Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett folkträngselns offer. Från Engelskan för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
ande knotet bland människoskaran! Det liknar ett
vildt, till hälften retadt djurs.
Arméen är mycket opopulär i Paris just nu. Se, huru
hopen, när soldaterna komina närmare, tränger sig
upp emot dem, pressar dem, slingrande som en sjö i
storm! Se bara, huru soldaterna stegra hästarna mot
folket, för att hålla det tillbaka! Hör! Ännu en gång
det der döfva mumlet, som når upp till balkongen och
kommer Eva att skälfva-, det är den oartikulerade
rösten af en retad pöbelhop.
De äro förbi och massan följer dem. Se nedåt Champs
Élysées, rakt ned mot den spindelväf af ljus, som
heter Place de la Concorde! Ett enda lefvande block af
hufvuden! Se uppåt mot Triumfbågen! De tyckas komma
ut ifrån den, på hemvägen från Bois de Boulogne,
en enda svart, oupphörlig menniskoflod, godmodig och
skämtsam igen, sedan soldaterna passerat.
Det var öfver midnatt. Glacer och lemonader och
sockerkakor hafva bjudits omkring. Det är tid
att tänka på hemresan. Sommarnatten är mild och
varm, utan någon kyla alls. De andra gästerna,
hvilka qvarstannat på Langtonska balkongen,
började troppa af. Langtons sjelfva se ut,
som om de skulle tycka om att lägga sig. Hopen
nedanför smälter bort med hvar minut. Festligheten
f""......................mmmmmmmmmmmmmmmmmm
är slut,
Eva är förtjust, då hon hör att en vagn ej finns
att få i hela Paris, hvarken för kärlek eller
pengar. Att gå hem genom de illuminerade gatorna med
Geoffrey! Förtjusande ! Ännu några vänliga godnatt och
de äro nere på gatan i sällskap med ett annat engelskt
par, medelålders, hvilket har ett stycke samma väg,
som de. "Kom, hustru min, arm i arm», säger den äldre
herrn och tillägger, vänd till Geoffrey: »råder er att
göra detsamma. Folket är visserligen så oförargligt,
som möjligt, men det behöfver troligtvis dunsta
af sig litet vinångor, och det är ej rådligt att bli’
skilda åt.»
Arm i arm gingo de, följande med hopen, hvilken icke
var nog kompakt för att tränga dem eller spärra vägen
för dem-, då och då, när de passerade en officiel
byggnad, svingade gatpojkarna hattarna i luften
och,sjöngo den förbjudna Marseljäsen, medan andra
band af gatpojkar, lika godmodiga, men litet mer
hetlefrade, togo vägen tvärt igenom massan, beväpnade
med kulörta lyktor, trummande och hvisslande.
»Icke trött?» frågade Geoffrey regelbundet hvar femte
minut, dragande den lilla handen längre in under sin
arm hvarje gång.
Icke det ringaste trött! Och Geoffrey vore då en
sådan förskräckligt dum och tråkig menniska, som
alltid skulle tänka på sådant. Hon skulle säga,
att hon var trött nästa gång, om han icke aktade
sig! Verkligen, när hon nu började tänka efter, så
var hon snarare trött, än tvärtom, af att gå i en
sådan tung ylleklädning.
»Säg icke så, för Guds skull, om det icke är sannt!»
sade den tålige mannen; »ty vi hafva långt qvar hem
och en lång väg, i fall vi skulle gå tillbaka.»
Vid vestra BlasiihoJ.msliarnnen i Stockholm,
der 19 personer ihjälklämdes d. 23 Sept. 1885.
Teckning af K. Haglund.
Det andra paret önskade dem godnatt och vände af mot
en sidogata. Husen lyste från alla sidor. Ändtligen
var det då fullständig natt! Då de kommo ned på
Place de la Concorde, såg Geoffrey en liten trupp
beriden militär passera platsen. Genast blef det
ett skuffande och knuffande i hopen och det förra
djupa, döfva mumlet hördes ånyo, men ondske-fullare
än förut. Geoffrey såg en skymt af en upplyft arm,
han hörde ett utmanande rop, och ögonblicket derefter
hördes ett skrän och skri, som från tusen tungor,
och en förbittrad pöbel vältrade in från alla kanter,
armbågades, kämpade vildt för att komma fram. Ännu
ett ögonblick, och hela Place de la Concorde var
blott som en enda böljande, uppretad massa, en enda
käbblande tunga, en enda rörelse fram i den riktning,
soldaterna tagit.
Geoffrey, en hög, atletisk engelsman, blickade öfver
denna svallande sjö af franska hufvuden och såg
förgäfves efter en plats, dit han kunde vända om. Han
hade icke ens rum att lägga armen om hustruns lif. Hon
hade skrattat kort, nervöst, men hon var rädd, det
visste han, ty hon darrade, då han tog fastare om
hennes arm. En hastig blick visade honom, att ingen
tillflykt fanns. Sjelfva stenlejonen voro betäckta
med menskliga varelser. Och de voro midt inne i
massan! Dess vämje-
mmmmmmmmammmmimmmammmmmamai liga, osunda lukt
trängde sig upp genom näsborrarna.
»Nej, Eva», sade han, som svar på hennes blick,
»vi kunna icke komma ut ur det här nu. Alla framför
oss gå ju rätt fram, och vi måste röra oss stilla på
samma sätt och vänta, tills vi kunna se en möjlighet
att vika ut. Håll dig tätt intill mig och stöd dig
så mycket du kan på mig.»
Hon var rädd och tyst och smög sig tätt upp till honom
och hon var mycket liten och smärt och blyg af sig.
Ännu ett doft mummel och så en våldsam stöt bakom
dem, som slungade dem ett godt stycke fram. Geoffrey
försökte se, hvad som pågick der framme. Huru alla
skuffades och armbågades! Den, som en gång varit
med om en vild, oräsonlig trängsel, har han någonsin
glömt den?
Detta var ett förfärligt eldsprof för hans
drifhusblomma. »Hur är det med dig?» frågade han med
en sådan skärande oro, att han förgäfves trodde sig
skola kunna dölja den i rösten.
Hon vore alldeles bra, men - men »kunde de icke komma
ut och fram?»
Geoffrey såg sig åter omkring förtviflad. Vore det
möjligt att skuffa litet till höger eller till venster
på något håll? Det var förgäfves han såg sig om. En
obestämd, obeskriflig ångest arbetade sig upp inom
honom.
»Vi måste lugna oss, liten», sade han, »stöd dig på
mig och var modig!»
Hans röst var uppmuntrande, men han kände en sådan
plötslig, förfärlig hjertförlamning. Huru skulle han
komma ur denna rörliga, uppretade hop, innan hon blef
alldeles uttröttad? Hvilken vild galenskap det hade
varit att tänka på att gå hem! Han hade bort veta,
att det skulle blifva för mycket för henne. Andra
kunde kanske gjort det, till ex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
