Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
att blottställa sig sjelf såsom Östergötlands
lagman och höfding. - Att stjälpa sig sjelf, vore
icke att hjälpa dem, sade den beräknande mannen i
sitt sinne. Det vore att fråntaga dem ett säkert
stöd, om något gynnsamt tillfälle skulle inträffa;
men konung Erik vore ung, nyss förmäld och bodde i
ro på sitt Visingsö. - Nej, det vore ingenting att
våga för detta barn, hvars lif syntes hänga på ett
hår, då deremot den regerande konungen njöte full
helsa. - Och likväl - om han skulle varda konung,
lyft på thronen af sin frände, östgötalagmannen! -
Tord fann denna tanke lockande, och under det att han,
som en artig värd, gick omkring bland sina gäster
och sprakade, än med den ene, än med den andre,
hvälfde han oupphörligt på denne tanke i sitt sinne.
Han tillbragte natten med att eftersinna, hvad han
hade att frukta och att vinna. Noga räknadt, vore
föga att frukta, om han blott icke förfore oklokt;
deremot kunde han vinna allt. Men inga våldsamma
steg, småningom borde folkets sinnen utforskas eller
omstämmas. Här i Östergötland behöfdes knappt det
sednare. Och så - en konung är ju dödlig - och den
unge Johan kunde sedan taga arf efter sin fader,
ty Erik var ännu barnlös.
Lagman Tord såg sig redan i tankarna som den unge
konungens jarl och - svärfader. - Ja, hvarför
icke? Estrid vore blott ett år äldre, än den unge
fursten. Hon var klok och förståndig och - men
Gudbrand hade hennes unga
kärlek. - Bah! En qvinna kan skifta hug–––-kronans
guld
väger tungt, och en fattig ynglings kärlek är ej så
mycket värd. Dessutom vore han nu borta, och hvem
visste, när han komme åter.
Tord nästan hoppades, att fostersonen icke måtte
återkomma. Han spratt till vid denne tanke, liksom
hade en orm stungit honom, och gjorde korstecknet
framför sig samt mumlade en tyst bön.
Följande dag företog man en färd till Alvastra
kloster, der Sverker den unge hvilade vid sidan
af sina förfäder. Munkarna läste böner och sjöngo
messor. Ingegerd och hennes son lågo knäböjande vid
grafven, under det att de djupa tonerna från munkarnas
sång genljödo under de tunga kyrk-hvalfven.
Lagman Tord iakttog äfven nu det unga kungsämnet. Huru
andaktsfull och hänförd han syntes vara! Borde man
draga detta unga helgon ned från den verld, för
hvilken han syntes såsom, skapad, och in i jordens
alla ränker och små hvardagssynder? Han syntes så
skild ifrån allt sådant. Ah, ännu kunde man ju låta
honom svärma, tiden skulle nog lära honom, att hvad än
presterna månde säga, det dock vore mer än ett, som
är nödvändigt för att lefva i denna verld. l sjelfva
verket kunde också detta svärmeri sägas vara till
hans gagn, det vore säkraste vägen till presternas
gunst, och dessa började att blifva en makt äfven
här i norden, och till deras ord lyssnade folket.
Hela dagen hade man tillbragt under andaktsöfningar
i kyrkan. Då aftonen sänkte sig och hvalfven blefvo
allt skummare, manade lagmannen till uppbrott. Man
hade ett godt stycke väg till hans gård, och man borde
vara hunnen dit, innan höstnatten inbröt, fuktig och
kylig, och dimman sänkte sig ned från Omberg.
Ingegerd reste sig upp ur sin knäböjande ställning,
men Johan förblef liggande. Då man såg närmare på
honom, hade han svimmat. Detta vållade icke ringa
dröjsmål. Drottningen visade sig mycket orolig, och
på lagman Tords panna låg ett mörkt moln, då omsider
det kungliga följet fot för fot red ifrån Alvastra
och styrde kosan mot lagmannens gård, dit de hunno
först närmare midnattstid.
Dagen derefter var solig och varm. Den unge fursten
stod ute på svalgången och njöt med lugnt välbehag
af värmen Han såg ännu mer blek och lidande ut än
vanligt. Det fagra solskenet lockade icke fram några
rosor på hans kinder hans läppar förblefvo färglösa
och blott ögonen fingo en högre
glans, då de följde molnens väg, hvilka lätta och
snöhvita, ikt ljusa morgondrömmar, sväfvade omkring
på himmelen.
