- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
338

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna. En skärgårdshistoria för Sv. Fam.-Journ. af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rörelser. Och så viftade Per åt honom, satte af och
fattade rodret. I lä af ön var vattnet smult, men
snart föll vinden med all kraft på hans segel och
nu gick det undan, så skummet stod som vispad såpa
upp i bogen. Den blåa yllehalsduken steg och sjönk
bakom vågryggarna, hufvudets konturer blefvo allt
otydligare, men ännu sedan båten hunnit långt bort
mot staden, glänste det blåa märket fullt tydligt i
morgonsolen. Slutligen försvann äfven det, men Ola
satt qvar så länge han kunde följa seglet. Derpå gick
han in i stugan och tände sin förmiddagssnugga.

*

Presten i kyrkan talade om uppståndelsen. Hans tal
var hvarken särskildt fängslande eller underligt,
Det fattigare folket, som satt på de lösa bänkarna
i korsgången och koret, slumrade rätt godt eller
stirrade frånvarande på predikanten, de rikare tänkte
på en hel del förhållanden, betraktade hvarandra och
höllo sig pigga nog. Långt ned mot en dörr stod Per
Jonsson. Han hade stått hela tiden, men var derför
icke mindre uppmärksam. Hvarje ord från prestens
mun gömde han och smälte på sitt sätt. Han hörde ett
efter hans tycke besynnerligt tal om, att man kan få
återse dem, från hvilka man aldrig velat skiljas här
i lifvet. Huru det skulle tillgå, visste egentligen
presten icke bättre, än han, lika litet som när
det skulle ske. Och predikanten talade vidare, såg
emellanåt på klockan, raskade på litet och klippte
till sist af föredraget med ett kärnspråk.

En stund senare var kyrkan tom med det undantag, att
Per Jonsson och kyrkvaktmästaren stodo på gången vid koret.

»Ska’ kyrkan stängas?» hade den förre frågat
och fått ja till svar. Då han emellertid ändå stannade
qvar, gaf vaktmästaren, som var en gammal man med vana
att blifva åtlydd och med en dugtig nyckelknippa på
armen, öbonden ännu en tillsägelse att försvinna.

»Hör nu», sade då denne, »kan det inte vara stor
skilnad på att vara utom en kyrka och inuti henne?»

Gubben gick ett steg närmare för att känna efter,
om han luktade brännvin. Det gjorde Per Jonsson icke.

»Jag ska’ stänga nu», sade den gamle och blef litet
darrhändt i den näfven, som bar nyckelknippan.

»Säg mig, gamle vän», talade Per nästan hviskande,
»hvar stå de döda upp?»

»Hör nu han, läs han sin bibel och stå inte här och
håll oraschoner. När han har legat länge nog i jorden,
så får han nog se, hvar han kommer att stå opp - för
rexten, hva’ ä’ det här för –» nycklarna darrade
litet häftigare.

»Ja, hvar jag ska’ stå opp! Ja, det ä’ – ha, ha, ha!»
Det skrällde till i de gamla stenväggarna af hans
högljudda skratt. Nyckelknippan for i golfvet.

»Ut med sej, strykare, på eviga fläcken eller ska’
jag, min sj– ha’ in polis i sjelf väste Guds hus!»
Gubben blef alldeles blossande röd, ryckte åter till
sig hvad han tappat och gaf den andre en ganska
eftertrycklig smäll på armen. Med orubbligt lugn mottog
Per slaget, räckte fram sin hand och sade vänligt:

»Jag ska’ komma igen.»

»Han ska’ så rackarn häller, men han ska’ stämmas för
gäckeri med Guds hus. Hva’ heter han och hva’ ä’ han för
en, hvasa?» Per Jonsson gick.

