- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
346

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

346

»Det var sorgligt för honom. Då måste han blunda,
då han äter, eller dö af hunger. Men kanhända denne
underbare man också lefver af guld."

"Ja, det vet jag verkligen icke, emellertid är det
en märklig företeelse. Och, vet du, Petrus säger, att
han funnit kung Salomos sigill med den vises sten i,
och andarna lyda honom, liksom värden på Hjorthornet
lyder mig, då jag ropar på vin och låter pengarna
slamra i handen.»

»Det det* är blott tomt prat.»

»Tror du det? Petrus försäkrade likväl vid alla
helgon, att det var dagsens sanning. Mannen skall
vara af arabisk härkomst och heta Ben Yussuf eller
något dylikt, och jag tror, att det var en dagsresa
härifrån staden, som han skall finnas, om man följer
floden, hvilket är den beqvämaste, om också icke den
kortaste, vägen. - Vill du följa med dit?»

»Nej.»

»Godt! Det var bestämdt svar, det likar mig. Om
jag ämnar mig dit, får jag således söka mig annat
sällskap.»

»Det får du. Jag lemnar icke Paris nu, det är sista
tiden, som jag dväljes der, och jag har tänkt att
kanske resa till Bologna i höst - det är rätta
hemorten för jurispru-dentia.»

»Sannt nog, kanske följer jag dig.»

»Innan hösten nästa år ämnar jag sedan vända hem.»

»Det är första gången, jag hör dig tala så.»

»Måhända, men det har alltid varit min tanke.»

»Hvarför har du ej talat om detta förut?» sade Erik
förebrående. »Jag hade räknat på dig för ännu några
år. Hvad lockar dig hemåt?»

»Just ingenting särskildt.»

»En mö?» Gudbrand smålog. »Slå mön ur hågen och tänk
på jurisprudentia i stället! - Men der ser jag andra
landsmän», afbröt han. »Hören hit, kamrater! Hören
hit!»

»Hjorthornet» fylldes efter hand med glada studenter,
som pratade och skämtade, drucko och tvistade, tills
aftonen inbröt.

Då Gudbrand, efter att hafva lemnat sina kamraters
lag, kommit hem till sin tysta, lilla kammare och
slagit sig ned vid en svagt flämtande lampa med
en nyss renskrifven summa framför sig, runno Eriks
ord honom åter i hugen. - En vis man med all denna
förmåga, hvarom Erik talat, skulle det ej löna mödan
att lära känna denne? - Jo visserligen. Om Gudbrand
skulle uppsöka honom och bedja att få blifva hans
lärjunge? Det vore icke sagdt, att Gudbrand antoges,
men i alla fall, äfven om han afvisades, hvad vore
egentligen förloradt? Han hade åtminstone för ett par
dagar sluppit ut från det upphettade Paris med dess
trånga, instängda gator och qväfvande dunster. Skulle
han taga någon med sig? - Gudbrand eftersinnade
länge. - Nej. - Men det vore måhända orätt att icke
spörja Erik, denne hade ju så öppet meddelat honom
saken och bedt om hans sällskap. Visserligen! Men det
gåfves dock knappast någon, som han mer ogerna skulle
vilja hafva till vittne, än Erik, i fall han blefve
afvisad. Denne skulle med sin böjelse för skämt utan
tvifvel gyckla med deras färd, och det skulle snart
blifva kunnigt vid hela universitetet. Gudbrand hade
nordbons hela skygga ovilja emot att på något sätt
framstå i en löjeväckande dager. Han grufvade sig
vid föreställningen om den saga, som vännen skulle
sammansätta om deras färd. Nej, ensam ville han draga
bort, hände så hvad som hälst.

Sedan Gudbrand fattat detta beslut, släckte han lampan
och kastade sig ned på bädden för att njuta några
timmars sömn, innan han företoge sin färd. Han låg
länge vaken under tankar på hemmet och på Estrid. Det
var länge sedan hon stod så lifligt för hans minne,
det ljufva barnet. Månne hon skulle taga emot honom
med samma ömhet, som hon sagt honom farväl? - Det
kunde icke nekas, att lagman Tord kunde finna en
gäfvare och framför allt rikare måg åt sin dotter,
och Gudbrand dolde icke för sig, att han äfven, om ett
dylikt anbud erbjödes, sannolikt skulle bryta trolof-

ningen, så snart de tre åren vore till ända, om ej
fostersonen dessförinnan återvändt, töfvade han
också blott en dag öfver den bestämda tiden. På
husmodern deremot ansåg sig Gudbrand kunna lita,
hon var nästan som hans egen moder och höll honom
kär såsom sådan. - Och Estrid, hon var fjorton år,
då han for. En stickande känsla af tvifvel om hennes
trohet genomfor ynglingen. Måhända skulle hon låta
blända sig af en lysande ställning, en präktig gård
eller ett fagert utseende. Men om han blefve Ben
Yussufs lärling, om han komme åter, färdig i konsten
att göra guld, hvilken skulle då kunna eftersträfva
hennes hand med mer hopp om framgång? - Så tänkte
Gudbrand under de sömnlösa timmar, som han tillbragte
i sin lilla kammare.

