- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
345

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Berättelse för Sv. Fam.-Journ

(Forts. fr. sidan 319.)

’udbrand vistades emellertid vid högskolan i
Paris och studerade der med ifver både romersk och
kanonisk rätt. Han bodde i en aflägsen del af den
redan då ansenliga staden. Förbindelserna med hans
hemland voro på denna tid både få och osäkra. Han
visste sålunda ingenting om Estrids vistelse hos
drottning Ingegerd. Yid högskolan i Paris voro utom
Gudbrand äfven några andra unga svenskar, hvilka,
som naturligt var, slöto sig nära tillsamman i det
främmande landet och nästan betraktade hvarandra
såsom bröder. De utgjorde en särskild grupp i
den så kallade Anglikanska nationen eller, som
det då hette, provinsen. De flesta unga svenskar
ämnade blifva prester, men det fanns dock en och
annan, som sysselsatte sig med studier utan något
bestämdt mål, och till dessa slöt sig Gudbrand
mest. Paris-universitetet var företrädesvis en
theologisk skola, men det saknade hvarken en juridisk
eller medicinsk fakultet.

Det är naturligt, att för studiernas bedrifvande måste
ligga stora svårigheter på en tid, då böcker voro
ganska dyra och sällsynta. Universitetsbibliotheket,
i Paris kom först till stånd 1271 eller vid pass
sextio år efter den tid, hvarom här är fråga. Utom de
föreläsningar, som höllos för studenterna, plägade
de akademiska fäderna sammanfatta så kallade summor
eller sammandrag af deras vetenskap, hvilka höllos
högt i ära. Att närmare förklara dem var lärarnas
förnämsta åliggande. Nya tillägg tåldes knappast,
och de akademiska fäderna till och med aflade ed på
.att följa dessa summor.

I öfrigt hade de studerande öfverflödig ledighet,
och de förnötte ofta tiden med hvarjehanda
vilda upptåg. De olika fakulteterna stodo icke
häller sällan gent emot hvarandra såsom fiendtliga
makter. Juristerna voro på sin vakt emot theologerna,
som en gång (1139) jagat dem ur Paris, men båda
voro endrägtiga i att förakta de medicinska
studenterna. Fiendtliga sammanstötningar emellan
studerande af olika far kulteter och olika nationer
hörde till ordningen, riktigare oordningen, för
dagen, och öfver hufvud taget måste man erkänna,
att studenterna alls icke bidrogo till lugnet och
säkerheten i Paris. Rån och mord voro långt ifrån
ovanliga, och det saknas icke exempel till och med,
att studenterna, anförda af sina lärare, öfverfallit
resande och plundrat dem.

Allt som oftast stormade de väpnade genom gatorna,
oroande fredliga vandrare, och det kunde också hända,
att de dervid gjorde hemgång hos parisiska borgare. De
unga männen visade sig i sådant fall vara sannskyldiga
söner af sin tid.

Det var en varm sommareftermiddag, man såg studenterna
strömma ut ur lärosalarna på Mont Geneviéve,
der de bevistat en föreläsning i ars logica. I
täta klungor och under högljudda samtal drogo de
fram genom de smala, krokiga gränderna, der de hade
sina qvarter. Man såg här unga penaler med barnsliga
ansigten och leende läppar, bleka perg-amentmalar, som
en gång skulle varda lärdomens ljus, lef-nadslustiga
unga män, som togo både verlden och studierna lätt,
och slutligen en och annan af dessa äfventyrare,
hvilka i skydd af högskolan idkade sin dryckenskap och
sina slagsmål i gränderna. Man kände igen dem på deras
breda svärd, röda, skråmiga ansigten och vinfläckade
kläder. En professor, insvept i sin styfva mantel
och med mössan djupt nedtryckt öfver tonsuren, gick
med långsamma steg och djupsinnigt utseende framåt
emellan studenterna, hvilka veko åt sidan och hälsade
sin lärare. Hettan var qväfvande, solen brann på
himmelen och sände glödheta strålar ned på jorden. De
trånga gatorna liknade ugnar, stenarna nästan brände
under vandrarens fötter, murarna återkastade värmen,
och luften var full af osunda, qväfva ångor.

