Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zodiakalljuset - Ett folkträngselns offer. Från Engelskan för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stenbocken och den sist nämnda om morgonen i skorpionen. Bäst
synligt är zodiakalljuset på aftonhimmelen i Februari och
Mars, då ekliptika och horizont genomskära hvarandra under
en vinkel af i Sverige ungefär 50° och derjämnte de korta
aftonskymningarna mycket bidraga till dess synlighet. Under
dessa månader stiger det som en mot venster lutande
ljuspyramid stelt upp vid horizonten, genomdrager fiskarnas band,
hvalfiskens hufvud och väduren och räcker med yttersta
spetsen ungefär ända till hyaderna och plejaderna. Dervid
öfverträffar dess ljus, då luften är ren och genomskinlig, i
sin tätaste del stundom glansen af mjölkgatans ljusaste
partier och är till och med då och då i stånd att alstra en
svag reflex på en lugn vattenyta. På morgonen bildar
ekliptikan under denna årstid en vinkel af blott omkring 10° i
Sverige med horizonten, hvarigenom zodiakalljusets vestliga
pyramid blott mycket knapphändigt eller alls icke blir synbar
på morgonhimmelen. I Oktober deremot är just denna ganska
märkbar i lejonet och kräftan och sträcker sig in i
tvillingarna, medan nu omvändt aftonens öster om solen belägna
pyramid drager sig hän så lågt vid horizonten, att han knappt
kommer till syne.
På de mellersta breddgraderna å sydliga halfklotet
förhåller sig saken ganska likartadt, endast att zodiakalljuset
här bäst iakttages om aftnarna i Oktober, om morgonarna i
Februari och Mars och samtidigt på morgon- och
aftonhimmelen under vår sommar. I tropikerna deremot, der
ekliptikan städse skär horizonten under en ganska
beaktansvärd vinkel och der de korta skymningarna och luftens i
allmänhet vida större genomskinlighet synnerligen gynna
synbarheten af zodiakalljusets horizonten närbelägna, ljusaste
partier, visar det sig hela året om i sin fulla prakt.
Utsträckningen af djurkretsljusets pyramid långs
ekliptikan och dess bredd vid horizonten äro svåra att närmare
bestämma, då fenomenet saknar skarpa gränser och
småningom öfvergår i den dunkla bakgrunden. Vid basen
kommer ännu den omständigheten till, att skenet vanligen ej kan
fullständigt följas ända till horizonten, utan redan några grader
ofvanför förlorar sig i vår atmosfärs täta dunstlager. Det
är derför lätt begripligt, att zodiakalljusets dimensioner allt
efter dess mer eller mindre gynnsamma läge mot horizonten,
luftens ringare eller större genomskinlighet och det
iakttagande ögats skärpa uppskattas mycket olika, utan att man,
såsom ofta skett, deraf allena får sluta till förändringar i
sjelfva ljuset. Basens bredd vexlar mellan 10—30°, under
det att den mestadels något afrundade spetsen vid tiden för
sin bästa synlighet i medeltal afviker ifrån solen 50—70°,
men stundom också ännu mycket mer.
Zodiakalljuset låter, som det synes, stjernornas ljus tränga
igenom utan märkbar brytning och, enligt J. F. Schmidt,
äfven i sina högt öfver horizonten liggande delar utan att det
märkbart försvagas, då stjernor af sjette storleken ännu utan
möda deri kunna igenkännas. Längre ned i den klarare glansen,
närmare zodiakalljusets bas, blir det visserligen svårt att se
småstjernorna, hvarvid dock luftkretsens starka ljusabsorption
vid höjder af mindre än till 15—20° är att taga i betraktande.
Äro de klara planeterna Jupiter och Venus nära zodiakalljuset,
så öfverglänsa de dess matta sken på ett sätt, som gör en
noggrann iakttagelse deraf stundom under veckor omöjlig. Att detta
i ännu högre grad gäller om månen, förstås af sig sjelft.
