- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
350

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergtagen. Berättelse för Sv. Fam.-Journ. af Mathilda Lönnberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

350

Vid denna tid sysslade Gudbrand ännu ifrigare än
någonsin vid degeln och smältugnen. Men derjämnte
hade han uppgjort en annan plan. Han ville tillverka
en homunoulus, en konstgjord menniska. Af nödiga
tillbehör hade han redan skaffat sig en kristallklar
glaskula och majdagg hade han äfven samlat under
fullmånen. Tvänne mått blod af en yngling, också
behöfliga, kunde han taga af sig sjelf; men hvar
finna en ungmö, utan vank och lyte och dertill kysk,
tör att af henne kunna erhålla det nödvändiga
jungfruliga blodet, hvilket i blandning med de
andra beståndsdelarna skulle efter behörig jäsning
frambringa inom glaskulans väggar denna skenbild af
paradiset med dess första, lyckliga, visa och fagra
me nni skopar?

Det var icke alldeles utan exempel, att qvinnor
besökte den vise Ben Yussuf för att bedja honom
ställa deras horoskop eller utforska framtiden eller
oftast att bota någon sjukdom, men aldrig hade någon
infunnit sig, som uppfyllde de vilkor, hvilka voro
bestämda för ett lyckligt resultat af det magiska
undret. Redan började majdaggen att afsätta grönaktiga
flockar på botten af glaskulan, och Gudbrands ögon,
skärpta af inbillningen, sågo deruti början till
denna verld i smått, som han väntade få se röra sig
inom glaset. Skulle nu blott menniskan fattas i hans
skapelse? Och det var just hufvudsaken, ty detta
magiska menniskopar ägde åtminstone till en del det
första syndfria parets kunskap, som var in-hemtad ur
den omedelbara åskådningen af sanningens tempel. Sedan
de små menniskorna växt och utvecklats under ett
år, kunde de sedan undervisa honom om många naturens
hemligheter i efterföljande fem år. Och då ban omsider
såg sin skapelse visa tecken till förfall, kunde han
ju alltid kasta den i Seinefloden och sålunda undgå
den farliga explosion, som annars förestode.

»Fader och mästare», sade han en dag till Ben Yussuf,
7:lär mig att kalla hit en mö! Tag ditt finaste
rökverk, drag ut den magiska kretsen och kalla hit
en flicka, såsom du kallade mig hit genom min längtan
och åtrå!»

»En gammal man», svarade mästaren, »har svårt att
locka mor till att utgjuta sitt blod för dem. Mer
än en gång har du, min son, begärt att få öfva dig
i besvärjelsens konst, och då detta icke gäller
att framkalla en ande, utan en jordisk qvinna, samt
du sålunda icke löper fara, om besvärjelsen skulle
misslyckas, så bifaller jag din begäran. Tag på en
snöhvit klädnad och fäst den ädla karfunkeln på ditt
bröst! Tag ett diadem på ditt hufvud och det magiska
spöet i din hand! Vakta dig blott att förälska dig i
detta jordens stoft, som man kallar qvinna, ty då är
du för alltid förlorad för magiens heliga vetenskap,
och jag skall krossa dig som en mask under min fot.»

»Ingen fara», svarade Gudbrand. »Huru skulle din
lärjunge göra sig skyldig till en dylik dårskap?»

Med en känsla af orolig väntan iklädde sig Gudbrand
den föreskrifna drägten och ställde sig framför
trefoten med rökelsen i sin hand samt började
frammumla sin besvärjelse. - Skulle någon komma? -
Nej ingen, ingen. - Han bidar förgäfves, besvärjelsen
var slut. Ingen syntes. - Jo, lätta steg hördes i
trappan. Tvärt igenom de välluktande rökelsemolnen
skymtade en qvinnlig skepnad med askljust hår
och stora, gråa, sorgsna ögon under en höghvälfd
panna. Var det ej ett under, ännu större än det,
som alkemien och magien tillsamman frambragt? Han
igenkände henne ju - och nu störtade hon fram mot
honom, och namnet Gudbrand klang från hennes läppar
med ett tonfall, hälften af sorg och hälften af
förebråelse, men ändå med denna ömma kärleksfulla
grundton, som trängde till hans hjerta och kom åren
liksom att försvinna och kom honom att glömma allt
utom henne, hans trolofvade brud.

