- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
349

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

349

»Hvad är din tro, fader?» sporde flickan ångestfullt.

»Att han gått ut, fallit i någon strid och att hans
lik blifvit kastadt i Seinefloden.»

Estrid skakade på hufvudet.

»Min dotter, tro mig», sade den gamle i öfvertygande
ton, »låt läsa messor för hans själ, det är allt,
hvad du kan göra för din fosterbroder.»

»Men», började Estrid med skälfvande stämma.

»Jag vet, hvad du vill säga. Man borde hafva
återfunnit den döda kroppen. Var det icke så?»

»Jo», mumlade Estrid, nästan tillintetgjord af sorg.

»Ja, måhända har man funnit honom längre nedåt
floden och jordat honom der. Låt du läsa messor för
hans själaro. Jag förstår, att du nu icke är vid
det sinnet, att du vill bikta; men gå ned i kyrkan
och bed, att den heliga jungfrun läker din sorg
och hugsvalar ditt hjerta. Och nu frid med dig och
farväl!»

Estrid mumlade, att hon fann honom hafva rätt. Hon
lade sina händer i kors öfver bröstet och mottog ännu
en gång den gamles välsignelse, derpå skyndade hon
till kyrkan. Hon knäböjde framför en bild af Mäter
dolorosa, som smyckade altaret, der nu hennes vaxljus
brunno, och försjönk i bön.

Då hon först inträdde i den skumma kyrkan, tyckte
hon sig märka en manlig skepnad på knä framför
det sidoaltare, der den gröna duken utbredde sin
blomstermatta. Men att någon båd i klosterkyrkan
äfven vid denna tid, var ingenting ovanligt, och
Estrid tänkte blott på sin egen sorg. Hon sjönk ned
framför Guds moders bild i bön och tårar. Småningom
vardt hennes hjerta lättare, tårarna lindrade hennes
smärta, och hon började kunna tänka och med tankarna
kom en viss förhoppning, att Gudbrand ännu lefde -
såsom död skulle han hafva besökt henne, han hade
ju lofvat det. Estrid kastade sig ännu en gång på
knä och bad till den heliga jungfrun, att hon måtte
återföra den förlorade till fäderneslandet, och
lofvade derjämnte att företaga en pilgrimsfärd till
hennes heliga kyrka i Köln. Ett underbart lugn bredde
sig öfver hennes själ, sedan hon aflaggt detta löfte,
ja, hon kände sig nästan glad, då hon reste sig upp
för att lemna kyrkan.

Höstdagen skymde redan och kyrkans hvalf voro tunga
och dunkla. Derinne var nu tämligen mörkt, och Estrid
kände inom sig en bäfvan, då hon såg en skepnad komma
ut ur Sverkerska grafkoret. Snart igenkände hon dock,
att det var konung Johan, och hon trädde lugnt emot
honom. Han var blott föga förändrad, sedan hon
sist såg honom. Det var samme spenslige skepnad,
samma gula hår och klarblåa ögon. Hon deremot
hade utvecklat sig till qvinna och stod nu i sin
försommarfägring. Hennes växt var mjuk och rundad,
det förut askljusa håret var mörkare, kinden hade en
högre färg och ögonen ägde detta växlande uttryck,
som skiljer qvinnan från barnet.

»Prisad vare Yår Fru, som för dig hit», sade konung
Johan, i det han med en halft förundrad blick mätte
sin unga franka, »jag har åstundat så mycket att se
dig.»

Den rädsla, som hon nyss utstått, gjorde henne mindre
vänligt stämd emot den, som varit dess orsak, och
hennes läpp kröktes litet föraktfullt, då hon svarade:
»Ja, nog är det skäl att prisa Vår Fru för ett sådant
under, då en timmes ridt skulle lätteligen föra eder
till dens hem, som ni önskar se.»

Konung Johan rodnade.

»Du förstår icke», sade han, »huru många band, som
hålla en konung.»

»Inga band böra fängsla eder», svarade hon. »Bryt dem,
var en man!»

Han rodnade ännu mer.

»Tror du, att jag glömt vårt sista samtal och den
fråga, som jag då icke fick besvarad? Vill du svara
mig nu?»

»Jag har glömt frågan-, - vi talade så mycket
tillsamman under forna tider.»

»Jag sporde, om du ville lofva att icke öfvergifva
mig», sade konung Johan.

