Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett fosterländskt Bildergalleri. CXV. Olof Immanuel Fåhræus, af A.-E.
- Indiska visdomsord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tömmarna, allbekanta, omhvälfvande händelser hade öppnat
nya utsigter; nya idéer såddes, Men det utsädet fann icke
allestädes en för sig beredd och passande jordmån, kanske
icke ens i allmänhet. Derom vittnar vår inre politiska historia
under de följande decennierna. Det var under dem
de ledande krafternas, de i antal, mod och makt stadigt växande
framtidsmännens, uppgift att ansa detta utsäde och
bringa det till fruktsättning och mognad.
Bland dessa män finna vi bröderna Fåhræus, väl
icke i spetsen, väl icke som fanbärare, ty det låg
ej i deras lynne att så framträda, ej ens som mer
bemärkta, åtminstone till en början, så länge de
befunno sig i den lägre tjenstemannens undanskymda
ställning, men med voro de och liflig del togo de i
förberedelserna till den nya ordningen, med voro de
om det reformarbete med dess tunga mödor och bittra
strider, hvars frukter vi nu njuta som hvardagsmat
i godan ro, oftast utan tanke på eller minne af hos
hvem vi derför stå i skuld.
*
Olof Immanuel Fåhræus – vi skola nu i några
rader och med ledning af hans egna anteckningar
förtälja hans lefnadssaga – inskref sig, efter
en femårig studietid vid universitetet, år 1815
i konungens kansli och fick äfven sysselsättning
vid tullverket. Tidigt ådrog han sig uppmärksamhet
såsom en mindre vanligt begåfvad ung man, som med
allvar ville förvalta sina bekomna pund. Vid 25
års ålder företog han sin första utländska resa,
om icke uteslutande föranledd af offentligt
uppdrag, så dock med ett sådant förbunden. Han
deltog nämligen, på uppdrag af riksgäldskontoret,
i underhandlingen och aftalet med svenska statens
holländska fordringsägare. Ej långt derefter erhöll
han förtroendet att vara sekreterare i den kommitté,
som skulle söka ordna handelsförhållandena mellan de
förenade rikena. Derigenom gjorde han för sin framtida
bana epokgörande bekantskaper med flera af den tidens
mest framstående svenske och norske statsmän. I
sin sjelfbiografi vittnar han oförbehållsamt härom:
»Mer än något annat har samarbetet med dessa utmärkta
män» – en grefve Wirsén, en grefve Wedel-Jarlsberg,
en Skogman, statssekreteraren – »gifvit riktning åt
min framtida offentliga verksamhet.»
Ej mer än tretio år gammal var han, då han
nämndes till chef för vestra tulldistriktet. Den
sjelfständigare verksamhet, han sålunda erhöll,
var väl egnad att för honom erbjuda liksom ett
vägbyggnadsarbete till de högre uppgifter, hvilka han
väl redan nu betraktade såsom icke omöjliga att få sig
förelaggda. Han fann icke häller full sysselsättning
för sin verksamme ande i de kraf, den nya tjensten
ställde på honom. Mångfaldiga verksamhetsfält
öppnades ock snart för honom. I flertalet af den
tidens kungliga kommittéer, i synnerhet de, hvilkas
uppgift var att handlägga ärender rörande handeln
och tullväsendet, var han ledamot och vanligen en
ledande och alltid en mycket verksam ledamot. Det
offentliga förtroendet hade, som vanligt, dessutom
i släptåg otaliga kommunala och enskilda uppdrag.
Olof Immanuel Fåhræus.
