- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
323

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett folkträngselns offer. Från Engelskan för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

323

utan all beröring med den yttre verlden i sin trånga,
nyckelhålslika skrubb, tinade upp mot dem och log
tillbaka, då de logo.

Det var ett egendomligt, gammaldags litet hotell,
afsides beläget, dock hade ungt, nygift folk tagit
in der förr. Vissa tider på året var deras antal
legio. Äfven nu fanns der andra nygifta par, men
en och hvar kände ett så säreget intresse för just
detta unga par, derför att det syntes så helt, så
absurdt lyckligt. Andra menniskor, Monsieur Lerons
sjelf och många med honom, hade nog varit lyckliga
under den tidigare delen af sina äktenskap, men icke
likt dessa två. Folk hade nog haft smekmånader förut,
men ingen som dessa. Fastän de voro engelsmän, voro
de så vackra, så glada ^ han var så välväxt och så
öm, hade städerskan sagt, och hon, »ack, hon var så
pikant», hade kyparen tillaggt.

De hade ett litet mottagningsrum. Det var icke det
bästa mottagningsrummet, ty de voro icke rika, men
Geoffrey (hon tyckte det var ett så vackert namn
och så ovanligt) tyckte detta rum vara det mest
fullkomliga lilla mottagningsrum, då hon fanns der,
och fru Geoffrey tyckte grufligt mycket om det, ack,
ja, grufligt mycket!

Han hade haft en hård dust att utstå, innan han
fått henne. Ibland, när han stod och såg på hennes
intrasslade, mångfärgade garnhärfva på en af de
nöthårsstoppade stolskarmarna, kunde han knappast tro,
att hon var hans hustru och att han verkligen nu var
i den smekmånad, efter hvilken han längtat så länge
och arbetat så hårdt. Utom den ungdomliga glädtigheten
och spänstigheten, fanns det hos Geoffrey ett djup af
allvar, som hans lilla hustru oredigt undrat öfver
och uppskattat såsom något öfver hennes horizont,
men oändligt heroiskt.

Han älskade med hela makten af sin unga, starka
manlighet den förtjusande, lilla varelse, som älskade
honom så underbart till gengäld. Han hade aldrig
haft stor beröring med det qvinnliga slägtet, kände
derför en slags respektfull ömhet för allt, som var
hennes, ända ifrån hennes affekterade kammarjungfru
till och med hennes lilla kängrem, som alltid gick
upp och som han aldrig tröttnade att knyta till. Det
förskräckliga ansvaret att vaka öfver en sådan skatt
och en öfverväldigande känsla af dess bräcklighet
lemnade aldrig hans tankar. Han skämtade och lekte med
henne, men djupt i hans hjerta var der en jublande
glädje, bra lik smärta, en undran, hvarför han hade
blifvit utvald ibland jordens alla män att äga den
enda, äkta perlan af stort värde. Han såg på henne med
något liknande vördnad och tackade Gud för henne. Han
var ju ung, icke äldre än tjugofem år, och på många
vis ödmjuk i sinnet samt alldeles utan en vanlig ung
mans egenkära tro, att han utöfvade en välgerning
mot den qvinna, han hedrade med sin uppmärksamhet.

De hade rest till Paris, och till Paris endast, dels
derför att det var utställningsåret, dels derför att
hon icke var stark och icke kunne trotsa snön och
skaka i diligenserna som andra brudar. Bara tanken
på att se Eva i en diligens eller fotvandrande i
Schweiz var en onaturlighet. Nej, Geoffrey visste
bättre besked. Ett par lugna veckor i Paris: operan,
utställningen, Versailles, S:t Cloud och Notre Dame -
det var förströelser så beräknade, att de icke skulle
störa j äran vigten af en helsa af så ovärderligt
värde. Han kände väl till Paris. Han hade lärt känna
det under den eländiga tid, då han stojande for öfver
kanalen med sina manliga sällskapsbröder, icke vetande
bättre och på sätt och vis njutande äfven då.

Och så tog han henne med sig till S:t Cloud, visade
henne det i ruiner varande slottet; de vandrade
omkring vid vattenkonsterna och köpte våfflor, hvilka
han påstod hette »plaisirs», men det misstog han sig i
- och hvad gjorde det! Och så reste de till Versailles
och besågo allt, som alla menniskor bese, men de
sågo det liksom förklaradt - åtminstone han. Och de
vandrade omkring i Louverns salar, hon gömde ansigtet
i de små händerna, då hon kom fram till »le Déluge»
och tyckte bäst om de religiösa taflorna -

och han tyckte om henne derför, att hon tyckte
om dem. Och de sutto så stilla i Notre Dame och
lyssnade till en halft guddomlig orgel och till en
helt guddomlig kör, och Geoffrey såg på det ljufva
ansigtet bredvid sig och undrade, om han någonsin
kunde blifva henne värdig, och ehuru han naturligtvis
var protestant och icke tyckte om att bedja i en
romersk katholsk kyrka, var han dock bra nära att göra
det och blef icke sämre för (Jet, vågar jag påstå.

