Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett folkträngselns offer. Från Engelskan för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson - Hvad engelsmännen förstå med "bill"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gif honom den lille handsken!» sade hans hustru så sakta.
Och Langton tog den.
Dödens bitterhet hade gripit för djupt för att lättas af
tårar, men Geoffrey gömde den lille handsken och – han
gömmer den än.
Hvad engelsmännen förstå med "bill".
Då man hör talas och läser om en engelsk bill, så gör
man sig så lätt oriktiga föreställningar om en dylik,
emedan detta uttryck tjenar till betecknande af en
mängd affärs-, rätts- och parlamentshandlingar. Så
betyder, till exempel, en bill of fare matsedel, en
bill of mortality, uppgift om dödsfallen, jämnförda
med de föddas antal i ett distrikt, en bill of exchange
vexel, en bill of sale ett om en egendomsöfverföring
uppsatt dokument, en bill of lading fraktlistan för ett
fartyg. Ofta förbinder sig med bill begreppet om något
inledande, ofärdigt, uppfordrande. En till betalning
presenterad räkning är en bill, anklagelseskriften,
som inleder en process, lagförslaget, som inlemnas
till parlamentet för att af detta diskuteras äro
ock biller (ordet kommer af det latinska libellus,
som betyder liten bok, skrift, handling, inlaga,
kungörelse).
Vigtigast och intressantast är den parlamentariska
billen, det vill säga det lagförslag, som någon
af engelska öfver- eller underhusets medlemmar
väcker. Denna form blef först under Henrik VI:s
regeringstid bruklig. Förut hade parlamentsledamöterna
framställt sina lagförslag i form af petitioner,
som i denna gestalt genomgingo husen och erhöllo
kunglig sanktion. När parlamentet afslutat sina
sammanträden, öfverlemnades de antagna petitionerna
till landets domare, hvilka hade att redigera och
förarbeta dem till statuter. Härigenom erhöllo
domarena ett slags lagstiftande makt, ty de kunde
genom tillägg, förkortningar, tydningar och ändringar
korsa parlamentets ursprungliga afsigter.
Fördenskull förordnades under Henrik V:s tid, att
redaktionen af statuterna städse skulle försiggå under
parlamentssessionen, och då ej ens detta hjälpte,
fastställdes under Henrik VI:s regering, som ofvan
sagdt är, att parlamentsledamöterna skulle förelägga
sina lagförslag i den ordalydelse, de önskade gifva
den nya lagen, det vill säga i form af bill. En af
öfverhusets lorder kan utan vidare inlemna en bill;
en medlem af underhuset måste deremot först bedja
om tillåtelse att få väcka sitt lagförslag. Härvid
utvecklar förslagsställaren billens hufvudsakliga
innehåll. Meddelas tillåtelse, så öfverlemnar
medlemmen billen åt den under namn af speaker
kände talmannen och föreslår billens första läsning,
som ock vanligen genast företages. Efter bestämd
tid an-hålles om andra läsningen. Går billen igenom
vid andra läsningen, hänvisas den till ett utskott,
som för så kallade private bills (rörande enskilda
personer eller korporationer, väg-, kanal- eller
järnvägsbyggnader, med mera) vanligen består af ett
fåtal ledamöter. Public bills deremot, hvilka röra hela
staten, behandlas af hela huset i form af utskott.
Detta sednare är nu endast en formel förändring,
som ej medför andra rubbningar i förhandlingens gång
än dem, en nyvald ordförande (i stället för speaker)
och en otvungnare debatt medföra. Huset i egenskap
af utskott genomgår nu lagförslagets särskilda
paragrafer, hvarefter det förvandlar sig till hus
och åhör resultatet af sitt nyss utförda arbete,
hvarvid det har tillfälle att än en gång afgöra öfver
paragrafernas öde. Kommer så anhållan om tredje
läsningen med tillaggd motion om tillåtelse för
billen att »passera».
Genom detta omständliga arbetssätt hafva de engelska
lagstiftarna trott sig böra förebygga möjliga försök
till öfverrumpling.