Inne i salen gick lagmannen * fram och åter
på golfvet samtal med sin franka drottningen.
Hans röst var dämpad och hans åtbörder beherrskades
af hans kraftfulla vilja.
»Det måste ske», sade han, och det tvång, som han
ålade sig för att tala sakta, gjorde hans stämma blott
mer )judande, »den unge fursten får icke uppfostras
till ett svärmande helgon. Kom ihåg, drottning, att
folket en gång, kan-lända, skall begära en konung ur
dina händer - hvad har du då att svara?»
»Att en himmelsk krona är för mer, än en jordisk.»
Lagmannen stannade framför sin franka och mätte henne
med en spanande blick. Drottningen återgäldade blicken
och tvänne par mörkgråa folkungaögon blixtrade mot
hvarandra och korsades som tvänne svärdsklingor.
»Jag menar väl med dig och din son», sade lagmannen
slutligen.
Ingegerd rodnade, då hon såg sitt misstroende
genom-skådadt, och hennes ögon sänkte sig långsamt
mot golfvet.
»Tro mig», fortfor lagmannen med mer värma, än förut,
himmelska kronor äro nog värda att eftersträfva,
men de jordiska böra icke häller försmås och -»
»Nej, frände, intet inbördes krig, ingen
blodsutgjutelse mer», afbröt drottningen, »hans ätt
är nog blodbesudlad. Låt detta barn förblifva fritt
från fläckar, och rnå hans krona - om han någonsin får
en sådan - vara ren. Han skall , bära henne lättare,
hon skall då icke trycka hans tinning om dagen, och
han skall ej drömma om natten, att tårar glittra på
hennes guld och att blod sipprar derifrån.»
Tord lagman stannade ännu en gång framför sin franka
och riktade sina mäktiga ögon på hennes anlete. -
Ȁr det verkligen den djerfva Folkungadottern, som
talar dessa ord?» sporde han slutligen.
Hon log vemodigt. - »Långa års landsflykt», sade hon,
»och sorgsna tankar och tunga samvetsqval, frände,
hafva omstämt mitt sinne.»
»Godt», återtog han i en skenbart likgiltig ton,
»icke är jag den man, som råder till våldsbragder,
och då du icke önskar att se din son såsom konung -»
»Hvem säger, att jag icke önskar det?» afbröt hon.
»Mig tycktes, att du snarare ville låta viga honom
till munk i Alvastra kloster», sade Tord lagman
kallt. »Det passar i sanning icke illa, då jag nogare
eftersinnar saken. Han kunde ju då gå omkring med bara
fötter som munk i den helgedom, hvilken hans förfäders
frikostighet grundat, och svänga rökelsekaret öfver
sin faders stenkista.»
Ingegerd sprang upp från sitt säte som en retad
varg-inna. - »Det skall aldrig ske, frände», sade
hon häftigt.
»Så-å», smålog lagmannen, »nu är du åter dig sjelf,
och jag igenkänner min franka Ingegerd.»
»Du sade så för att pröfva mig - det var icke
rätt, frände», sade Ingegerd och sjönk åter ned i
karmstolen, der hon suttit.
»Jo, det var rätt», svarade han, »vänner måste
förstå hvarandra till fullo - och med detta ställer
jag mig till din och den unge konungens tjenst.»
»Frände!»
»Tro icke, att jag tänker sända ut budkafle och båda
tillsamman folk för att drifva konung Erik från
thronen. Det skulle troligen röna föga framgång
utom Östergötland. Folket är uttröttadt, vi måste
bida några år ännu; men dessa år må ej förnötas
fåfängt. Vi måste vinna folk under tiden och vi
måste kunna visa fram en käck och manlig konung,
som kan föra folket an och sjelf är en idrottsman,
icke endast färdig i munklärdom och stor fromhet.»
»Men han är ett svagt barn.»
»Han måste blifva en man, full af kraft, annars kan
han ej föra götarna an och råda för svearna.»
»Ännu denna gamla stamfiendskap!» sade Ingegerd med
ett svagt leende. »Men», fortfor hon, »tänk efter
sjelf, frände, hvad kan jag göra dervid?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
