Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Så fort Gudbrand inkommit, slöt sig dörren åter af
sig sjelf, och lås och riglar skötos för af osynliga
händer. Han var innestängd i magikerns boning.
Det var nu för sent att gå tillbaka, alltså
framåt. Han stötte upp en dörr till höger och
inträdde i ett rum, hvarest en eld brann i en ugn af
egendomligt byggnadssätt. Rundt omkring väggarna stodo
skelett af djur, i synnerhet ormar, ödlor och fiskar,
skorpioner sågos förvarade i flaskor jamrité andra
underbara ting, knippor af örter hängde i taket, och
i skåp, märkta med olika planeters tecken, förvarades
allehanda ovanliga saker, hvarom Gudbrand förut icke
haft någon föreställning. Af någon lefvande varelse
fanns icke ett spår, och utan elden, som flammade
derinne, skulle man hafva trott, att der icke gåfves
någon menniska. I ett hörn af rummet varsnade man en
trappa, smal och brant, som en stege.
Då Gudbrand med förundran och fasa beskådat alla
dessa ting, gick han med fasta steg uppför den smala
trappan. Då han hunnit upp, befann han sig på en liten
altan, hvarifrån han noga kunde se allt i det undre
rummet, men någon ingång eller uppgång vidare, kunde
han icke märka. Han vände sig förundrad rundt om på
den lilla altanen och tänkte redan gå ned för att söka
den vise på annat håll, då i en hast en rödblek dager
kringströmmade honom jämnte doften af rökelse. Han
vände sig då åt det håll, hvarifrån detta kom. En
dörr var nu öppnad till ett stort, hvälfdt rum, genom
hvars fönster ljuset inträngde i brutna rödaktiga
strålar. Han gick in i detta höghvälfda rum.
Det var ett slags observatorium. Vid fönstret
mot söder hängde ett astrolabium eller ett sådant
instrument, som i gamla tider användes för att mäta
himlakropparnas höjd Öfver horizonten, och dervid var
fäst ett långt synrör utan glas. På ett bord framför
detta fönster syntes en himmelsglob med brokiga
bilder, och nära intill denna låg ett pergament,
hvarpå början till ett horoskop var tecknad. Flera
handskrifter voro för öfrigt kastade utan ordning
på detta bord, och Gudbrands spanande öga igenkände
de hebreiska skriftecknen vid sidan af de brukliga
vesterländska och den arabiska skriftens drag bredvid
den grekiska. Men med ännu större förvåning varsnade
han ett med runor fullskrifvet pergament.
Midt emot det södra fönstret var ingången till
en liten cell. Det var derifrån, som den doftande
rökelsen utgick, ty der stod ett slags antik trefot
af gulglänsande metall, på hvilken en blåaktig låga
dansade, än höjande, än sänkande sig och stundom
antagande nästan menskliga former. Den välluktande
röken fladdrade omkring rummet som ett astralväsens
jordiska omhölje. Bakom denna trefot syntes, omtöcknad
af rökelsen, en högrest, manlig skepnad i en veckrik,
hvit drägt, öfver hvilken det sida skägget flöt,
som en silfverflod. Hans kala hufvud kröntes af ett
glänsande diadem, som var djupt nedtryckt i pannan
och under hvilket de af buskiga, svarta ögonbryn
skuggade ögonen gnistrade med en blåaktig mörk glans,
som på en gång talade om fanatikerns eld och en
orubblig viljas kraft. Gudbrand kände dem utöfva
stark trollmakt öfver sig, så snart han kommit in i
rummet. Den gamle magikern trädde nu långsamt fram,
för att möta sin gäst. Han kastade på trefoten de
sista rökelsekornen, som han höll i högra handen,
och räckte den sedan åt Gudbrand. I den venstra
handen höll han en plåt af elektron eller denna högt
värderade blandning af guld och silfver, och underliga
figurer voro tecknade derpå.
»Var hälsad, son af mitt eget land!" sade magikern,
tilltalande Gudbrand på hans eget nordiska tungomål,
»du, som jag länge bidat! Hell dig!"
Gudbrand stöd bestört öfver detta tilltal och började
framstamma något, som skulle vara en ursäkt för hans
inträngande i den vise magikerns enslighet.
"Onödigt, barn!» svarade den vise och vinkade honom
med handen. »Jag har sjelf kallat dig hit och väntade
dig.»
»Jag har icke fått ditt bud, vise mästare», svarade
Gudbrand, »jag kom ändå.»
