- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
317

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

317

"Härda och stärka honom.»

»Jag kan det icke.»

»Yill du, att Johan blifver konung eller ej?» genmälde
lagmannen otåligt.

»Du vet, hvad jag vill.»

»M, gör derefter!»

Ingegerd vände sig missnöjd bort från lagmannen och
såg ut genom fönstret. Der ute såg hon sin son leka
med Estrid. Det var ett slags bollek, som var föga
ansträngande, men hans kind hade dock dervid fått en
svag rodnad, och han såg friskare och hurtigare ut
än på länge. Estrid lärde och uppmuntrade honom. Hon
var ej längre den stela docka, som Ingegerd förut
sett, hon rörde sig lätt och obesväradt i sina korta
kjolar, och Johans tafatthet aflockade henne icke
något spefullt löje, utan hon undervisade honom med
glädtig-het, men ändå så noggrannt.

En tanke vaknade hos drottningen. Skulle icke detta
barn vara en tjenlig följeslagerska och lekkamrat åt
hennes son och på samma gång en borgen för faderns
trohet?»

Äfven lagman Tord hade märkt leken. Han kom nu och
ställde sig bredvid drottningen och, under det att
han skenbart såg på barnen, sände han då och då
en spanande blick på sin frankas ansigte för att
utforska, hvad hon hade i sinnet. Denna låtsade sig
vara så fördjupad i att åskåda bolleken, att hon lät
samtalet helt och hållet ligga nere. Länge fortfor
drottningen sålunda att se utåt, men så vände hon
sig plötsligt om och utbrast:

»Du säger dig vilja göra allt för att tjena mig. - Om
jag nu skulle taga dig på orden, frände, och utbedja
mig en ynnest af dig - hvad skulle du då svara?»

»Troligen att min franka drottningen äger att
befalla», svarade lagmannen.

»Nå väl, låt mig medföra din unga dotter såsom
sällskap och lekkamrat åt min son.»

»Du skämtar, franka», invände lagmannen, som var allt
för mycket menniskokännare för att icke veta, att
ett lindrigt motstånd gör saken mer begärlig för den,
som äskar. »Hvad skulle du göra med mön? En ungersven
vore ett lämpligare sällskap åt honom.»

»En gosse vid hans ålder är vanligen för yr och
vildsinnt.»

»Tag då en, som är äldre - till dömes en, som kan
lära honom att skjuta med båge och kasta spjut och
handtera svärdet.»

»En lärare är icke ett sällskap», svarade Ingegerd.

»Möns moder skall svårligen vilja skiljas ifrån
henne», fortsatte Tord.

»Se der, hur liten mening det i sjelfva verket
ligger under de fagra orden l» utbrast Ingegerd med
otålighet.

»Nej, franka, tag det icke så!» bad Tord, »vi vilja
göra allt, hvad vi kunna för din skull.»

»Ja visst, utom det som jag önskar och begär, ty
dertill sägen I nej.»

»Icke nej, men saken har sina svårigheter», invände
lagmannen med låtsad motsträfvighet.

Ingegerd vände sig om, liksom för att lemna
rummet.

»Nej, franka, låt mig tänka på saken och tala med
Estrids moder.»

»För att finna ännu ett skäl att neka?»

»Nej, för att öfvertala henne att vilja skiljas vid
sin dotter.»

»Du gifver då ditt samtycke?»

»Ja.»

Ingegerd tryckte hans hand till tack. Lagmannen kunde
knappast dölja sin belåtenhet.

Fru Margaretha var en af de qvinnor, som aldrig
säga nej, då mannen sagt ja, huru smärtsamt det än
föreföll henne. Hon gaf följaktligen sitt bifall, om
också något motvilligt, och Estrids resa var afgjord.

Det var med sorg, som Estrid och hennes moder sade
hvarandra farväl. Det låg en tyngd öfver deras
sinnen, som

några månaders skilsmessa knappast kunde förklara. Fru
Margaretha tillbragte den sista natten, som Estrid
var hemma, i hennes jungfrubur under tillredelser för
resan och med att gifva henne råd och varningar. Ingen
af dem nämnde Gudbrands namn, ehuru han nog var i
bådas tankar. Slutligen emot morgonen sade modern
till sin dotter:

»Barn, kom ihåg att du är Gudbrands trolofvade!»

