Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg
- Ur portföljen. Kungsträdgården
- Ur portföljen. Isola dei Pescatori
- Ur portföljen. The Palmer House i Chicago
- Ur portföljen. Napoleon I och hans stab
- Liten modejournal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
»Ett bud har kommit från ditt hem, Estrid», sade hon
vänligt, men med en viss köld, som icke undgick den
unga flickan, »din mor, den fromma fru Margaretha,
är illa sjuk. Du måste skynda hem, ty hon längtar att
få välsigna dig, innan hon tillsluter sina ögon till
den långa hvilan.»
Med ett utrop af sorg störtade den unga flickan ut ur
rummet, hon sammanlade i hast sina tillhörigheter och
tog afsked af drottningen. Inom kort satt hon till
häst, på färd mot hemmet i den stilla sommarnatten.
(Forts.)
TJr portföljen.
Kungsträdgården. (Se bilden å sidan 296). Ibland
Stockholms större öppna platser intager den så kallade
kungsträdgården det mest framstående rummet, ej mindre
genom sin historia och sitt läge, än genom sin storlek
och sitt behag. Dess historia, så vidt hon är känd,
sträcker sig Jfångt tillbaka i tiden, åtminstone till
förra hälften af 1400-talet, då trädgården var en
kunglig kålgård, det vill säga köksträdgård, hvilken
dock så småningom förvandlades till en örtagård för
kungligt nöje och utvidgades på bekostnad af Jakobs
kyrkogård. Gustaf Vasa och Gustaf II Adolf inkallades
för deQSS skötselo utländska örtagårdsmästare. Redan
vid denna tid måste trädgården hafva varit försedd
med lusthus, eftersom krönikan vet förtälja,
att drottning Kristina der haft "flera roliga och
nöjda stunder". Karl den XI höjde lustgårdens behag
genom en vattenkonst. Karl XII lät der uppföra ett
varmväxthus.
Under hela denna tid och ända in i förra århundradet
var allmänheten utestängd från örtagården. Det
var först under den glada Bellmansperioden,
"tjusarkonungen" medgaf allmänheten rätt att använda
den kungliga kålgården till förlustelseplats. Då var
kungs-trädgården välvårdad, försedd med gångar och
byggnader och redan då utfördes der musik.
Sedan tredje Gustafs dagar har kungsträdgården
undergått fler-flaldiga förändringar. Först nedhöggos
träd för att skaffa ljus i gångarna, gröna fält
anlades, andra försköningar vidtogos och växthuset
förvandlades till danssal, der baler afhöllos till
förmån för lifgardets - barnhus (sedan öfvergick det
till arsenal). Under Gustaf IV Adolfs dagar nedrefs
den åt strömmen vettande muren och på KarloXIILs
tid började förödelsens styggelse inbryta öfver
den gamla kålgården. Denna förstörelse fortsattes
under Carl XIV:s regering: gräsmattorna undanröjdes,
blomstersängarna "afplanades" och en stor del af
de gamla träden fingo bita i den plats, der gräset
stått. Det hela grusades och gjordes med tillhjälp
af alla genivetenskapens medel till ett Sahara,
omslutet af några trädrader på östra och vestra
sidan. Efter denna vandalisering reste Karl XIV Johano
sin styffaders bild i denna öken och påbjöd i kungligt
bref trädgårdens omdöpande till Karl XIILs torg. De
öden, som platsen för älskande af förmiddagspromenader
och vaktparader, musik och månskensstunder sedan
dess genomleft, äro välkända. Molins vackra, men
vattenfattiga, fontän blef en af dess prydnader,
Karl XII:s staty restes och Karl XIILs torg omdöptes
med förkärlek af folk-meningen till Carl XII:s
torg. Sandöknen omdanades sedermera i den nymoderna
halfträdgårdsstilen och har under denna form i dagligt
tal återfått sitt gamla namn: ’kungsträdgården.
* *
*
Isola dei Pescatori, fiskarön, hör till den ögrupp,
som, belägen i den tjusande italienska sjön Lago
Maggiore gent emot Pa-lanza, oefter sina ägare sedan
1300-talet, familjen Borromeo i Mai-land, fått namn
af Borromeiska öarna. Bland dem är ön Isola bella en
af de mest betydande, försedd som hon är med präktiga
palats och herrliga parker och en gång uppehållelseort
för Napoleon I, hvilken tvä dagar före slaget vid
Marengo här i barken på en väldig ceder inristade
ordet "battaglia".
