Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler - Den grekiska expeditionen till Sicilien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han är inte mer musikalisk, än en kråka, men han
skall nödvändigt lära sig ändå. Nu har han hållit
på och öfvat sig allt sedan år 1868 och har lärt
sig bara en liten bit af en enda melodi: ’Sakta,
hon slumrar redan’. Han kan blåsa bara tre noter,
’sakta, hon’ – och der stannar han. Han har nu hållit
på med dessa tre noter i fjorton år. Han blåser dem
om aftnarna nere i portgången, han låter höra dem
uppifrån vindsgluggen, han ställer sig nere på gården
och gnäller fram dem, ja, ofta stiger han upp midt
i natten, ta’r sin flöjt och blåser ’sakta, hon’
i timtal, till dess jag måste skrika högt, för att
lätta mina känslor.»
»Hör på, Maria», invände herr Fogg »du vet ju, att
jag kan blåsa till och med ’slumrar’ – således fem
noter inalles. Jag lärde mig dem i början af Juni.»
»Ja, ja, det är bra. Afbryt mig inte! Nå, detta
har varit svårt nog, men jag har fördragit det,
emedan jag hållit af honom. Men i tisdags, när jag
gaf akt på honom genom en springa i förmaksdörren,
såg jag honom två gånger blinka åt min kammarjungfru;
jag såg det tydligt.»
»Maria», skrek Fogg, »detta är nedrigt! Du vet
mycket väl, att jag lider af nervösa ryckningar i
ögonlocken.»
»Tig, Wilberforce! Men tänk er bara, öfverste,
det är inte nog med dessa skändligheter, utan Fogg
har blifvit så tankspridd af sig, att han förbittrar
mitt lif och gör mig djupt olycklig. Fyra gånger har
han tagit sin paraply med sig i sängen, så att jag
stuckit mig på de hvassa spetsarna på sprötena. Jag
kan rakt inte begripa, hvad i all verlden han menar
dermed. Han sade, att han tänkte det var barnet, men
detta låter så orimligt, att jag knappt kan tro det.»
»Hvarför kan du inte göra det? Kommer du inte
ihåg, att jag två gånger hällde en flaska mjölk i
paraplyen? Skulle jag ha’ gjort det, om jag inte
tänkt, att det var barnet?»
»Ja, se så, Wilberforce, nog nu! Låt också mig få
ett ord med i laget! Och ni skall veta, öfverste,
att barnet – det verkliga barnet och inte paraplyn –
behandlar han så, att det är synd och skam åt’et. För
några dagar sedan magnetiserade han det i hemlighet
och skrämde mig så, att jag ännu är sjuk deraf. Jag
tänkte, att den stackars ungen hade slumrat in för
evigt. Och inte nog härmed, utan i torsdags fick jag
se, att han laggt vår stora familjebibel på den lille
stackarens mage. Den arme ungen höll på att qväfvas,
när jag kom in, och jag tänkte, att han aldrig skulle
qvickna vid igen.»
»Maria, sade jag dig inte, att jag gaf boken åt gossen
att leka med, för att han skulle hålla sig tyst?»
»Fogg, vill du vara god och låta mig yttra ett enda
ord! Hvad våra äldre barn beträffar, för han dem
till förderfvets brant. Han lär dem alla möjliga
galenskaper. Häromdagen sade han till John, att
Madagascar är en ö i Peruvianska oceanen, utanför
Norra Amerikas kust, och att en hvalross är ett
slags kapplöpningshäst, som begagnas af karaiberna.
Och vår äldsta flicka har berättat för mig, att
han lärt henne, att Polycarpus stred vid Waterloo
mot Saracenerna.»
»Inte Saracenerna, Maria; Lucy missförstod mig,
det är ju –»
»Wilberforce, om du ville tiga ända! Man kan ju
inte komma till ordet för dig! Och mig har han för
det mesta behandlat på det nedrigaste sätt. När vår
lille gosse vill ha’ vatten att dricka om nätterna,
ta’r han ibland mina löständer för att med dem vrida
upp kranen till det vattenledningsrör, som går till
vårt tvättställ, och i förra veckan tog han båda
tandraderna, lade något emellan dem, för att de
skulle stå åtskils, stoppade sedan in en bit ost som
lockbete och fångade på det sättet innan morgonen två
de vederstyggligaste råttor. Denna nedrighet kränkte
mig så, att jag tog in opium för att beröfva mig
lifvet, men då lånade han en magpump på apotheket och
använde den två gånger på ett så obarmhertigt sätt,
att jag allt sedan dess tycker, att jag känner mig
alldeles ihålig.»
»Jag gjorde det bara af ömhet för dig, Maria.»
»Tala inte om ömhet mot mig, Wilberforce, efter
ett sådant uppförande! Och vänta, skall ni få höra,
öfverste: En qväll i förra veckan, när jag gått upp
för att lägga mig, var Fogg i rummet inunder, och
då föll det honom in att se efter, om det är sannt,
att man med en bössa kan skjuta ett ljus tvärs igenom
ett bräde. Det nötet släppte ned ett påtändt ljus
i sin bössa, och denna small naturligtvis genast
af. Ljuset kom upp genom golfvet och satte en stor
talgfläck uppe i taket till mitt rum, och jag fick
flera hagel i benen och blef nästan ihjälskrämd.»
»Maria, jag bedyrade ju straxt derefter för dig,
att jag glömde att ljuset var tändt. Jag gjorde det
i min tankspriddhet.»
»Gå ut i det andra rummet, Wilberforce, eller också
håll munnen på dig! Nå, nu förstår ni nog, öfverste,
att jag önskar skiljas! Jag står inte ut att lefva på
det här sättet. Mina oskyldiga barns lif hotas. Jag
kan inte längre härda ut i ett dylikt slafveri. Kan
ni inte befria mig?»
Öfverste Coffin sade, att han skulle taga saken i
öfvervägande och gifva henne svar om en vecka. Hans
afsigt var att gifva henne tid att närmare betänka
sig. Hon sade alltså till Wilberforce, att han skulle
sätta på sig sin hatt, och när han gjort detta,
följde han henne undergifvet ut, och de gingo hem.
Ryktet säger, att hon har beslutat sig för att stanna
qvar hos sin man ännu en tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
