- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
348

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

348

heliga ceremonier, att verka på detta väsen och draga
dess krafter till sig. Se här en silfverskifva med
månens tecken, en flaska rent vatten, en äkta perla,
en torkad skalbagge af detta slag, som är försedt
med horn liknande halfmånen, qvistar af isop och
rosmarin. Alla dessa ting stå i direkt vexelverkan
med månen och kunna, om de förenas, försäkra oss om
bistånd både af månens egna krafter och de andars,
hvilka styra hans steg genom verldsrymden.»

Men vi vilja icke uppräkna alla de andra ting,
som den vise magikern förtäljde för den lyssnande
ynglingen. Vare det nog sagdt, att han stannade hos
den vise och fördjupade sig med honom i alkemiens,
astrologiens och magiens alla irrgångar, under det
att sommaren byttes i höst och hösten i vinter. Då
våren kom - den vår, då Gudbrand skulle återvända
till fosterlandet -. tänkte han blott på, huru han
skulle finna de hemliga kunskapernas nyckel - att göra
guld. Alkemiens trollmakt hade fattat honom, och han
glömde allt för den. Han stod dagar och nätter vid
smältdegeln, bränd af ugnens lågor och tärd af begäret
efter hemlig kunskap. Understundom föreföll det honom,
som vore han allsmäktig, som skulle han i och genom
denna degel kunna framalstra en ny jord, en ny himmel
- och så följde deri djupaste nedslagenhet, den mest
förkrossande känsla af vanmakt. Han vände sig bort
från alkemien för en tid, spanande mot himlarymden och
sökande att med sina besvärjelser locka ned andarna
för att upplysa och vägleda honom. Han fastade och
späkte sig som en munk, han renade sig med tvagningar,
iklädde sig olika drägter, fastade olika glänsande
smycken på sitt bröst och hufvud och ropade andarnas
namn, hvilka hans herre och mästare ville frambesvärja
i sina magiska kretsar - och de kommo. För hans
omtöcknade sinnen visade sig skepnader sammansatta
af luft och lågor, och de gjorde tecken åt honom
och försvunno. Han trodde sig hafva uppfångat dessa
teckens betydelse och ana ett fel, som han begått i
sina föregående försök, och han började å nyo med
samma ifver, samma nit och slöt med samma alltid
gäckade hopp. Den gamle mästaren stod oupphörligen vid
hans sida färdig att uppmuntra och trösta, varna och
leda, ständigt väckande nya förhoppningar, ständigt
manande till nya försök. Och så gingo åren.

Gudbrand glömde tidens lopp. Innesluten i sina
forskningar och drömmerier glömde han allt, han mindes
icke, hvem han var, han hade till och med glömt sitt
eget namn, ty den gamle kallade honom blott »min son»
och nämnde aldrig hans namn. Det var liksom fruktade
denne att derigenom framkalla bilderna från ynglingens
förflutna lif, hvilka nu voro skenbart förgätna. Och
så gled tiden hän, och Gudbrand satt vid stranden af
dess flod och vakade och spanade efter lemningarna
af sanningens tempel. Han erfor understundom en
förnimmelse af, att han måste hafva varit der lång
tid och icke mer kunde vara ung. Men så sköt han
ifrån sig tanken på sitt eget jag - den borde vara
främmande för den, som sökte visdom.

Estrid var emellertid hemma vid Svem, sin faders
gård. Hon kom i tid för att mottaga moderns sista
suck och tillsluta hennes ögon. Och derefter
följde ett verksamt lif för den unga jungfrun, ty
hon måste nu åtaga sig hela omsorgen om den inre
hushållningen. Estrid var sorgsen i förstone, hon
hade hållit modern mycket kär, och dennas bortgång
ur lifvet gick henne djupt till sinnes. Hennes smärta
mildrades dock småningom, och om hon än inom sig gömde
en ljuft vemodig saknad efter den döda, så syntes hon
likväl glad i sin verksamhet och tänkte med en viss
förundran på den tid, hon varit hos drottningen och
sömmat på den gröna altarduken. Det tycktes henne nu
underligt, att hon kunnat vara så nöjd och tillfreds
dervid. Då hon besökte klosterkyrkan, hvars ena
sidoaltare den smyckade, kunde hon knappast återhålla
en lätt rysning, det föreföll henne, som hade hon*
varit bunden af en förtrollning under en följd af år,
som hade hon suttit i bergasalen och sömmat och sömmat
och derunder glömt mycket, som aldrig bör glömmas.

