- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
330

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagtleoparden - Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jaktsällskapet sitter ofvanpå det åkdonet betäckande,
flätade trätaket, medan det nedlaggda vildbrådet
instufvas i vagnskorgen, och ledsagas af en körsven
och två väktare, af hvilka den ene är försedd med
en knif, den andre med en träslef. Den på åkdonet
sittande, vid halsbandet fastbundne leoparden är,
på ungefär samma sätt som jagtfalken, betäckt med en
hufva af läder, hvilken hindrar honom att se.

Så snart man upptäckt en antilophjord på afstånd,
styr man vagnen i den vinden motsatta riktningen mot
hjorden, hvarvid man söker, så godt sig göra låter,
draga fördel af terrängförhållandena. Hufvuduppgiften
är nämligen att bringa leoparderna så nära vildbrådet,
som möjligt, och hennes lösning är ej alltför svår, då
antiloperna äro vana att se vagnar med oxspann korsa
fälten och derför låta, så framt ej något ovanligt
skrämmer dem, sådana anspann komma i deras omedelbara
närhet, det vill säga på 40–50 stegs afstånd. Nu är
ögonblicket kommet: leoparden befrias från sin hufva
och får sitt hufvud riktadt mot den intet ondt anande
hjorden.

Det klara dagsljuset bländar till en början den
fyrfotade jägarens ögon, men snart vänjer sig den
tindrande blicken vid ljuset, han ser bytet, hoppar
ljudlöst, som en katt, från vagnen och närmar sig
hjorden, hvarvid han, alltefter markens beskaffenhet,
hoppar i korta satser eller smyger fram, nedtryckt
mot jorden. När han nu kommit jagtbytet så nära,
att han tror sig om att våga språnget, far han
som en blixt mot det närmast stående djuret. Den
genom den plötsliga anblicken af en farlig fiende
förskräckta antilopen, dröjer ett ögonblick –
just det, som skulle räddat honom. I nästa sekund
griper han till sina flinka fötter. Förgäfves, för
sent! Mördaren är redan öfver honom. Han träffas
af slaget från dennes tassar, han stapplar, han
faller – nu rulla båda omkring på marken, uppjagande
hvirflar af damm. Antilopens ben sprattla i luften:
jagtleopardens tänder sitta fast i hans strupe.

Nu ila väktarna fram. De kasta läderhufvan öfver
jagtleopardens ögon, genomskära antilopens strupe,
uppskära buken och fylla träslefven med blod och
stycken af lefvern, hvarefter de, med denna under
nosen på leoparden och under ropet: »Ou beta! (kom,
min son), locka honom tillbaka till vagnen.

Misslyckas jagtleopardens första språng, gör han
vanligen och ofta med lyckligt resultat ännu några
mäktiga satser efter offret. Men har han efter fyra
eller sex sådana ej upphunnit sitt byte, afstår han
från förföljandet och sätter sig nedslagen, väntande
på väktarnas ankomst. Denna jagtleopardens egenhet
att vid misslyckadt angrepp afstå från förföljelse är
af betydlig vigt för hans ägare, som i motsatt fall
säkerligen ej skulle på de öde stepperna igenfinna
sin oöfverträfflige jägare.

Om djurets skaplynne i öfrigt lemnar otvifvelaktigt
Brehm de intressantaste notiserna. Ur hans skildring
derom utvälja vi de mest betecknande.

»Bland alla (fångna jagtleoparder), som jag sett»,
yttrar han, »var ej en enda, som någonsin visade ens
det minsta spår af vildhet. Munterhet är grunddraget
i djurets väsen. Det faller alls icke den bundne
jagtleoparden in att sönderbita det tunna streck,
med hvilket han är fängslad. Han tänker aldrig på
att göra den någon skada, som sysselsätter sig med
honom, och man kan utan tvekan djerft gå till honom
och stryka och smeka honom. Med synbart jämnmod
mottager han sådana smekningar, och det högsta, man
kan uppnå, är, att han spinner något skyndsammare,
än vanligt. Så länge han nämligen är vaken,
spinner han oafbrutet efter kattart, blott något
djupare och högljuddare. Ofta står han i timtal der,
stirrar drömmande i en riktning och spinner dervid
högst behagligt. I sådana ögonblick få hönor,
dufvor, sparfvar, getter och får gå förbi honom:
han bevärdigar dem knappt med en blick. Blott
andra rofdjur störa hans »ohyggliga munterhet». En
förbistrykande hund uppretar honom ögonskenligt:
spinnandet stannar ögonblickligen, han blickar skarpt
efter den vanligtvis något förlägne hunden, spetsar
öronen och söker väl ock göra några djerfva språng,
för att nå honom. – – –

