- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
318

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

318

tiden. Hon hade äfven afskrifvit några sidor ur en
andaktsbok på latin, som hon sände hem till sin moder,
då fadern besökte henne. Icke att moder eller dotter
förstodo innehållet, men de lyssnade andaktsfullt
till det heliga språkets tonfall - det var dem nog.

Andaktsöfningar upptogo mycket af tiden för drottning
Ingegerd och hennes omgifning. Det tycktes nästan,
som hade hon hoppats att genom sina böner, fastor
och späk-ningar vinna en thron i himmelen, sedan
hon förlorat sin jordiska. Den unge konungasonen var
ett mönster af sin tids fromhet, och hans svärmiska
sinne hängaf sig åt gud-aktighetsöfningar utan någon
tanke på jordisk ära eller verldsliga fördelar. Hvad
Estrid angår, så måste hon erkänna, att dessa långa
böner, som hon icke förstod, tröttade henne. Under
den ändlösa sången och messan värkte till slut hennes
knän, då hon låg nedböjd på golfvet, och huru mycket
hon än sökte fängsla sin hug vid de latinska bönerna,
förirrade sig likväl ofta hennes tankar till den
gröna sammeten, på hvilken dag efter dag Guds moders
liljor framspirade under hennes flitiga händer. Hon
oroade sig mycket öfver detta fel och bekände det
i bikten för fader Bjarnhard. Den fromme gamle såg
först mycket betänksam ut, men sedan förklarade han,
att äfven altarduken vore ett arbete till Guds ära,
så att den unga flickans ifver att fullborda den icke
kunde vara en synd.

För den unge konungasonen var Estrid en systerlig vän,
och han var för henne en yngre broder. Någon förmåga
att göra honom glad och hurtig visade sig den unga
leksystern icke äga, men sådan han var började folket
i Göta land att fästa sitt öga på honom, och man
talade högt om hans fromhet. Man tillade äfven mer
förstulet, att konung Erik endast hade döttrar och
att dennes helsa vore vacklande. Ingen hade ännu högt
kallat Johan för den vardande konungen, ehuru mången
i tysthet betecknade honom så, och Estrids hjerta
klappade af glädje vid denne tanke. Det syntes henne,
som borde hon alltid stå vid hans sida och aldrig
skiljas från honom. Dessa föreställningar växte och
slogo ut och utvecklade sig med Guds moders liljor
på den gröna altarduken. Och Gudbrand - han var ännu
icke återkommen. Estrid hade väl icke glömt honom,
men han var så långt borta, hon var ett sådant barn,
då han drog bort åt det främmande landet - och tiden
förändrar -

Estrid är nu snart sjutton år, hon är väl icke fager,
men det ligger ändå något fängslande och intagande
hos henne. Det askljusa håret, de stora ögonen,
den fina, genomskinliga, likt perlemor skiftande,
hyn och de täcka, gropiga kinderna göra henne till
en liten, behagfull skepnad. Hon sitter der med
hufvudet nedlutadt öfver sin sömnad. Den gröna
altarduken, hvilken nu närmar sig sin fullbordan,
ligger utbredd öfver hennes knän, och återskenet från
den gör hennes ansigte blekt och kastar en obestämd
färg öfver hennes ögon, hvilken kommer dem att likna
sjöns vågor, som svalla derutanför.

Den unga Folkungadottern känner sig halft sorgsen,
halft nöjd till sinnes, att blott få stygn nu återstå
på hennes arbete. Utanför står ett stort träd, dess
grenar täcka till hälften den fönsterglugg, vid
hvilken hon sitter, och gröna dagrar hoppa in och
dansa som irrbloss öfver golftiljorna. Det är tyst
i borgen, men utifrån tränger ljudet af surrande bin
och svalornas qvitter i förening med vågornas sakta
sång. Estrid tager en guldtråd, den sista. Då hon
sytt dessa få stygn, vore arbetet fullfärdigt.