Så snart en grånande dager syntes i öster, steg han
upp, utan att hafva tillslutit sina ögon en enda
minut. Han stoppade ett bröd inom sin rock, spände
sitt breda svärd fast omkring sig och lemnade helt
tyst rummet. Det var alldeles stilla i hela huset,
då han smög sig utför trappan, men för att icke
väcka de slumrande genljuden, gick han barfota och
satte på sig sina skor, först sedan han hade kommit
ut på gatan. Derefter styrde han sin väg ned till
flodstranden för att söka en båt, och lyckan var
honom gunstig. En tom båt stod vid flodbrädden,
årorna lågo kastade uti den, och det tycktes, som
hade den blifvit förd dit af strömmen, utan att någon
hade rott den. Gudbrand betänkte sig icke länge,
han sprang hastigt i den lilla farkosten, som dervid
gled ifrån land. Han vände stäfven mot strömmen,
grep årorna och började ro.

Då afton inbröt, såg Gudbrand framför sig en underlig
byggnad. Det hade troligen förr varit en stolt borg,
men nu syntes den skröplig och förfallen. Någon
vindbrygga fanns icke mer, men öfver den breda,
en gång vattenfyllda, grafven låg en stock, som
tycktes tjena till bro. Gräset i grafven var ymnigt
blandadt med förgätmigej, och yppiga törnrosor täflade
med rankor af björnhallon och fasanbuskar, för att
kläda den gamla borgvallen grön. Porten var stängd
inifrån, och då ingen öppnade den, satte Gudbrand
sitt svärd emot låset, och porten sprang upp. Han
inträdde på borggården, hvars stenläggning doldes
af gräs, som icke tycktes hafva blifvit trampadt
af menniskofot sedan många tiotal af år. Gudbrand
uppfylldes af en egendomlig förskräckelse, då han
hörde sina steg genljuda mot de gamla murarna. Ett
ögonblick tänkte han vända om och gå osedd derifrån,
men så bemannade han sig och gick undrande rundt
omkring borgen. Åt ena sidan syntes en förfallen
brunn, ursprungligen ett präktigt arbete från den
senare romartiden. Sten-sättningen var till hälften
nedrasad, men brunnen innehöll ännu ett klart och
kallt vatten. Sjelfva borgen bestod nu mer egentligen
endast af ett ofantligt rödt torn, ty allt det öfriga
hade rasat ned och bildade ofantliga vallar af större
och mindre stenar, som öfverkläddes af murgrönans
rankor. Detta torn var tämligen bibehållet, och man
tycktes på sista tiden till och med hafva byggt på
detsamma. Utom en hög botten- eller källarvåning
bestod det af tre våningar med en altan på taket. En
hög trappa af sten, i hvars springor gräset frodades,
ledde upp till ingången af tornet. Det hela såg
mycket ödsligt ut, och Gudbrand tviflade på, att
en mensklig varelse der kunde hafva sin boning. Han
steg emellertid uppför trappan och varseblef då en
låg och tung ekdörr, som stängde ingången. Dörren var
beslagen med naglar af metall i underliga former och
försedd med en ring till handtag, på hvilken allehanda
kabbalistiska tecken voro inristade.

Gudbrand ville skjuta upp dörren, men fann den vara
stängd: Han slog då ett slag på densamma, och det
ljöd doft och ihåligt inåt den ödsliga byggnaden. Om
en liten stund hördes dörrar öppnas, lås och riglar
gnisslade, och slutligen sprang sjelfva ytterdörren
knarrande upp, men ingen mensklig varelse syntes
till. På nytt greps Gudbrand af en rysning och ville
vända tillbaka, men nyfikenheten besegrade hans bäfvan
för det öfvernaturliga, han öfversteg tröskeln och
stod i en hvälfd förstuga, i hvilken dagern blott
sparsamt trängde in genom en liten glugg uppe mot
hvalfvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0350.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free