- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
339

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna. En skärgårdshistoria för Sv. Fam.-Journ. af Ring

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mot ansigtet), »Johanna, ä’ det du eller – Jo, jag
ser dig tydligt, vänta, vänta, jag kommer, vänta!»
Det skrällde till, då hans fötter kom ned i bänken
under predikstolen, derpå följde hastiga steg öfver
stengolfvet och så ett skrik, så vildt, som någonsin
vansinnet förmått frampressa.

*

»Ä’ der plats för oss båda?» halfhviskade
den ene poliskonstapeln, som stod utanför vid
kastanjen. Kamraten hade klättrat upp till fönstret,
der han had.e tillfälle att se in i kyrkan.

»Kom!» vinkade han till den, som stod nedanför. »Se
der borta vid altaret», fortfor han, då den andre
kommit upp, »han sitter der med ryggen hitåt.»

»Vi ä’ tvungna att krypa in, jag går först.»

»Tyst bara! Vänta på mej innanför fönstret. – Det kan
aldrig vara en kyrktjuf, som skriker på det viset – håll
i min näfve ett tag!»

Den ene gled sakta ned från fönsternischen. Så
följde den andre. Och strax derpå kom en vindstöt,
som pressade kastanjen mot det öppna fönstret så, att
en ruta klingade. Vid ljudet häraf snurrade mannen på
altarringen blixtsnabbt om, och i nästa sekund hade
hans öga upptäckt de blanka knapparna i vrån under
fönstret.

»Hva’ vill ni?»

Det tycktes alldeles, som om stormen ville lyssna,
ty det blef nästan tyst derutanför.

»Hva’ vill ni?» Han gick öfver stengolfvet emot dem.

»Svara i de dödas namn!»

»Stå stilla», hviskade den ene konstapeln till
sin kamrat. De voro just inga försagda karlar,
men de hafva senare i polisrapporten tillstått, att
hjertat bultat i bröstet, som om man slagit dem med
en hammare.

Han var nu alldeles inpå den ene och lutade sitt
ansigte fram mot hans, för att se nogare. Konstapeln
stod orörlig och kunde i månljuset se mannens blick
vidöppen, stirrande och sträng, som döden.

»Hva’ vill ni?» ljöd hans fråga för tredje gången, men
nu hviskande; »ser ni inte, att här ä’ uppståndelse
inne?» De förstodo genast, huru det stod till med
honom, och den ene räckte fram sin hand, hvilken han
dock icke fattade.

»Är ni prest? frågade konstapeln.

»Ja!»

»Kan vi få höra er predika litet?» – Dåren böjde åter
fram sitt ansigte och tycktes läsa i frågarens själ.

»Ja, men då ska’ ni vara tysta – ser ni, här sofver
någon ännu här inunder – ni ska’ sitta i min bänk – der
i min bänk i koret – kom!»

Han följde dem dit, öppnade bänkdörren och stängde
omsorgsfullt efter dera. Derpå gick han långsamt
tillbaka öfver gången, stannade och såg, att de sutto
qvar, fortsatte mot korsgången till predikstolen,
men vek icke in på densamma, utan tog en kraftig
sats till språng och var i nästa sekund uppe i
fönsternischen, hvarigenom de klättrat in. Ett
skallande hånskratt upplyste polismännen, huru de
blifvit narrade. Ögonblicket derpå hade han slagit
igen fönstret efter sig, kom ned för trädet och
fortsatte i häftigaste språng framåt en gata. Då
polispipans ljud några minuter senare skar genom
staden, var han redan nere i sin båt.

*

Det var endast ett par lotsar, som vågat sig ut på
sjön efter Per Jonsson. En liten stund kunde de
se hans segel dyka ned och komma upp igen, derpå
mörknade det så hastigt, samtidigt med att sjön
blef så våldsam, att de, inseende det hopplösa i en
båtfärd under sådana förhållanden, vände om igen för
att rädda lif och gods.

Något senare hade Per hunnit utanför refvet, och
dermed började en seglats, hvars utgång ej kunde
blifva tvifvelaktigt Han satt der vid rodret på
lovarts reling med sin kroppstyngd så mycket som
möjligt utanför båten och höll med järngrepp om
storskotet, hvilket han måste låta gå hvar
och hvarannan minut, för att undvika kantring. Det
stundtals frambrytande månskenet hjälpte honom att
passa på sjöarna, då dessa kommo rullande, lystna
efter att få taga sin väg öfver hans båt. Vinden
sjöng i lovartsvantet, hvilket stod spändt som en
harpsträng; då båten satte ned förstäfven, brakade
och smällde det emot vattnet, men Pers båt var ett
godt arbete, som gjorde sin byggmästare all heder.