Aftonen kom, de gröna dagrarna började skifta i rödt,
och biens surrande och svalornas qvitter förstummades,
men vågornas sorl ljöd högre och starkare - och nu
var tråden slut, såväl som arbetet. Estrid lutade sig
ned öfver altar-klädet, och några tårar runno sakta
utför de fina kinderna. I fjärran hördes hofslagen af
en framilande häst, men Estrid märkte det icke. Det
förekom henne, som vore ett skede och af hennes lif nu
slutadt, som vore en lifsgerning fulländad som väntade
hon - på hvad? Hon visste det knappast - men så gick
dörren upp, och Johan inträdde med ljudlösa steg.

Han var nu snart sexton år, en smärt och finlemmad
yngling med fagra, guldfärgade lockar och klarblåa
helgonögon. Då han såg Estrid vara ensam, sväfvade ett
leende öfver hans läppar, och han gick med tysta steg
fram och stannade tätt invid henne. Hans ögon fingo
en varmare glans, då de blickade på den unga mön,
hvars smärte, lille skepnad nästan försvann under
den praktfulla altarduken. Hon märkte honom icke,
hon stirrade på Guds lam och jämnade ett stygn,
som dragit sig snedt, samt afskar en knut.

Den unge fursten skulle hafva tyckt mer om att
blifva märkt och hälsad, han kom från en ridt
med sin moder omkring gårdens ägor. Detta hade
hållit honom borta hela dagen. Under tiden hade han
mottagit underrättelser, som han längtade att meddela
Estrid. Dagen hade varit lång utan henne, men hon hade
föredragit att stanna hemma och sluta sitt arbete. Han
suckade. Estrid spratt till och sprangoupp.

57Ah, frände», sade hon och drog andan häftigt,
»var det blott du? Hur du skrämde mig!»

»Hvem väntade du annars?» sporde han med ett tonfall
af missnöje.

»Jag väntade ingen», svarade hon, »men icke häller
dig. Jag menade, att du skulle återkomma först i
afton.»

»Det är afton.»

Hon såg sig omkring. Ja, det var verkligen afton,
hon hade icke tänkt derpå.

Johan log, då han såg hennes förvåning. - »Tiden
tycktes dig icke lång i ensamheten», sade han, och
orden hade en viss sorgefull klang.

»Nej, den har gått så fort under detta kära arbete,
som nu är slut», sade hon med en suck, i det hon
utbredde altarduken för att visa honom den.

Han såg helt hastigt på den.

»Det har kommit bud, att konung Erik är döende»,
sade han häftigt.

Estrid gjorde korstecknet.

»Jag önskade förtälja dig det - kanske är han redan
död.»

»Låt mig då vara den förste, som lyckönskar dig som
konung!» sade flickan, i det hon steg upp och böjde
sig vördnadsfullt för honom. »Det är ett stort kall,
du går till mötes.»

»Mycket återstår dessförinnan, men ett stort kall är
det likväl, om Gud beskär mig framgång. Många äro
dock de frestelser, som möta», tillfogade han med
en nästan skygg blick, »och många äro de snaror, som
fienden lägger för min själ, att han må locka mig till
att glömma det eviga för det timliga. Men jag sörjer
icke öfver denna förändring för min moders skull och»
- han dröjde något på orden - »för din.»

Estrid rodnade. Tusen röster inom henne, hvilka hon nu
icke hörde för första gången, höjde sig och talade om
thronens glans och fröjden att stå nära en konung. Hon
teg, men Johan fortfor:

»Jag är ung, och man har varnat mig för den jordiska
lusta, som man kallar kärlek, allt sedan jag icke
visste, hur jag skulle vakta mig derför. Jag har
också fruktat för den, men likväl, Estrid, har den
gripit mitt hela väsen, och jag kan icke tro, att
det är synd. - Icke sannt, Estrid, du vill ju icke
lemna mig - du vill ju icke?»

Han bad så fagert och fattade hennes hand. Han såg
in i hennes ögon med sin klara, oskuldsfulla blick,
som talade om en så varm hängifvenhet, och Estrid
lyssnade till hans ord. Alla de många rösterna inom
henne talade högre än någonsin, och framför henne
stod den blifvande unge konungen så fager och blid,
så kärleksfull och öm - och Gudbrand var långt borta.

Estrid kände sig rörd, ett svar sväfvade på hennes
läppar, och hon lutade sig mot ynglingen, som skulle
varda konung -.

Men dörren öppnades, och drottning Ingegerd skred
långsamt in i rummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free