- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
342

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna. En skärgårdshistoria för Sv. Fam.-Journ. af Ring - Ett skånskt herresäte af litterata klassen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Ola, Ola!» Han var redan ute. Hon sjönk ned på en
stol och stirrade i elden.

»Herre, min Gud, det ligger i slägten, har di sagt!»
Nu sprang hon ut och ropade efter honom. Han svarade
från utkiken.

»Kom hit, Kerstin – vi ska’ se på, när Per kommer
från staden – åh, det ä’ underligt – säg, Kerstin!»

-

Ännu en ny sol steg upp ur hafvet och lyste öfver
öarna och staden i fjärran. Gubben kom åter ut med sin
pipa och intog sin plats på stenröset. Fiskarbåtar
seglade förbi, som vanligt, och Kerstin märkte nog,
huru en och annan af besättningarna pekade mot kullen
och sade något till de andra i båten. Men han brydde sig
icke om dem, utan blott stirrade mot samma punkt – staden
derborta.

*



Och nya nätter och nya dagar följde i de svunnas
spår. En morgon smög han sig ut före soluppgången. Hon
märkte det en stund senare och skyndade efter. Gubben
hade fallit ned och satt lutad mot en större sten. Då
hon kom till honom, såg han upp, utan att känna igen
henne. Solens första strålar bröto i detsamma fram,
det klarnade till öfver hafvet, som om dimman blifvit
ett enda gyldene moln. Då försökte gubben resa sig,
men föll tillbaka igen.

»Se – se!» ropade han, som det tycktes, utom sig af
glädje, »se!» Den magra handen höjde sig för att peka
mot staden.

»Se – se!»

»Ola, Ola, Ola!»

Gubben hade alldeles sjunkit ihop.

»Gud välsigne hans själ!» bad Kerstin, som fallit
ned på knä vid mannen. Och solstrålar lekte i hans
gråa lockar, men öfver den gyldene bro, som förde
bort till ljusets källa, hade hans ande redan flytt
att möta broderns.

*



Ett skånskt herresäte
af litterata klassen.
[1]

(Se bilden å sidan 340.)

Det är ej något stort antal af de många skånska
herregodsen, som med ostridiga skäl kunnat inordnas
i den litterata klassen. Kanske beror detta på
en orättvisa, grundad på obekantskap med verkliga
förhållandet. Vi hafva ingenting emot att sluta oss
till den uppfattningen. Åtminstone kunna vi icke utan
vidare omfatta den eljest ej så sällan hörda meningen,
att andan och den intellektuela ståndpunkten, höjden
såväl som djupet, i det rika och mäktiga sydsvenska
landskapet skulle i litterärt hänseende hafva sin
exponent i det bekanta uttrycket: »Kom, så gå vi
till stallgål’n och klatscha!» Vi kunna icke omfatta
detta illitterata antagande ensamt af det skälet,
att tidsandan från en onaturlig maktställning afsatt
sådana storheter som stallet och piskan och att det
sociala utjämningsarbetet gifvit den andliga jordmånen
en ny och ädlare drifkraft.

Det herregods, ur hvars historia vi här skola meddela
några drag, hör emellertid utan gensägelse till dem,
som måste tillerkännas en ganska hög rangplats inom
den »litterata klassen».

Vi kunna färdas dit på det beqvämaste sätt. Straxt
invid stationen Löberöd å Eslöf–Ystadsbanan träffa
vi på det gamla stormanshem, om hvars utseende
teckningen å sidan 340 gifver läsaren ett angenämt
begrepp. Löberöd, i Hammarlunda socken och Frosta
härad, är ett af Skånes äldre herresäten. Dess
storhetstid var redan uppgången under det landskapet
lydde under danska väldet. Om dess första anläggning
och ägare har man dock blott dunkla sägner att hålla
sig till. Den första bestämda anteckningen ur dess
tidigare historia lemnar oss Hauswolff i uppgiften,
att Christoffer Hvitfeld år 1540 sålde Löberöd till
Eske Bille. Danska riksrådet Jens Brahe, som dog 1560,
var gift med Anna Bille och ägde Löberöd. En senare
ägare var den Sten Mathesen Sehestedt, fältmarskalk
och befallningsman på Vesterviks kloster, som 1611
intog Kalmar slott och der dog samma år. Hans
enka, Anna Brahe, uppförde hufvudbyggnaden på
Löberöd. Hennes systerson Henrik Ramel ärfde gården,
och i hans enkas ägo var den, då Skåne blef svensk
provins.