Men nu mindes hon. Gudbrands bild trädde inför
henne med barndomskärlekens hela liflighet, och hon
rodnade, då hon tänkte på, huru nära hon varit att
svika honom. Nu tyckte hon sig icke hafva behöft den
uppmaning, som hennes döende moder hviskade i hennes
öra, att vara honom trogen. Hon älskade honom med
barnabrudens renhet, men ock med ungmöns värma. Huru
skulle hon kunna öfvergifva honom?

Men han vände icke åter. Det var redan höst, och
föregående vår voro de trenne år tilländagångna, som
han skulle vara borta. Ännu ett år förgick, utan att
han hördes af. Då kommo tvänne klosterbröder hem till
Alvastra, hvilka tillbragt någon tid vid universitetet
i Paris. Eyktet om deras hemkomst fyllde Estrid
med hopp, kanske skulle hon få bud eller bref. Men
intetdera hördes af. Den unga qvinnan red då en dag,
åtföljd af ett par tärnor och en sven, för att bikta i
Alvastra, och hon ville begagna sig af detta tillfälle
för att söka utforska de fromma fäderna om deras resa
och hvad de möjligen kunde veta om Gudbrand.

Det var en fager eftermiddag om hösten, men ett och
annat blad föll rasslande ned ur ekarnas kronor och
Vetterns yta var dimhöljd. Estrid kunde ej låta bli
att tänka på alltings föränderlighet. Hade Gudbrand
glömt henne eller var han död? Äfven från sin franka
drottningen och hennes son, nu mer konung, hade hon
ingenting hört, allt sedan Johan blifvit krönt efter
Erik Knutssons död och drottning Rekissas flykt ur
landet. Det var besynnerligt, och likväl hade Estrid
ständigt försvarat dem mot sin faders vredgade anfall,
hvilken ofta upprepade, att drottningen vore en
ränkfull, opålitlig qvinna, som väl kunde taga sina
fränders både gästfrihet och hjälp i anspråk, då hon
var i behof deraf, men som sedan tänkte föga på dem.

Ja, så alldeles orätt hade han väl icke, det måste
Estrid medgifva. Under snart ett år hade konung
Johan hållit hof på Visingsö, utan att hafva besökt
Svem eller kallat till sig sin frände, lagman Tord,
och drottningen hade visserligen sändt en hälsning
till Estrid vid hennes moders död, men sedan hade hon
icke mer hört af henne. Hvad kunde orsaken vara? -
Sak samma, Estrid saknade dem icke. De dagar, som hon
tillbragt hos drottning Ingegerd voro föga glada att
tänka på, och om denna glömt Estrid och hennes fader,
så kunde de lefva utan furstegunst. Vore Gudbrand
blott hemma, skulle hon icke vidare tänka på någon
annan.

Estrid red under dessa tankar fram till klosterporten
och steg af sin häst. Hon gick in i kyrkan, medförande
tvänne välluktande vaxljus till den heliga jungfruns
altare. En tjenande broder hade mottagit henne
vänligt, hon af-lemnade sin gåfva och infördes till
priorn, som för tillfället var något kränk.

»Jag har länge med oro och längtan bidat efter dig,
min dotter», sade den vördnadsvärde gamle, i det
han reste sig på armbågen och utsträckande handen
meddelade henne sin välsignelse. »Jag har bidat
efter dig med oro, ty jag vet, att det verldsliga
sinnet hänger vid de köttsliga band, som man kallar
slägt, och att ungmöns hjerta lätt fäster sig vid
en ungersven. Men jag har tänkt på dig med längtan,
emedan jag vet, att den själ, som sorgen tuktar,
höjer sig till Gud och flyr till korsets fot.»

»Jag förstår eder, vördnadsvärde fader», hviskade
flickan, i hvars hjerta munkens tal trängde som en
slipad dolk, »jag har anat, att Gudbrand icke mer är
ibland de lefvande.»

»Det är blott allt för troligt, att han är död»,
återtog fader Bjarnhard, »men det är en sällsam
historia, som våra nyligen från högskolan i Paris
hemkomna bröder förtälja. Denna höst blifver det
trenne år, sedan den ene af dem, Thomas, såg honom
på det herberge, som studenterna från Östergötland
rnest besöka. Han var der tillsamman med flera andra
och lemnade herberget med dem. Följande morgon, då
man icke såg honom komma ut ur sitt rum, slog man på
dörren och ropade honom vid namn. Då han icke häller
svarade, öppnade man, men han fanns icke i rummet. Man
antog då, att han gått ut och skulle snart återvända
hem. Han har dock icke återvändt och är icke häller
sedan sedd.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0352.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free