- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
331

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig, bar barnet fram och tillbaka, under det han
gnolade på en vaggvisa, föll det honom in, huru sannt
Napoleon den förstes yttrande var, att »det enda
verkliga modet är modet klockan två på natten». Herr
Fogg tyckte, att han verkligen var tapper, och detta
med rätta, ty han gjorde med oöfverträffligt tålamod
och mycken godlynthet tjenst som barnpiga.

En natt var likväl barnet ovanligt vaket och kinkigt,
och sedan herr Fogg flera timmar förgäfves sökt lugna
det, väckte han sin hustru och sade, att det vore
bäst, att de gåfve den lille några droppar, för att
lindra de svåra plågor, hvaraf pojken synbarligen
led. Medikamentsflaskan stod på byrån, men fru Fogg
måste gå ned i matsalen, som låg i nedre våningen,
för att hemta några sockerbitar.

Medan hon i mörkret trefvade omkring i förstugan,
föll det herr Fogg in, att han hört talas om personer,
hvilkas smärtor lindrats derigenom, att de blifvit
magnetiserade. Han hade ingen föreställning om, att
han ägde en dylik förmåga, men medan han som bäst
grubblade på saken, strök han, utan att synnerligt
tänka derpå, med fingrarna barnets ögonbryn och förde
händerna några gånger öfver dess panna. Till sin
öfverraskning och förvåning fann han, att den lille
genast tystnade, och innan fru Fogg hunnit trefva
sig uppför trappan igen, hade barnet somnat. Fru
Fogg lade bort sockret, medan hennes man lade ned
barnet i vaggan och omsorgsfullt bredde öfver det,
och derpå gingo de sjelfva till sängs.

Barnet störde dem icke mer den natten, och när
morgonen grydde, sof det ännu. Fru Fogg sade, att
den stackars ungen hade visst fått en tand och att
han till följd deraf vore lugnare. Herr Fogg yttrade:
»Det är mycket möjligt.»

Men han hyste en viss, obehaglig misstanke, att det
icke stod rätt till.

Efter frukosten gick han upp i sängkammaren, för
att se efter, om barnet vaknat. Det sof ännu, och
sedan herr Fogg lutat sig ned och lyssnat på dess
andedrägt, skakade han det tre eller fyra gånger
tämligen omildt och klarade oroligt sin strupe. Men
barnet ville icke vakna, och herr Fogg gick ned,
betydligt uppskrämd. När han tog sin hatt, för att
gå till kontoret, sade frun till honom:

»Slå inte hårdt igen porten, så att gossen vaknar.»

Men herr Fogg slog igen porten så hårdt, han orkade,
och gick sedan uppåt gatan, uppfylld af dystra aningar
och inom sig befarande, att den stackars ungen aldrig
torde vakna.

»Hvad i all verlden skulle vi ta’ oss till, om han
skulle sofva i åratal? Tänk, om han skulle bli’
liggande så der i ett halft sekel och bli’ gammal och
grå, utan att känna igen sin pappa och mamma och utan
att se och lära sig någonting!»

Denna tanke gjorde honom alldeles yr i mössan. Han
erinrade sig sjusofvarna i Ephesus, han drog sig till
minnes den beryktade Rip Van Winkle och han tänkte på
den stackars qvinna, han en gång sett i ett menageri
och som i tjugu års tid ständigt legat försänkt i
sömn, utom när hon med långa mellantider vaknade upp
för några ögonblick och begärde litet mat.

Kanske skulle barnet, när han och hans hustru vore
döda, öfverlemnas åt ett menageri och föras landet
omkring, för att förevisas mot betalning! Han blef
riktigt hjertängslig vid denna tanke. I två eller
tre timmar försökte han rikta tankarna på sina
kontorsgöromål, men det var alldeles omöjligt. Han
beslöt derför att gå hem igen, för att se efter,
om barnet återfått medvetande ännu. När han kom hem,
hade också frun börjat bli’ orolig. Hon sade:

Ȁr det inte besynnerligt, Wilberforce, att gossen
sofver alltjämnt? Ännu här han inte vaknat. Stackars
liten, det är förmodligen nervös utmattning, men jag
är allt en smula orolig ändå!»