»På vår gård föranstaltade jag en djurfäktning, något
som öfverhufvud, jag måste tillstå det till min skam,
är det lustigaste, jag kan se. Jag ägde vid den tiden
en fullvuxen leopard (panter), ett rasande, ursinnigt
djur utan like, jag vore färdig att säga en djefvul
i kattgestalt. Leopardens kedja blef fördenskull
förlängd genom ett vid henne bundet streck och han
sjelf ur buren utsläppt på gården. Jagtleoparden
var å sin sida ofängslad och kunde efter behag
upptaga eller afbryta striden. Han befann sig just
i en högst lifvad stämning och kurrade synnerligen
uttrycksfullt, då jag afhemtade honom. Men knappt hade
han fått sigte på sin herr kusin, förrän ej blott
all munterhet försvann, utan ock hela hans utseende
blef ett annat. Ögonen trädde fram ur hålorna,
manen borstade sig, han fräste till och med, något
som jag eljest aldrig förnummit, och så störtade
han sig modigt på sin motståndare. Denne höll stånd,
och nu begynnte en strid och ett fräsande, så att jag
dervid, jag vill gerna medgifva det, blef ängslig och
rädd. Pantern var snart nedhamrad, men just då blef
han fruktansvärd. Han låg på ryggen och misshandlade
min »Jack» med sina fyra tassar så, att jag blef
rätt bekymrad för dennes skull. Men Jack aktade ej
smärtan, utan högg modigt in på den lömske kusinen
och skulle otvifvelaktigt hafva besegrat honom,
om jag ej hade gjort en ände på striden. Två ämbar,
fulla med vatten, hvilka jag hällde öfver de rasande
kämparna, afbröto striden ögonblickligen. Båda sågo
på hvarandra högst förbluffade, och pantern höll
det för bäst att snarast möjligt uppsöka sin bur,
hvilken derpå också genast tillspärrades. Jack var få
minuter efter striden åter helt och hållet den gamle:
han slickade och putsade sig och började åter spinna,
som om intet hade passerat.»

Huru tam, munter och älskvärd Brehms Jack var,
visade han ock en gång, då hans husbonde i ledband
fört honom genom gatorna till ett hus, der några
damer bodde, hvilka bedt honom få se Jack. Det
hade naturligtvis ej varit de nyfiknas mening,
att Jack skulle föreställas dem i deras eget hem,
två trappor upp i sagda hus. Också möttes herrn och
hans fyrbenta följeslagare vid inträdet i våningen af
ett högljudt skri, ett sådant der gällt, som endast
fruntimmersstrupar kunna frampressa. Panik grep hela
sällskapet, och räddning söktes blixtsnabbt på ett
stort, rundt bord i midten af rummet. Detta gjorde
Jack glad i håg och med ett skutt stod han midt i
damhögen på bordet, spann sin muntraste spinnvisa
och strök sig än mot den ena, än mot den andra af
de darrande damerna. En af dessa tog slutligen mod
till sig och började stryka den beskedlige Jack
igen. De andra följde den förstas exempel, och den
fruktansvärde var snart allas förklarade gunstling.

*



Amerikanska humoristiska skizzer.

Af Max Adeler.

II.

Olyckan med herrskapet Foggs barnunge.

Herr och fru Fogg hade ett spädt barn, som skrek och
var mycket oroligt om nätterna, medan det höll på
att få tänder. Herr Fogg, som är en ovanligt
öm far, plägade pyssla om den lille mycket mer,
än man kunde begära, och ofta, när han för femtonde
eller sextonde gången steg ur sängen och, utan att
gifva sig tid att kläda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free