Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna. En skärgårdshistoria för Sv. Fam.-Journ. af Ring - Ett skånskt herresäte af litterata klassen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ännu höll han sig uppe, ty åran var dugtigt tilltagen
och Per hade i barndomen lärt sig simma. Men vattnet,
som mottagit honom i sin famn, var kallt, så att hans
blod isades och lemmarna slutligen vägrade att göra
sin tjenst. Sjöns brus och sqvalpande nästan bedöfvade
hans sinnen, gungningen blef behaglig och förde honom
fram på en våg, som glittrade af renaste silfver. Hur
långt den förde, kunde han se, när hans hufvud lyftes
upp på toppen af någon våg – ända bort till fjärran,
der allt glänste i klaraste ljus. Det sista han säg
i lifvet, var ljus. Längtan att komma fram blef så
mäktig, att hans hand slutligen lemnade sitt tag om
den nu blott hindrande åran. Vågen bar honom ännu
någrao famnar – och så svek hon.
Åran glänste hvit i månskenet. Vattnet höjde sig
och sjönk och vräkte henne allt längre och längre
undan. Icke många hundra alnar från den punkt, der
Per Jonssons tag slappnat, kastades hon upp på ett
skär. Och hela den natten sköljde vågorna klipphällen
och rullade tillbaka för att komma igenmed hälsningar från
honom, som slumrade nere i djupet så nära skärets strand.
*
Morgonen kom och en ny sol strålade öfver ett nästan
lugnt vatten. Ola Jonsson trädde ut med sin snugga
i munnen, såg på vinden och gick derefter upp på
stenkumlet, för att taga reda på, huruvida broderns
båt syntes. En mängd båtar syntes på väg till staden,
men ingen hade kurs från det hållet.
Gumman visade sig i dörren och ropade något till
honom. Han ristade på hufvudet och sade sig ingenting
hafva upptäckt. Då gick hon också upp på utkiken och
satte handen öfver ögonen. Nu spejade de båda två så
godt de kunde.
»I dag blir det inte värre väder, än att man kan ge’
sig in», sade han och såg bort.
»Stackars Per», sade han, »det är besynnerligt med
honom, så snart det blir fullmåne.»
»Har du en kopp kaffe att ge’ mej, så seglar jag väl
se’n.» Det hade gumman.
En stund senare var Ola på väg. Historien om nattens
händelser i kyrkan hade gått som en löpeld genom
samhället och nådde äfven Olas öron. Han teg med sina
tankar om saken.
Gumman stod på utkik, när han kom tillbaka mot middagen.
»Det har inte gått mer än ett dygn än», sade Ola,
då hon tog emot båtens fånglina. »Vi få lugna oss
ännu, ty han har kanske länsat ned i lä om öarna.»
Gubben darrade, som ett barn, då han beslog seglen.
»Ä’ du sjuk, Ola?» frågade mor vid middagen. »Du äter
ju inte potatisen.» Härtill teg han, men strök med
handen öfver pannan, å hvilken kallsvetten perlade.
»Det var en snäll pojke», sade han efter någon
stund. Och så tände han pipan, tog på kavajen och
gick ut. Medan hon dukade af bordet, kastade hon
alltemellanåt en blick ut igenom fönstret. Gubben
satt der borta på stenröset, med ansigtet vändt mot
staden. När skymningen föll öfver vattnet, kom han
åter in i stugan, der brasan nu flammade på den gamla,
sedan så många år förtrogna, härden.
»Det ä’ så underligt, det här lifvet», sade han.
»Vi ska’ hoppas ännu, Ola.»
»Den som ä’ gammal och oduglig», fortsatte gubben i
sin tankegång, »han får bli’ qvar, medan –»
»Hvart går du, Ola?» frågade hon häftigt, då han
reste sig. Han såg litet besynnerligt på henne,
då han klappade hennes axel.
»Tycker inte du också, att det ä’ underligt,
Kerstin? – Hvarför svarar du inte?»
»Ola, min gubbe, ä’ du sjuk?»
»Sjuk! Ja, men underligt ä’ det. – Har du sett till
Per efter middagen?»
Löberöd i Skåne.
Teckning för Sv. Familj-Journalen af R. Haglund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
