
Karl Sverkersson och han hade varit dennes sons,
den yngre Sverkers, stridskamrat. Och nu - hvad månde
blifva af detta barn? Skulle det väl någonsin få bära
sina förfäders krona? - Men denne gosse hade något
fängslande och tilldragande i sitt väsen. De stora,
blida, drömmande ögonen öfvergöto hela den lille,
obetydlige skepnaden med ett vemodigt tycke, under
det att det blekgula håret föll ned i genomskinliga,
tunna lockar kring det gråbleka ansigtet. Han liknade
mer ett ungt trosvittne eller en klosternovis, än en
furste, som gjorde anspråk på thronen i ett oroligt
rike. En känsla af medlidande grep den kraftfulle,
äldre mannen vid åsynen af detta barn, och han lade
sin stora, tunga hand på dess skuldra och sade med
mer hjertlighet i rösten än förut:

»Jag tror, unge frände, att det fattas dig
jämnårigt muntert sällskap och kroppsöfningar i fria
luften. Kasta med spjut, skjut med båge och ströfva
omkring på jagt i mark och skog eller tumla din
gångare, och du skall varda inom kort storväxt och
manlig.»

»Käre Irände», afbröt drottningen förebrående,
»du kommer icke ihåg alla de förluster, som Johan
lidit i sin ungdom. Skulle han väl önska sig muntert
sällskap? Åh nej. Och skulle det väl anstå honom eller
varao klokt af mig, om jag läte honom ströfva omkring
så der? Åh, frände, han är sista skottet af en kunglig
stam - hans fiender stå efter hans lif - och det
åligger mig att vårda och skydda honom framför allt.»

Tord tänkte måhända i sitt sinne, att allt för mycket
skydd och vård danar veklingar, men han motsade icke
drottningen, utan öfvergick till ett annat ämne, som
låg nära till hands. Han började anföra de loford,
som den unge furstens lärare slösat på hans fromhet
och förståndsgåfvor, och under detta samtal lifvades
drottningens ansigte. En svag rodnad färgade hennes
kinder, och de mäktiga, mörkgråa Ögonen glänste, så
att hela ansigtet liksom vardt upplyst, och hon kunde
åter kallas en vän qvinna. Husfrun, som af trägna
omsorger för gästernas trefnad och förplägning kallats
ut, inträdde nu, och drottningen vände sig mot henne,
bedjande sin goda franka att icke göra sig något omak
för henne och hennes följe.

Under tiden samtalade lagman Tord med Johan
om allehanda småsaker, och den unge fursten gaf
likgiltiga svar, blott föga vittnande om den klokhet,
som fader Bjarnhard så högt prisat.

Estrids fader var en klok och skarpsinnig man, som
icke kunde misstaga sig om gossens begåfning, men
han var en Folkunge och, ehuru en del af den fräjdade
slägten vändt sig ifrån Sverkers ätt och nu utgjorde
konung Erik Knutssons förnämsta stöd inom landet,
så tillhörde likväl Tord genom gammal, från barndomen
fortsatt, vana det fördrifna konungahusets vänner. Han
frågade sig nu sjelf, hvad man skulle kunna göra
för den ännu unga drottningen och det spensliga,
klena kungabarnet för att främja deras sak, utan

40*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free