»Skulle jag väl kunna glömma det?» genmälde Estrid.

Fru Margaretha log ett vemodigt löje. - »Mången,
äldre än du, har glömt ett löfte och förgätit sin
ungdomsvän. Men tro mig, barn, det går dem aldrig väl,
och mer än en mö har under långa år fått sörja öfver
sin trolöshet.»

»Jag tänker ju icke derpå», sade dottern förundrad.

»Nej icke du - åtminstone icke i denna stund», svarade
modern. »Men nu måste du sofva - och gråt icke mer,
det är ju egentligen en lycka, som väntar dig,
och din fader gläder sig åt, att du får vistas hos
drottningen - vi skola ju icke skiljas för lång tid.»

Fru Margaretha torkade bort tårarna ur dotterns
ögon och försökte att le, men skyndade derpå ut,
innan hon sjelf började gråta.

Tidigt på förmiddagen följande dag afreste drottningen
med sitt följe. Estrid satt på sin egen gode gångare
och red vid sidan af den unge fursten bort ifrån
gården. Hon vände sig om i sadeln och såg tillbaka
på sitt fädernehem, som låg der öfverglänst af
höstsolen i sin omgifvande löfdunge, hvilken nu
blifvit mångfärgad af nattfrosten. På svalgången
stod hennes moder, hvars hvita hufvudbonad så bjert
trädde fram i solskenet. Hon vinkade åt dottern ett
farväl med fliken af sin prydligt sömmade kappa. Ännu
en gång såg hon sig tillbaka - ännu en gång såg hon
modern stå der, skugga ögonen med handen och vinka
till henne. Och sedan skymdes hemmet bort, och bilden
af hennes moder försvann för hennes syn. Hon tvangs
att rikta blicken framåt, hon hade ej mer någonting
att skåda tillbaka efter.

Estrid stannade i trenne år hos sin franka, drottning
Ingegerd. Under denna tid såg hon tvänne gånger sin
far, som kom för att besöka henne, men aldrig sin
mor. I början talade Estrid ofta om att hälsa på i
sitt fädernehem, och ingen nekade henne någonsin denna
begäran, hvars uppfyllande blott uppsköts tid efter
annan, och slutligen förekom det Estrid, som om hon
ej mer hade kunnat lemna drottningen. Denna förde ett
stilla lif på sina gods, ehuru hon omgaf sig med en
viss ståt efter den tidens sed. Drottning Ingegerd var
en konstnär med nålen och hon tillbragte en stor del
af dagen med att förfärdiga sådana präktiga arbeten,
hvaraf några snarliknande blifvit bevarade ända till
vår tid och beundras under namn af »klosterarbeten».

Estrid lärde äfven att sköta brodérnålen med
skicklighet. I början föreföll det henne enformigt
att i dagar och veckor foga tråd efter tråd till
ett af de änglahufvud, som kantade ett altarkläde,
ämnadt till gåfva åt Alvastra kloster. Men småningom
började hon älska denna duk. Den gröna sammeten,
hvarpå konstsömmen utfördes, förekom henne som
ängens gröna matta, och hon utsådde blommor på den,
liksom vore hon sommaren sjelf. På altarklädets
midt syntes Guds lam med silverglänsande ull och
bärande segerfanan. Ett bräm af änglahufvud, omgifna
af fantastiska klang-växter, gyldene liljor och
röda törnrosor, slingrade sig om det hela. Arbetet
fängslade hennes hug till en aldrig anad grad. Ja,
hon önskade icke ens, att det skulle varda färdigt,
det förekom henne nästan, som skulle hon icke mer
hafva något att lefva och verka för, då detta
altarkläde vore full-bordadt. För öfrigt lärde
Estrid af den fromme fader Bjarn-hard att skrifva
eller rättare texta. Hon kunde måla de prydligaste
begynnelsebokstäver, hvar och en en liten förtjusande
miniatyrmålning, såsom man ofta ännu kan se en sådan
med oförbleknade färger sira handskrifter från medel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free