"Kom in på Hjorthornet», ropade en student, i det han

en annan på axeln med den ena handen och lät i den

af Mathilda Löniiberg.

andra några småmynt klinga, »kom och drick en bägare
vin! Den här hettan gör mig törstig och ars logica
har fastnat i halsen på mig och vill ej gå ned.»

Den tilltalade, som var ingen annan än Gudbrand,
vände sig om och nickade samtyckande. Den först
talande tog hans arm, under det att han drog honom
med sig genom en hel irrgång af slingrande gator och
alltjämnt fortfor att prata lika ifrigt, som om han
varit en landets inföding.

»Hvad kommo vi egentligen hit att söka, landsman?»
sade han. »Visdom? - Prat! Jag blåser åt den
visdomen. Hvad är skolastiken?»

»Ja, låt höi*a!» sade Gudbrand. »Hvad tror du
sjelf?»

»Jo», sade ynglingen, i det han släppte vännens arm
och stannade. Han lade fingret på näsan och vindade
med ögonen samt antog en välbekant professors djupa
näston, »jo, det är konsten att göra en förut klar
sak otydlig.»

»Godt, verkligen icke illa, Erik!» smålog Gudbrand.

»Och hvad är medicinen, broder?» fortsatte den unge
studenten.

»Konsten att taga lifvet af sin nästa och blifva
tackad derför.»

»Ah nej, det var en dum definition. Det är konsten
att - att förmå andra att svälja allt, hvad man finner
för godt.»

»Nå, hvad är då jurisprudentia?» återtog Gudbrand.

»Det är kronan på alla vetenskaper», sade Erik,
»andens alkemi - konsten att göra guld, att förvandla
svart till hvitt och rödt till blått. Jag råder dig
att tala med aktning om fru Junsprudentia, det är min
egen moder eller åtminstone fostermoder här i Paris.»

»Jag trodde stjufmoder.»

»Nå ja, låt vara stjufmoder! Men jag måste tala med
aktning om henne, annars förvandlar hon mig till åsna
- det har hon gjort med flera.»

Gudbrand skrattade. De båda studenterna hade nu
hunnit till »Hjorthornet». Detta värdshus låg i
hörnet af gatorna Rue Mont S:t Hilaire och Rue des
Carmes. Stället vardt senare herberge för Collegiurn
Lincopense. De unga männen inträdde i skänkstugan,
som till sin inredning föga skilde sig från en vanlig
bykrog. Flera studenter voro redan komna förut och
hade slagit sig ned vid en bägare vin med tillägg af
bröd och skinka. De båda svenskarna sökte sig ock en
plats och värden satte framför dem vin, hvarefter de
fortsatte det afbrutna samtalet.

»Du kan icke neka till», började Erik, »att med
högskolan går det utför, Abelards och Petri Lombardi
andar gå icke igen på de nuvarande lärarna. Tacka
vill jag, då Abélard lefde och verkade -»

»Ja, ty du känner den tiden icke», afbröt Gudbrand.

»Känner jag icke den? Tig smädare! Känner icke jag
Abélard?»

»Han skulle åtminstone icke kännas vid dig, om han
lefde.»

»Prat! Jag skulle hafva varit hans trognaste -»

»Nej, du skulle hafva varit, hvad du är i dag,
en missnöjd spefågel. - Fru Jurisprudentias
förhoppningsfulla åsna.»

Gudbrand skrattade.

»Tyst! Låtom oss icke tvista om ord, som vore vi ännu
i ars logica. Töm du din bägare och fyll den ånyo,
så skall jag förtälja dig något märkvärdigt, som
jag hört af Petrus Normannus - du känner ju honom? -
Jo, ett stycke här ifrån staden vid floden Seine i
ett gammalt torn lefver en man, som ensam är visare
än hela högskolan tillsamman. Han kan göra guld,
förutsäga kommande ting, ställa horoskop och mana
fram andar. Han botar sjukdomar och läker sår, söker
fram förborgade skatter och bara han ser på en sak,
så blir den guld.»

Sv. Familj-Journ. 1885.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0349.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free