Herr Fogg kände förskräckliga samvetsqval. Han gick
upp och stack helt varligt barnet med en knappnål i
benet, utan att hans hustru märkte det. Förgäfves –
den lille sof lika lugnt som förut, och sedan herr
Fogg upprepat experimentet, blef han utom sig och
skyndade tillbaka till kontoret,
oviss, om han skulle rymma sin kos eller gå hem och
bekänna den fruktansvärda sanningen för sin hustru.

Om några timmar rusade hans hulda gemål helt andtruten
in på kontoret.

»Fogg, gossen sofver oupphörligt, och jag kan inte
få honom vaken. Jag har skakat honom, ropat på honom
och försökt på alla möjliga sätt, men han rör sig
inte. Hvad i all verlden kan det vara åt honom? Jag
fruktar, att något förskräckligt har händt honom ...»

"Åh, han sofver kanske så der länge, bara för att
han skall kunna hålla sig så mycket bättre vaken i
natt», sade herr Fogg, i det han gjorde ett svagt
försök att skämta, fast han kände sig mäkta olycklig.

»Wilberforce, du borde blygas att gyckla med en
så allvarsam sak! Tänk, om gossen skulle dö, medan
han ligger så der! Jag tror verkligen, att han dör,
och du måste genast springa efter doktorn.»

Herr Fogg gick ofördröjligen och kom tillbaka om en
halftimme i sällskap med doktor Gill. Denne undersökte
noga barnet och sade, att det var en högst besynnerlig
kasus, men han trodde, att den lille måtte hafva fått
opium.

»Gaf du honom något, medan jag sof i natt, Fogg?»
frågade frun misstänksamt.

»Nej, på min heder, jag det gjorde!» sade herr Fogg,
med kallsvetten i pannan.

»Är du säker på, att du inte gaf honom något?» utbrast
frun, som plötsligt erinrade sig, att gossen tystnat,
medan hon varit nere efter sockret.

»Maria, kan du tro, att jag skulle vilja bedraga
dig?» yttrade herr Fogg helt förbryllad. »Jag kan
gå ed på, att jag inte gaf barnet en enda droppe
medikament af något slag.»

»Det är verkligen högst besynnerligt», sade
doktorn. »Jag kan inte erinra mig, att jag någonsin
sett en liknande kasus. Jag tror, att jag tillkallar
doktor Brown för att konsultera med honom.»

Fru Fogg började nu storgråta, och medan hon tog
upp barnet i famnen, följde herr Fogg, som tyckte,
att han nästan hade begått mord, doktorn nedför
trappan. När de kommo ned i förstugan, tog herr Fogg
läkaren afsides och sade i hviskande ton:

»Doktor, jag skall säga er något, men ni måste lofva
mig att inte tala om det för någon ...»

»Nå, hvad är det?»

»Men ni säger väl inte något åt min hustru?»

»Nej.»

»Jo, jag – jag – jag vet, hvad som är åt barnet.»

»Hvad för något? Vet ni det? Nå, för tusan, hvad har
ni gjort med gossen då?»

»Jo, jag magnetiserade honom i natt.»

»Hvad – magnetiserade ni honom! Nå, hvarför väcker
ni inte upp honom igen då?»

»Jag vet inte, hur jag skall bära mig åt, det är just
knuten, det! Jag gjorde det alldeles ofrivilligt,
ser ni. Jag strök med fingrarna gossens panna, och
plötsligt upphörde han att skrika och somnade. Har
ni inte reda på någon magnetisör till yrket, som
kan komma hit och väcka upp honom?»

»Nej, det har jag verkligen inte. Den ende, jag
har reda på, bor i San Francisco, och han kan inte
hinna hit på mindre än en vecka, äfven om vi skulle
telegrafera efter honom.»

»Ack, det är för sent!» utbrast herr Fogg. »Då skulle
gossen redan vara död och Maria vansinnig ... Hvad i
himlens namn skola vi taga oss till?»

»Låt oss söka reda på Brown; kanske han vet något råd.»

De begåfvo sig alltså åstad till doktor Brown och
yppade hemligheten för honom. Brown tycktes tro,
att han kanske skulle kunna hjälpa saken, fast den
såg betänklig ut, och alla tre herrarna följdes åt
till herr Foggs bostad. När de kommo dit, hade frun
fått ett hysteriskt anfall. Doktor Brown lade gossen
ofvanpå sängen, frotterade hans små händer, gned hans
panna och stänkte kallt vatten i ansigtet på honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free