Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den grekiska expeditionen till Sicilien - Motstycken, af Ring och Toivo - Ett fosterländskt Bildergalleri. CXV. Olof Immanuel Fåhræus, af A.-E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arkadien, ej lyckligt, då detta sprängdes genom
spartanernas seger vid Mantineia 418, men detta
nederlag afskräckte dock ej hans lystnad efter makt
och namnkunnighet. Då spartanerna således ej kunde
åtkommas och en seger öfver dem göra honom ryktbar,
genomdref Alkibiades, att bistånd från Athen lemnades
åt staden Egesta på Sicilien, hvilket låg i tvist
med det af Syrakusa understödda Selinus. Detta var
uppslaget till den ödesdigra »expeditionen till
Sicilien 415», af hvilken vår bild å sidan 333
meddelar en detalj.
Den grekiska flottan bestod af 134 skepp utom
transportfartyg och öfverförde mer än 6,000 krigare
till den af inbördes strider splittrade ön. Företaget
gick dock från början olyckligt. Alkibiades, som
hade mäktiga fiender hemma, återkallades, för att
stånda ansvar för sitt deltagande i de elevsinska
mysteriernas vanhelgande. Han flydde först till
Italien och derifrån till Argos, sedan han dock af
hämndgirighet mot sina landsmän lyckligt motarbetat
athenarnas företag på den fjärran ön. Utgången af
detta företag är i öfrigt så väl bekant, att vi här
blott behöfva i minnet återkalla hufvuddragen deraf.
Den grekiska hären, som efter Alkibiades’ flykt
blef klenmodig, lemnade Syrakusa en alltför rymlig
betänke- och rustningstid. Nikias och Lamachos,
befälhafvare jämnte Alkibiades, sökte väl påskynda
stadens intagande, men den sednare stupade snart,
och den förre hann ej utföra värfvet,
förrän spartanerna redan voro de belägrade till
hjälp. Visserligen sände Athen nu 73 nya skepp med
understödsmanskap, som anfördes af Demosthenes och
Evrymedon, men då en stormning på en af stadens
skansar medförde ett kännbart nederlag, beslöts
omsider belägringens upphäfvande och en »koncentrerad
rörelse bakåt». Ursprungligen hade meningen varit
att draga sig tillbaka till Naxos eller någon annan
närliggande ö i grekiska arkipelagen, men Nikias’
oaflåtliga tvekan gaf Syrakusas inbyggare tillfälle
att förstöra 18 af grekernas skepp och tillspärra
hamninloppet. Ett försök att med de återstående 110
skeppen spränga detta hinder, medförde ett nytt
nederlag. Nu kunde räddningen sökas endast till
lands. Men äfven detta företag gjorde några dagars
dröjsmål om intet. Demosthenes blef med hälften af
hären (omkring 20,000 man) tvungen att gifva sig
fången åt syra-kusanerna, som redan i förväg besatt
bergpassen och sålunda hindrade återtåget. Ett par
dagar senare drabbades Nikias med sin afdelning af
samma öde. Båda fältherrarna aflifvades, soldaterna
»incernerades» i stenbrotten, der de flesta ledo
hungersdöden, och de, som ännu efter 70 dagar ägde en
lifsgnista i behåll, såldes som slafvar. Expeditionen
till Sicilien hade nått sitt slut. Det inom sig af
maktlystnad och afundsjuka sönderslitna Grekland
skulle ock snart som den klassiska civilisationens
bärare hinna sin ände och blifva hvad det till våra
dagar förblifvit.
Mostycken.
I.
Tala om tro på en man,
Tro då, så länge du kan!
Kraft är ett bjellrande ord, –
Tro blott den bragd, som är gjord!
Dygden en qvinna ju klär,
Tro den, om pröfvad den är!
Barndomens glänsande hopp
Går med cigarröken opp.
Kärlek, som höstsnön så ren,
Blifver som vårdrifvan se’n.
Vänskap, som klaraste guld,
Går, när du samlat dig skuld.
Tviflet, ej kändt af dig förr,
Nalkas som gäst till din dörr.
Sjelf är du liksom förut
Utvärtes. – Sången är slut.
Ring.
II.
Wisar du tro på en man,
Säkert ej svika han kan.
Kraft, om du pröfvar den blott,
Bygger dig drömmarnas slott.
Dygden är känslan af pligt,
Sanning förbyts ej i dikt.
Barndomens minne och hopp
Lysa oss vägen dit opp.
Kärlek är evighetsbud:
Bringa det åter till Gud!
Vänskap är klaraste guld,
Samlas, men aldrig som skuld.
Tro! – om du ej gjort det förr:
Tviflet skall lemna din dörr.
Bättre du blir än förut
Invärtes. Sången är slut.
Toivo.
Ett fosterländskt Bildgalleri.
CXV.
Olof Immanuel Fåhræus.
Iett landtligt hem på Gotland ökades familjen den
23 Mars 1796 med två nya medlemmar. I dopet kallades
den ene Olof Immanuel, den andre Johan Fredrik. Deras
faders namn var Fåhræus och tillhörde en gammal
gotländsk köpmansslägt. Fadern hade också i tidigare
år sysselsatt sig med köpenskap, men sedermera
öfvergått till ett mer tryggt, om än i regel mindre
vinstgifvande yrke: jordbruket.
De bägge bröderna, som i hvarandras sällskap inträdt
i lifvet, höllo sedan ock tämligen jämna steg på
vandringen genom »denna jämmerdal», såsom de gråtande
filosoferna lockat en del tanklöst folk att kalla vår
planet; de höllo jämna steg i studier, i arbete, i
nitälskan för fosterlandets bästa och i förvärfvandet
af förtroende, anseende och upphöjelse. Bägge egnade
de sig åt statens tjenst, bägge nådde de på den
vägen det högsta mål, som tillkommer en svensk man,
det att blifva medlem af konungens råd och handlägga
regeringsärender, den ene, Olof Immanuel, kallad
till chef för civildepartementet den 16 Maj 1840
af Carl Johan, den andre utsedd af Oscar I till
broderns efterträdare hösten 1847. Från konungens
rådsbord gingo bägge, då ej längre »ofrälse» män,
utan förlänade med adelskap, äfven till vigtiga
stats-embeten, den förre till landshöfdingestolen i
Göteborgs- och Bohus län, den senare till chefskapet
för tullverket.
Deras lefnadsbana stakades under och genom helt
andra förhållanden, än de nuvarande. Den stora
tilldragelse, som gjort 1865 till ett bemärkelseår
i vår utvecklingshistoria, var knappast bebådad,
när de bägge bröderna började deltaga i allmänna
värf. Tvärtom var landet då ännu icke fritt
från sårfeber efter den förfärligt våldsamma
amputationen 1809. Svenska folket hade för sina
svåra underlåtenhetssynder blifvit underkastadt en
hård plikt. Men den kungliga en-våldsmakten hade
nu blifvit i betydlig mån kringskuren. Nya män hade
kommit, nya händer hade fattat de styrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