Sedan nu billen gått igenom underhuset, öfverflyttas
den till lordernas hus, hvilket antingen förkastar
eller antager den eller bifogar sina »amendements». I
första fallet talas ej mer om billen, lorderna anmäla
ej ens för underhuset billens öde. I andra fallet
tillkännagifva herrar lorder för underhuset, att de
biträda billen, och behälla aktstycket, tills det
erhållit kunglig sanktion, med undantag dock
för bevillnings-, det vill säga anslagsbiller,
hvilka återsändas till förvaring i underhuset. I
tredje fallet börjar underhuset rådplägning om
lordernas »förbättringsförslag». Antagas dessa,
är billen mogen för kungligt bifall, hvarom ej,
hålles kompromisskonferens mellan båda husen, hvars
misslyckande medför billens fall.
I fråga om anslagsbiller följer underhuset sedan
1710 en egendomlig arbetsordning. Ingen petition,
motion eller bill om penningeutgifter upptages
till diskussion, förrän »hela huset såsom utskott»
öfvervägt det nödvändiga i frågan. Förfarandet härvid
är, att vissa resolutioner föreslås och att först på
dem grundas en bill, som ändtligen kommer till läsning
i huset. Till anslagsbiller hafva lorderna visserligen
rätt att bifoga ett amendement, dock blefve i så fall
billen af underhuset genast betraktad som förkastad. I
öfrigt blifva de biller, som hafva sitt ursprung
i öfverhuset, af underhuset precis så behandlade,
som dess egna.
Den lagstiftande makten i England delas, såsom
af ofvan sagda framgår, af husen och kronan, för
närvarande representerad af en drottning. Efter
hennes medgifvande förvandlas billen till »akt»
eller statut.
Bland biller, hvilka på den britiska författningens
utveckling utöfvat synnerligt inflytande, är bill of
rights den vigtigaste. Historien om dess tillkomst är
följande: Efter Jakob II:s fördrifning sammanträdde
det britiska folkets ombud som »Convention»
och förklarade thronen ledig; den 13 Februari
1689 förelade de prins Wilhelm af Oranien och
prinsessan Marie en af Somers (sedermera lord) utförd
deklaration, hvilken uppräknade engelska folkets fri- och
rättigheter. Jämnte kronan antogs deklarationen af
den villige thronpretendenten. Under det omedelbart
följande parlamentssammanträdet utarbetade Somers
deklarationen till en bill – bill of rights –, som
dock till följd af ett lordernas amendement först
under höstsessionen antogs som lag.
Innehållet af »rätternas bill» är följande: I
inledningen anklagas Jakob II för att med dåliga
rådgifvare hafva undergräft konungarikets lagar;
gränserna för de kungliga företrädesrättigheterna
och grundvalarna för den författningsenliga
friheten utstakas; upphäfvande eller tillämpande
af lagar genom enkel kunglig auktoritet, utan
parlamentstillstånd förklaras olagligt-, kronans
tilltag att utnämna andliga kommissioner och
bekläda sådana och likartade med domsmakt betecknas
som förderfliga, uppbringande af penningar utan
parlamentets bevillning stämplas som olagligt-,
undersåtars rätt att rikta petitioner till konungen
får denne ej inskränka genom att pinligt förfölja
de nådesökande; utskrifvandet eller underhållandet
af en stående armé i fredstid och utan parlamentets
order karaktäriseras som lagvidrigt; protestantiska
undersåtar skola hafva rätt att besitta vapen;
parlamentsvalen böra vara fria; talfriheten
måste garanteras på så sätt, ätt ingen, som
gjort anmärkningar mot parlamentet, får dragas
till räkenskap inför annan domstol än parlamentet
sjelft; juryerna måste vara lagenligt sammansatta,
och vid anklagelse för högförräderi skall endast
sjelfständiga besittare af fast egendom vara jurymän;
till af hjälpandet af alla besvär, som ock till
lagens förbättrande, stärkande och upprätthållande,
skall parlamentet ofta sammanträda. Slutligen betygar
»rätternas bill», att den innehåller de äkta, gamla
och otvifvelaktiga rättigheter och friheter, som
tillkomme konungarikets befolkning, att dessa som
sådana måste uppskattas, medgifvas, erkännas och
antagas och att alla kungliga tjenstemän hafva att
i öfverensstämmelse med dem utöfva sina befattningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