*

Den dagen höllo sig stadens bebyggare mest inomhus af
den anledning, att man för stormens skull knappt kunde
komma fram på gatorna, En stund efter skymningens
inträde hade månen hunnit så högt, att han kunde
lysa upp alla gator, som gingo i öster och vester;
de öfriga fingo vara mörka. Vinden höll ursinnig jagt
efter molnen; de sednare ömsom bortskymde, ömsom
blottade månen. Deraf framkallades ett något underligt
skuggspel på gator och torg. Bäst det var som ljusast,
kunde det för en stund blifva alldeles nedmörkt öfver
hela staden, så att den, som händelsevis var ute, fick
leta sig fram vid det sparsamma skenet genom rullgardiner
och fönsterrutor – så klarnade åter allt
plötsligt upp, och kyrkan, som var byggd efter mönster
af Roms Pantheon, stod der fullt tydlig i sin rena
stil och med sina mäktiga pelare. Då nu detta hastiga
skiftande af mörker och ljus beledsagades af ilsket
hvinande från novemberstormen, smällandet från
en och annan takpanna, gaslyktornas evinnerliga
skrammel samt ett skärande gnisslande från alla
de gamla järnskyltarna, fick qvällen en sådan der
pregel af hemskhet, då menniskorna krypa ihop och
frukta någon olycka i bestämd eller oviss gestalt. De
praktiska husägarna befarade, att elden skulle komma
lös, sjögubbarna tänkte på fartyg och båtar, som
möjligen kunde vara ute, gummorna med den sjutio- eller
åttioåriga erfarenheten påminde sig, att det
var liknande väder, då underrättelsen kom att Moskwa
brann, barnen kände igen sagans beskrifningar på
mordnätter och lagnarök.

På den del af kyrkogården, som var höljd i djupaste
ikugga, stod en gammal kastanj, hvilken begagnade
sig af stormen, för att med sin knotiga stam skrapa
loss ett fönsterbleck på kyrkväggen. Det gnisslande
ljud, som häraf framkallades, hade hörts så många
gånger förr, att hvem, som ;ick öfver kyrkogården,
kände till det och derför lemnade det utan afseende.

Detta dock med ett undantag. En man, som länge nog
jått fram och tillbaka mellan grafvarna, stannade
slutligen vid trädet och såg upp. Hans ögon voro nog
vanda vid mörkret, för att upptäcka att ett fönster
lemnats öppet.

En liten stund senare strålade månen så klart
genom motsatta sidans fönster, att om gubben med
nyckelknippan ländelsevis stått der inne, skulle han
kunnat tydligt se en mörk silhuett uppe i det öppna
fönstret vid kastanjen. Och ännu några ögonblick
senare var bilden försvunnen, men den, som framställt
henne, befann sig nere i koret.

*

Långt, långt fjärran ifrån kom stormen, dref sjön
fore sig, hann upp densamma och rusade öfvermodigt
förbi. Vågorna följde med så godt de kunde. Då
de blefvo efter, röto de i vanmäktig vrede så, att
fradgan lyste krithvit i månskenet. I sin vrede måste
hafvet krossa eller åtminstone mäta sina krafter med
något. Det långa refvet, som sköt ut från en udde
i Sydvestra delen af staden, tog upp striden så,
som det gjort i årtusenden förut. Kampen pågick under
brusande dån. Ljudet for med stormen öfver staden och
bröt igenom kyrkogårdens trädkronor, der det redan
förut var oväsen nog. Häraf kom det sig, att två
män, som på qvällen gingo fram öfver gångarna, icke
kunde med visshet säga, huruvida det var inbillning
eller verklighet, att en menniskoröst hörts inne
från templet. Båda voro gamla och hade ingen vidare
utpreglad lust att taga itu med hemlighetsfulla
förhållanden, särdeles med en kyrka till bakgrund. Då
de lyssnat en stund, fingo de brådtom och voro snart
ute på de för fantasien mer lugnande gatorna.

Skuggspelet, som lekte öfverallt derutanför, bedrefs
äfven inne bland bänkarna och i koret. Af luftdraget
hade den stora kronan så småningom försatts i ett
sakta gungande, och med detsamma hade det också
blifvit lif i hennes skuggbild på väggen. Alldeles
intill denna fanns en annan skugga, en fullt tydlig
men jättestor profil af en man samt ett par armar,
som svängde och gjorde underliga rörelser. – Ett moln
sväfvade förbi och strök ut bilden.

»Står upp, I döda!» skrek han plötsligt från
predikstolen, der han ställt sig; »menniskan är af
jord kommen och menniskan skall till jord åter varda
– mina åhörare! Ah, här finns ju ingen enda i hela
kyrkan! – Jo, jo, gubben med nycklarna, se, se! Ja,
jag ser dej nog, men här når du mig inte – så ja,
klart månsken!» Skuggan på väggen visade en utsträckt
arm, som ömsom pekade och knöt näfven under hotelser.

»Menniskan, sade jag, skall till jord varda, men hon
skall åter uppstå och ikläda sig oförgänglighetens skepnad
och –» (skuggan föll baklänges och tryckte båda händerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free