Zodiakalljuset visar, enligt undersökningar af E. Liais,
ingen polarisation - enligt A. Wright är det dock delvis
polariseradt. Dess färg är vanligen gulaktig, men har
iakttagits i alla nyanser från mjölkhvitt och hvitgrått, passerande
gult, till rödlett. Dock synas dessa olikheter, likasom de ofta
påpekade pulsationerna och ryckningarna i ljuskeglans inre,
hufvudsakligen vara betingade af vår atmosfärs tillstånd, i
synnerhet dess fuktighet. I senare tid har zodiakalljuset
flerfaldiga gånger blifvit spektral-analytiskt undersökt och
dervid det märkliga resultatet blifvit faststäldt, att dess
spektrum består af en ljusgrön, med den intensivaste
norrskenslinien (våglängd 5571) fullkomligt samstämmande, ljuslinie och
af ett svagt kontinuerligt spektrum, hvilket åt det rödas
sida, kort före den nyss nämnda ljusa linien, är skarpt
afskuret.
Den andra hufvuddelen af fenomenet, det så kallade
motskenet, iakttages lättast i Mars, April och början af Maj,
då dess centrum befinner sig i lejonets och jungfruns
stjernbilder. Svårare blir dess iakttagande redan vid tiden för
höstdagjämningen under månaderna September och Oktober,
då det genomvandrar vattumannens och fiskarnas stjernbilder.
De andra månaderna är det dels till följd af sin djupa
ställning, dels på grund af sitt läge i mjölkgatans förgreningar
knappt med säkerhet att påträffa. Dock kan man i
allmänhet äfven på våra breddgrader betrakta motskenet såsom en
ej ovanlig företeelse, ehuru synbarheten till följd af dess
ljussvaghet påverkas af de atmosfäriska förhållandena i
vida högre grad, än fallet är med zodiakalljusets
hufvudpyramid.
Urskiljandet af ljusbryggan, hvilken förbinder motskenet
med zodiakalljusets pyramid, fordrar på våra breddgrader
(och sannolikt också på samma breddgrader å sydliga
halfklotet) ett förträffligt öga och en ovanligt ren luft. I
tropikerna är åter denna ljusbrygga, åtminstone på vissa orter,
en tämligen i ögonen fallande företeelse.
För forntidens skriftställare var zodiakalljuset ej bekant.
Först 1661 träffa vi i »Britannia baconica» af Childrey en
otvifvelaktig beskrifning af detta fenomen. År 1683 började
Cassini tillsamman med Fatio sina iakttagelser af
zodiakalljuset, för öfrigt de första ordnade observationer af det samma,
hvarefter under loppet af ett århundrade knappast några
observationer rörande det egendomliga fenomenet gjordes. Först
i midten på vårt århundrades 40-tal förekomma åter forskare
på detta område. Vi nämna här J. F. Schmidt, E. Heis och
Th. Brorsen jämnte den amerikanske skeppskaptenen G. Jones,
som under en tur omkring jorden utförde beaktansvärda
observationer öfver sagda fenomen. Hufvudsumman af sina
iakttagelser har han nedlaggt i följande tre punkter: 1)
Zodiakalljuset följer iakttagaren, hans resa må gå mot norr eller
söder; 2) ljuskeglan förskjutes (till följd af jordens rotation)
under nattens lopp ganska märkbart åt sidan; 3) ej blott
solen, utan ock månen alstrar zodiakalljus. Huruvida dessa
resultat, till hvilka Jones kommit, äro exakta, återstår
vetenskapen att granska. Cassini förklarade fenomenet härröra
från en solens atmosfär. Fatio de Duillier ansåg
zodiakalljuset vara återskenet från en otalig mängd småkroppar, som,
enligt hans åsigt, befolka vårt planetsystems inre delar och
omgifva solen nära hennes æqvators plan (jämnför teorien
för våra välkända meteorsvärmar), och E. Heis har tolkat
fenomenet som en dunstring, hvilken inom månbanan
kringsväfvar jorden. Och efter detta hafva vi ändtligen att
erkänna, att zodiakalljusets natur och väsen ännu för oss ligga
fullständigt svepta i dunkel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