Hennes son, Hans Ramel, var sin tids rikaste
skåning. Om honom gå många historier. Utom den makt,
som den stora förmögenheten medförde, innehade han
värdigheten som landsdomare i Skåne. I yttre måtto
älskade han dock icke visa, hvilken matador han
var. Detta förtröt bland andra hans dräng, som en
gång skall hafva vågat föreställa honom, att det alls
icke var passande för en så hög herre att fara till
tinget med häktor i rocken, då fogden kunde bestå sig
med silfverknappar. Ramel tog saken mycket fryntligt
och anmärkte blott: »Och ändå får fogden med sina
silfverknappar stå som min underdånige tjenare,
då jag sitter på domarestolen.» – Han dog 1711,
och hela förmögenheten tillföll Malte Ramel, som ej
bar någon annan titel än »rike Ramel» och var ett
original, dock i bästa mening. Om honom vittnas, att
han var »en kärnsund natur, rättskaffens och enkel,
patriarkaliskt ren och allvarlig, men i uppförande
och uttryck afvikande från öfliga yttre former». När
kungen ville hedra honom med kammarherrefullmakt,
afböjde han äran med följande ord: »Jeg betakker mig,
ty jeg vil være herre i mit eget kammers.»

Dennes ende son, öfverste Hans Ramel, uppbyggde
nuvarande hufvudbyggnaden och tornet. Hans måg och
arftagare, grefve Gustaf A. Sparre, sålde till sin
måg, Jacob De la Gardie, egendomen, som sålunda kom
i den slägts ägo, hvilken, enligt Wieselgren, »har
den sällsynta märkvärdighet, att för hvarje tidsålder
kunna framvisa en utmärkt representant af den tidens
anda». Denne Jacob De la Gardie, år 1823 upphöjd
till en af rikets herrar, förenade för beständigt
sitt namn med Löberöds eller Löberöds namn med sitt,
genom att med stora kostnader försköna gården och
med ännu större lyfta den upp i den »litterata
klassen». Han samlade nämligen här ett bibliothek,
det största i Skåne, ett arkiv, med namn att vara ett
af de förnämsta privata i norra Europa, och en mängd
konstalster, i sällsynthet och värde till vissa delar
utan like.

De, som i någon mån tagit kännedom om vår nyare
historiska litteratur, behöfva ej någon upplysning
om den verkligt stora betydelse, det De la Gardieska
arkivet äger; visst är, att derur, och endast derur,
hemtats de vigtigaste bidrag till vår historia. Bland
konstalsterna finnas der ock mycket märkliga
föremål. Dit räknas en spegel med urtafla, som
tillhört Carl X Gustaf; en pokal, som säges hafva till
mästare haft ingen mindre än Raphaël; en annan större
pokal, förträffligt arbetad i elfenben med reliefer
ur romerska historien och skänkt af staden Prag till
fältmarskalken Königsmark. Det dyrbaraste af allt är
dock en sköldpaddservis, begagnad af Magnus Gabriel
De la Gardie vid Westphaliska fredskongressen. Denna
servis lär vara unik och af betydligt värde.

Vid excellensen De la Gardies död 1842 – han hade
tänkt göra Löberöd med dess kostbara samlingar
till fideikommiss, men hans sons död 1833 korsade
denna plan –, skiftades qvarlåtenskapen. Arfvingarna
enades dock om att till Lunds universitet öfverlemna
manuskriptssamlingen. Man kan tänka sig denna samlings
omfattning af den omständigheten, att det behöfdes
tjugoåtta par hästar för dess förflyttning till
Lund. En tredjedel af bibliotheket afsöndrades vid

[1] Rättelse av stavningen i rubrikenskånkt ska stå <i>skånskt</> s.379

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free