Allt detta utgjorde för Fåhræus en god skola för
praktisk insigt i mångt och mycket, ej minst i landets
näringslif,
dess vilkor, behof, trångmål och önskningar. Ur den skolan
utgjck han och fullrustad att som minister afsluta den gamla
striden om näringsfriheten genom att genomföra reformer,
hvarmed en mängd sekelgamla band på de mest naturliga
näringar lossades eller afklipptes. Så afskaffades
det i så mångas ögon hedervärda skråväsendet. Det
var det första allvarliga klämtslaget, förebådande
själaringningen öfver det mest rättsvidriga och
upprörande, i de nya förhållandena ohållbara,
privilegiiväsendet, som hållit samhällsmedlemmarna
afskilda i klasser och låtit den ena födas till
ekonomiska och medborgerliga fördelar på den andras
bekostnad. Ett annat vackert blad i Fåhræi historia
såsom regeringsledamot vittnar om hans nitälskan för
kommunikationsväsendets förbättring, ännu ett annat
om den medborgerliga undervisningens utveckling.
Såsom landshöfding – det embetet uppehöll han till
dess den hunna pensionsåldern (1864) gaf honom
anledning att draga sig undan i ro från statens
tjenst – förstod han att i rikligaste mått vinna
sina länsbors aktning och tillgifvenhet, hvilket
på ett för honom högst smickrande sätt visade sig i
synnerhet i afskedsstunden.
Det skulle tyckas, att den verksamhet, hvilken
här flygtigt antydts såsom Fåhrsei lifsgerning,
skulle hafva tagit alla hans tankar och krafter i
anspråk. Detta var dock långt ifrån händelsen. När han
den 28 Maj 1884 i döden afslutade sitt lifsarbete,
var det icke blott minnet af en stor medborgare
och en mångpröfvad statsman, utan äfven af en
berömd vetenskapsman, som visades uppriktiga
hedersbetygelser. Allt ifrån ungdomen hade han med
största hängifvenhet egnat sina lediga stunder åt
naturhistoriska studier, och detta med en framgång,
att han särskildt inom entomologien (insektsläran)
förvärfvat ett vetenskapligt namn. Det var utan
tvifvel kärleken till denna sysselsättning, som bredde
det skimmer af blidhet, som låg öfver hans väsen och
stämplade hans karaktär och som icke alltid finnes
hos, liksom det ock sällan ingår i föreställningarna
om, innehafvarna af högre embeten. Fåhræus var
visserligen icke byråkrat i sådan sämre bemärkelse.
Hans vetenskapliga intresse och förtjenster beredde
honom flera utmärkelser, såsom ledamotskap i
vår vetenskapsakademi och andra lands liknande
institutioner, ordförandeskapet vid första
skandinaviska nationalekonomiska mötet i Göteborg,
sedan han redan 1839 fungerat som sekreterare vid
första skandinaviska naturforskaremötet i samma
stad. Hedersposten som förste ordförande vid nionde
allmänna landtbruksmötet, också i Göteborg, innehade
han äfven, andra utmärkelser att förtiga. Att
han såsom en konungens högst betrodde man också
åtnjöt alla med en sådan förnämlig samhällsställning
förbundna nådevedermälen, behöfver icke sägas. Kedan
vid första tillämpningen af vår nya riksdagsordning
fick Fåhrseus genom sina länsbors förtroende plats
i riksdagens första kammare, till hvars vice talman
han af konungen utnämndes riksdagarna 1868-1872. Till
1879 behöll han sitt mandat. Ären 1867-1872 var han
ordförande i riksbankens styrelse. Upsala universitet
tilldelade honom vid 400-årsfesten 1877 filosofie
doktors värdighet. Serafimerriddare hade han då
varit i tretton år.
A.-E.
Indiska visdomsord.
Frikostighet, ledsagad af vänligt tal, lärdom utan
högfärd, hjeltemod, förbandet med mildhet, och
rikedom, parad med gifmildhet: dessa fyra, sköna
företeelser äro svåra att träffa på.
Bortskänkande, njutning och förlust äro de tre öden,
som kunna drabba rikedomen; den som ingenting
bortgifver och ingenting njuter, honom skall
penningens tredje öde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0340.html