Från denna ö är den å sidan 304 i bild återgifna
fiskarön med sin låga klippa skild endast af en trång,
grund vattenränna. Hon är^ uteslutande upptagen
af fiskare, jämnte deras hus och kyrka, hvilka
knappt hafva utrymme för torkandet af sina nät. Hon
är visserligen obetydlig i jämnförelse med sina
praktfulla grannar, men hon har dock alltid i behåll
detta obeskrif liga behag, som hvilar öfver hvarje
parti af ett italienskt landskap som öfver det hela.
*
The Palmer House i Chicago, afbildadt å sidan 308,
är ett af de största hotell, verlden äger. "Vesterns
drottning", såsom staden af amerikanen med stolthet
benämnes, lägger en ära i att öfverglänsa det
gamla Europas storstäder så i ett som annat. Ett
talande exempel på dess förmåga i denna ädla täflan
utgör just detta hotell, beläget i hörnet af State-
och Monroe-gatorna. Palatset, uppfördt af sten och
järn (ett byggnadssätt som i Chicago är sa mycket
naturligare, som man der af fruktansvärda eldsvådors
härjningar lärt sig känna de faror, träet medför),
invigdes år 1873 och är så till yttre som inre
respektabelt. De marmorklädda praktsalarna lemna
i dekoreringsväg intet öfrigt att önska. Det hela
öfverträffar i de flesta fall, hvad vi på den gamla
kontinenten hafva att erbjuda.
*
Napoleon I och hans stab, den bild, som pryder sidan
312 och återgifver den genialiske krigaren vid tiden
för nedgången af
hans lyckas sol (1814), är ett verk af den franske
målaren Jean Louis Erneste Meissonier, född i Lyon
den 12 Februari 1815. Han hör till ingen af vår tids
skolor: han har studerat efter de gamlas mönster. Sin
bana som konstnär inledde han med illustrationer till
Bernardin de S:t Pierres romaner, i hvilka hans finess
i teckningen och hans trogna naturstudium redan gåfvo
sig tillkänna. På senaste tid har han vändt sig till
moderna ämnen, och om hvilken effekt han härvid ernått
kan läsaren döma af bilden. Ur hans yttre lif meddela
vi följande data: år 1855 vann han stora medaljen,
1856 officerskorseto. och 1867 kpmthurkorset af
hederslegionen, sedan han redan från år 1861 varit
medlem af Institutet. Förenämnda år, 1867, blef
han ock medlem af Akademien i Munchen. Om publikens
uppskattning af honom som konstnär kan man göra sig
ett begrepp, då man erfar, att hans taflor betinga
ända till närmare ett halft hundratusen francs.
ILIten niodLjonmal,
Nu, då efter badkuren eller vistelsen på sommarnöjet
eller re-kreeringsresan det välbekanta hemmet med sin
behagliga ro förekommer oss dubbelt angenämare, dröja
vi hällre än i början af sommaren hemma. Har man under
veckor och månader varit borta och smakat på antingen
lifvet i hotellen eller dess motsats, det primitiva
på ett hyrdt landställe, så förstår man att bättre
uppskatta det egna hemmets värde. Huru trygg känner
man sig ej inom egna fyra väggar! Med det husliga
lifvets glädje gör sig också värdet af den enkla
hemdrägten gällande. I beqyäm robe de chambre finner
man lifvet rätt angenämt och andas lättare. Ingen
fjeder, hörande till turnyr eller krinolin, hindrar
en beqväm ställning vid hvila eller gången, hvarigenom
denna sjelf blir mer elastisk, inga bröst och
Fig. 2.
Fig. 1.
lungor hårdt sammanklämmande järn och hvalfiskben
hindra andedrägten och de inre lifsfunktionerna.
Den enkla hvardagsklädningen inom hus, skuren i
princessform och smakfullt garnerad, klädsam utan
att vara öfverlastad, är mer nu än under någon
annan årstid modets skötebarn. Hvarmed skulle ock,
då sommardrägten redan är gammalmodig och höstdrägten
ej fullt diskussionsfärdig, våra damer sysselsätta
sig? Äfven deoför salongs- och balkostymer svärmande
damerna måste för en gång uteslutande skänka sin
uppmärksamhet åt hemmets poesi, idealisera den så
ofta försummade hvardagsdrägten. Och detta kan i
viss mån vara af behofvet påkalladt, då flertalet
af våra fruar lefva i den tron, att hvarje utnött,
"omodern" klädning är god nog att visa sig inomhus
i. Gamla utnötta, nedfläckade kjolar bidraga dock
näppeligen till hemtrefnaden.
Det är för den verkligt husliga delen af vår qvinnliga
läsekrets, vi derför i dag framställa två modebilder
af huru 1885 års varande eller blifvande husmoder
bör kläda sig för hemmet. Fig. l framställer en
lätt Tibetkjol med ett af gummisnören genomdraget
tänjbart lif. Fig. 2 är, jämnförd med den förra,
vida elegantare. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0323.html