Hon låtsade missförstå honom.

»Nej, konung Johan», sade hon vänligt, »jag vill icke
öfvergifva eder. Ni har varit mig kär som en broder,
och jag skall städse vara en trogen undersåte. Jag har
just nyss .aflaggt löftet här om en pilgrimsfärd och
jag skall derunder äfven bedja för eder - innerligt
som för min broder, ödmjukt som för min konung.»

Den unge fursten hörde hennes ord med ett sorgset
leende. Han räckte sin hand emot henne, och hon lade
sin deruti.

»Farväl, konung Johan!» sade hon och drog med vänlig
fasthet tillbaka sin hand samt gick långsamt ut ur
kyrkan. Han höll henne icke tillbaka, utan skred
med vacklande steg åter till sina fäders graf. Der
stod han en lång stund försjunken i tankar eller
bön. Slutligen hviskade han halfhögt:

»Hon vill icke, fäder! Johan Sverkersson är den sista
ringen i kedjan, den sista gnistan - med den slocknar
den Sverkerska ättens ljus.»

Det väckte icke ringa förvåning, då Estrid vid
sin hemkomst tillkännagaf det löfte, som hon
aflaggt. Lagman Tord likade det mer än illa i början
och han sade, att en dotter, innan hon af lägger
dylika förhastade löften, måste spörja sin fader om
råd. Men Estrid förblef fast, och fader Bjarn-hard tog
hennes parti emot fadern och sade, att sådana löften
måste man hålla, så vida hon icke ville utbyta det
mot ett annat, ännu mer Gudi behagligt, att ingå som
en ung syster i Vreta nyligen anlaggda kloster. Härpå
ville dock den gamle fadern ännu mindre inlåta sig,
och följden vardt, att fader och dotter påföljande
sommar inskeppade sig till Lubeck, hvarifrån sedan
pilgrimsfärden skulle taga sin början.

Då de omsider hunnit fram till Köln, skyndade Estrid
till den heliga jungfruns kyrka för att få knäböja vid
hennes altare. Utmattad af vakor, ansträngningar och
fastor, låg hon der vid altarringen med ansigtet gömdt
i sina händer, och så timade det, att tröttheten
blef henne öfvermäktig och hon öfverraskades
af sömnen. Hennes ögon slötos och hennes armar
domnade. Härunder hade hon en besynnerlig syn. Hon
tyckte sig se den heliga jungfrun stiga ned och lägga
sin hand på hennes hufvud, sägande: »Var vid godt mod,
min dotter! Sök och du skall finna!»

När Estrid uppvaknat och sedan med hänryckning
omtalade den heliga jungfruns ord, var hon besluten
att fara till Paris - det var ju icke så långt
bort. Hon hade alltid tänkt på att få komma dit, och
nu, då den heliga jungfrun sjelf uppmanade henne att
söka, skulle det vara en synd att icke följa hennes
bud. Lagman Tord, som började finna ett visst behag
i att draga omkring och se andra länder och orter,
samtyckte, och snart voro de båda nordborna på väg
till Paris.

Oländiga vägar, stigmän i skogarna, floder utan broar,
brist på herbergen, allt detta gjorde en resa den
tiden både farlig och mödosam. Efter lång tidsutdrägt
anlände de, ehuru alldeles uttröttade, till Frankrikes
hufvudstad. Fader och dotter hade knappast hvilat sig
något, förrän de började uppbjuda alla medel för att
finna något spår efter Gudbrand, men förgäfves. Det
blef sommar ånyo, och lagmannen yrkade på hemfärd, men
Estrid, hvars mod dock småningom hade sjunkit mer och
mer, visste likväl att förhala tiden. Slutligen blef
afresan bestämd till följande vecka. De återstående
dagarna ville hon då använda på bästa sätt. Hon hade
redan besökt nästan alla kyrkor i Paris, bedt och
framburit sitt offer, nu ville hon barfota vandra till
kyrkan S:t Sulpice och anropa detta helgon. Såsom det
yttersta medlet var hon beredd att begifva sig till en
vis magiker, af hvars rykte hela staden var uppfylld
och som skulle bo icke så långt bort. Estrid grät och
var bedröfvad, hon hade hittills varit vid godt mod,
men funnit ingenting. Hade väl den heliga jungfrun
svikit henne?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free