Nu voro de fjorton dagarna nära slut. Eva var
allt-jämnt frisk, och Geoffrey strålade af medveten
stolthet. Hennes moder, för hvilken han hade en
helsosam förskräckelse, hennes moder, som hade en
utvecklad misstro till magar, hennes moder skulle ej
ens varit i stånd att finna något att anmärka. Till
och med James sjelf, hans äldste broder, som hon
öppet hade gynnat framför honom, skulle icke kunnat
göra bättre, än han gjort. Han, som så hade längtat
att få resa bort med henne, längtade nästan att nu
få resa hem med henne igen, bara på fem minuter,
för att visa hennes familj, huru blomstrande hon var
och huru pålitlig han hade bevisat sig vara.

De fjorton dagarna voro snart slut, och sedan
hem, hem, hem! Hem till en herrlig, liten våning
på Charles Street, som snart skulle blifva deras
jordiska paradis, der hans öga redan såg henne flyga
omkring, en smärt, behaglig gestalt, hennes vackra
gråa klädning (just den, hon nu bar) omslutande alla
de särskilda dygder, som hittills hade i mer eller
mindre hög grad varit utdelade på hela det qvinnliga
slägtet i allmänhet.

Om Lördag voro de två veckorna slut, men i sista
stund beslöto de sig Lördags morgon för att
stanna till Måndagen. Var icke Söndagen den
stora illuminationsdagen? invände Alphonso
förebrående. Skulle icke Champs Élysées
förete något underbart? Skulle icke bengaliska
eldar och fyrverkerier af brännas från Bois
de Boulogne? Säkerligen stannade monsieur och
madame öfver illuminationer Tiliryggalade icke
främlingar, snart sagdt, okända afstånd bara för
att se dessa illuminationer? Det vore icke möjligt,
att monsieur kunde tillåta, att madame ginge miste
om illuminationer

Eva var mycket ifrig att få stanna. Två nätter till i
Paris! Gå ut i sommarnatten och se Paris i festdrägt -
förtjusande! Geoffrey skulle icke säga ett enda ord
deremot! Det behöfde han alls icke! Godt, han tänkte
ingenting säga, hon skulle på minuten hejda Grabham
i packningen och han skulle ögonblickligen gå till
Monsieur Lerons och säga honom, att de stannade.

Och de stannade. Följaktligen blef han mycket sträng
och nekade henne att trötta ut sig på Lördagen och
ifrade för, att hon skulle hvila sig hela Söndags
eftermiddagen för att bereda sig till qvällens
förströelse. De hade råkat några engelska vänner,
som bjudit dem till sig i Champs Élysées under
aftonens lopp, för att se illuminationen från deras
balkong. Och mot qvällen blef Geoffrey ännu strängare
och yrkade på en ylleklädning i stället för en af
bomull, emedan han var säker om, att vid midnatt vore
det nog icke lika varmt som nu. Hon puttrade emot, och
klockan nio begåfvo de sig af som två nöjeshungriga
barn.

»Ni komma väl ej tillbaka förrän sena morgonen, jag
kan se det», sade värden, hälsande dem. »Monsieur gör
klokt i att taga med madames lilla schal, ty hon kan
kanske känna det kyligt senare. Men ifall det blir
regn, gjorde icke madame klokare att lemna parasollen
hos portvakten? Icke? Monsieur föredrager? Nå väl! God
afton!»

Det var en herrlig sommarnatt. Det hade varit
förskräckligt hett hela dagen, men blifvit kyligare
nu. Gatorna voro redan öfverfulla med folk, alla gingo
åt samma håll, mot Champs Élysées. Med svårighet
lyckades Geoffrey förskaffa sig en vagn, och efter
några minuter voro de insvepta af den pratande,
lättjefullt sysselsatta hopen och avancerade sålunda
långsamt mot Langtonska hotellet. Hvarje hus såg
så gladt ut, behängdt, som det var, med kulörta
lyktor. Place de la Concorde blixtrade likt ett
bälte af juveler. De stora stenlejonen glödde på sina
fotställningar. Lika klart, som

41*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free