Per Jonsson såg icke ängslig ut. Den underliga
blicken, han haft i kyrkan, hade alldeles vikit för
ett uttryck af järnhård beslutsamhet och manligaste
dristighet. Vattnet rann i strömmar ned för vecken
i hans kläder, och alltjämnt spolade nya vågkammar
öfver. Det gällde att hinna fram, innan båten blefve
för full, ty att lemna rodret för att ösa, skulle
varit detsamma, som att gifva elementen fritt spel.

Det var stundtals alldeles mörkt rundt omkring
honom. På en liten fläck närmast kring båten kunde
han se, huru allting rörde sig, steg, sjönk, skummade,
vräkte emot honom och förbi honom, huru det skimrade
hvitt på vågornas kammar. Något märke, att hålla kurs
på, fanns icke, men han var för gammal båtseglare,
att icke af blotta känningen af vind och sjö leta sig
fram. När himmelen klarnade, föll ett sönderbrutet,
glittrande silfverskimmer, som en lång, upprif-ven
brygga ned öfver vattnet, och då kunde han, hvarje
gång båten lyftes upp, skönja staden bakom sig samt
åt motsatta hållet en lång, mörk strimma, hvilken
han visste vara ön, der han bodde.

Vanvettet hade tagit en ny riktning. Han skulle hem
till hvad pris som hälst. Mörkret och den häftiga
sjögången hindrade honom att se, huruvida han var
förföljd eller icke. Emellertid trodde han alltjämnt
det förra.

Der kom en fräsande kam af skum, rullande ett stycke
ifrån. Pers blick var utan fruktan, då den mötte
faran. Brusandet blef kraftigare, kammen sänkte
sig och steg åter dubbelt närmare, dubbelt högre,
samlande hela sin massa till anfallet; Per lade i
sista sekunden ned rodret för att med båtens näsa
klyfva vågen. Blott så mycken tid, som skapandet
af en tanke i ett kritiskt ögonblick kräfver, kom
manövern för sent. Massan föll med jättekraft emot
lovarts bog, som kastades nedåt, straxt derpå kom
ett andra anfall på långsidan och fyllde båten mer
än till hälften. Nu blefvo rörelserna osäkra, ty
vid hvarje krängning rusade det intagna vattnet mot
endera sidan och bildade derigenom en rörlig ballast,
som hindrade båten att genast åter resa sig. Den
oundvikliga följden visade sig snart. Ett häftigare
kast af stormen pressade ned babords reling, vattnet
inombords rusade till, och när så nästan samtidigt
ett nytt tryck utöfvades mot seglen, gick lä-reling
under, och Pers manöver att fira storskotet, hjälpte
blott att fördröja båtens fyllande några minuter.

Belägenhetens omutliga allvar måtte för
ögonblicket skingrat töcknet, som höljde den
seglandes själsförmögenheter, ty han fortsatte
icke längre envist sin kurs, utan föll af, firade
alldeles storskotet och lät båten länsa undan för
att undvika sjögången mot sidan. Och så tog han af
sin hatt och började ösa. Han var alldeles genomvåt,
hvarför rörelsen blef nödvändig att motverka kroppens
stelfrysande.

Det följde en hopplös stund. Himmelen skymdes åter
bort och han såg ingenting, blott hörde fräsandet
bakom sig, då sjöarna, ursinniga öfver, att han
sökte undkomma dem, liksom ökade farten för att nå
sitt rof. Ännu stod en tum af båtens reling öfver
vatten. Men der kom en jättestor, mörk vattenmassa
rullande akterifrån, båten sänkte sig i vågdalen, som
föregick busen, Per kastade en hastig blick bakåt, såg
att det skulle gå galet och hann nätt och jämnt gripa
fast i en åra, då han fick ett våldsamt slag i ryggen,
hvilket slungade honom flera alnar utom båten. Han
kom upp efter en dykning, ännu fasthållande åran,
hemtade andan och såg efter sin båt. Blott en flik
af seglet fladdrade sitt farväl åt honom, sekunden
derpå sjönk masttoppen och Per Jonsson drefs vidare
i mörkret och stormen.

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0343.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free