Den gamle log. - »Tror du, att jag öfverlåter mitt
bud åt dödliga läppar eller lemnar en skrifven
pergamentslapp eller en ristad träkafle åt en
opålitlig sändeman! Nej, min son, jag skickar
Längtan att bära mitt bud och Ätran för att böja
den motsträfviges sinne. Ingen motstår dessa tvänne
budbärare, man lyder dem utan invändning.»
Gudbrand visste icke, hvad han skulle svara härpå,
utan böjde sitt hufvud inför den vise och teg. Denne
fortfor.
»Din själ törstar efter visdom, och du har
rätt. Endast den vise är fri, endast han är mäktig. -
Ja, lycksalig den man, som hinner visdomens källa,
skuggad af kunskapens träd! Han behöfver icke i
synd plocka ned detta träds frukter, öfvermogna
falla de i hans sköte, och han njuter af dem. Han
framtvingar dämonerna ur deras gömslen och råder öfver
astralandarna, änglarna lyda hans vink, och throner
och keruber stiga ned för att samtala med honom.»
Gudbrand utbrast hänförd: »Store mästare, låt mig
stanna hos dig! Lås mig dricka af visdomens brunn
och samla upp de nedfallna frukterna från kunskapens
träd! Låt mig varda din lärjunge!»
»Derför, fåkunnige, har jag ju kallat dig», svarade
den vise, »att jag önskade en lärjunge, på det att
icke min visdoms skatter må dö med mig.»
»Hvad säger du, mästare? Skulle du vara döden
underkastad?» sporde Gudbrand förundrad.
Ett dystert drag spred sig öfver den gamles nyss så
strålande anlete. .- »Nej, min son», svarade han,
»döden hör icke till de andar, som lyda mig. Kallad
eller okallad, önskad eller fruktad, kommer han en
gång till hvarje menskligt väsen. Döden kan ingen
kufva - alla måste dö. Men den vise höjer sig öfver
dödens verld, andarna bära honom, då han befaller det,
högt upp i kristallhimmelen redan under lifvet, och
efter döden blifver han en seraf, som står närmast
treenighetens thron.»
Länge dröjde den gamle i samtal med sin nye lärjunge,
låtande henom förtälja allt om sitt hemland och sig
sjelf. Och den unge omtalade utan förbehåll allt, sina
föräldrars död, huru han växt upp hos sina fränder
och blifvit utsänd att studera lagfarenheten. Ja,
han dolde icke ens sin unga kärlek, han beskref
Estrid, sin ljufva barnsliga lekkamrat, som han
en gång hoppades få kalla sin maka, och den gamle
nickade och log. Han motsade ingen af de planer, som
ynglingen framlade för honom, men då denne slutat,
började han att meddela honom visdomens läror.
»Högt öfver bergens snöklädda toppar stod en
gång Sanningens tempel, och i dess inre framflöt
tidens ström. Ingen mensklig fot hade trampat
dess jaspisgolf, blott det första menniskoparet
var det en gång förunnadt att genomvandra dess
gyldene salar. Adam drack ur den källa, der tiden
upprinner, Eva speglade sin unga fägring i dess
klara våg. Vid syndafallet störtade denna heliga
byggnad, ingen återställer den mer. Blott spillror
deraf kan den vise hemta upp ur tidens flod, om han
med flit och möda vakar vid dess stränder för att
kunna draga upp de förbiflytande lemningarna. En
sådan vis man var Noaks äldste son Sem, judarnas
stamfader. Från honom gingo de i arf till Salomo och
allt vidare. Men äfven Noaks andre söner uppfångade
en del af visdomens spillror. Chams söner vaktade i
Isis’ tempel sin visdoms skatter. Hvad Japhets söner
ägde, öfvergick sedan till Zoroaster, Platon och
Aristoteles - Universum är en treklang, liksom Gud
en treenighet. Men altet är fyr-deladt, liksom de
hebreiska bokstäfverna i den Eviges namn. Fyra äro
de himmelska hierarkierna, väderstreckens änglar,
elementens änglar, djurkretsens tripliciteter, de
himmelska elementens egenskaper, de jordiska elementen
och deras egenskaper - årstider, väderstreck,
blandade kroppar, djur, växternas beståndsdelar och
än vidare. Liksom verldsaltets skapare genom änglar,
stjernor, elementen, djur, örter, stenar utgjuter sin
allmakt öfver menniskan, så förmår magikern, i det
han samlar alla de ting, som stå i vexelverkan med
ett och samma väsen i högre verldar, att sammanfatta
deras krafter efter vetenskapens regler och förstärka
dem med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