Han sprang öfver trefoten, som stjälptes omkull, men
han märkte det icke och slöt henne i sina armar. Det
präktiga diademet föll till golfvet och krossades,
men han frågade ej derefter. Det magiska spöet hade
han kastat bort. Alla

de bländverk, hvarmed han varit omspunnen i
åratal, voro försvunna. Han kände sig ung, stark,
lefnadsmodig, och han slöt den älskade qvinnan med
hänryckning intill sig. Han glömde allt för henne.

Då stod i en hast den vise mästaren tätt intill
honom. På hans röda klädnad prunkade ett ofantligt
bröstsmycke af jaspis och diamant, och ett diadem
af guld, besatt med samma slags stenar, blixtrade på
hans panna.

»Trolöse!» sade han i vredgad ton, »du har brutit
ditt ord och sjelf beredt ditt straff. Må du förintas
i eld med din älskarinna!»

Den vise försvann. Gudbrand hörde en dörr slåss igen
och såg i detsamma, att elden från trefoten antändt
golfvet och girigt slickade dess tiljor. En qväfvande
rök trängde äfven upp nedifrån, vittnande om, att
äfven undre våningen brann. Han öppnade en dörr och en
låga slog emot honom. Han ville öppna dörren till den
stora, halft nedrasade trappan, som ledde ut till det
fria, men den var stängd. Förtviflan öfverföll honom,
han vände sig mot Estrid stum och modlös.

»Lofvad vare den heliga jungfrun! Jag har funnit
dig åter», hviskade hon. »Hennes ord äro sanning,
jag har sökt och jag har funnit.»

Han svarade henne icke, han visade på elden, som allt
mer grep omkring sig.

»Jag ser», svarade hon. »Lifvet skulle väl nu varit
vardt något - men hvad mer?» - Hon smålog, men löjet
slutade med en snyftning.

»Nej, vi måste lefva!» ropade Gudbrand, som fick nytt
mod, då han såg hennes sorg. Han började söka efter
något att bryta upp dörren med. Han kastar undan
dammiga handskrifter och åtskilliga andra saker,
som gömdes i en kista, och finner på botten sitt
breda, nordiska svärd. Det var en gammal vän, tycktes
det honom, som kom till hans hjälp. Han drog det ur
skidan, det blixtrade i det röda eldskenet, och då han
satte det mot det rostiga låset, kunde han bända upp
dörren. Att omgjorda sig med svärdet, fatta Estrid
i sina armar och med henne i famnen nedstiga utför
den förfallna torntrappan var få ögonblicks verk.

Der ute var bländande solljus, de blåa förgätmigej och
nyponrosorna blommade, och på något afstånd glittrade
Seinefloden likt ett silfverband. De styrde sina
steg åt den. Då de kommit ett stycke framåt, vände
de sig om och sågo sig tillbaka. Tornet brann, genom
alla fönster trängde lågorna, uppskrämda flädermöss
kretsade omkring elden, och öfverst på altanen stod
den gamle magikern. Hans röda mantel lyste som eld,
och diademet på hans panna gnistrade. Han utsträckte
hotande sitt trollspö mot de båda flyktingarna och
ropade en förbannelse. Men hans ord öfverdöfvades
af ett åskligt brakande, ty tornet instörtade i
detsamma.

Inom kort sutto Gudbrand och Estrid i en båt
med lagman Tord och några tjenare. Man utbytte
förtroenden, inan log och grät om hvart annat. Det
förekom Gudbrand, som hade han drömt en sällsam
dröm och nu vaknat upp, som hade han i åratal
varit begrafven lefvande och nu brutit sig ut ur
griften. Huru luften var ljuf i aftonsvalkan! Det var
länge sedan, tycktes det honom, som han inandats den.

»Se», sade slutligen Estrid, halft skämtande, »så
bedrog mig icke min aning. Du har varit bergtagen.»

»Ja, bergtagen, det är ordet - men af min egen
inbillning», svarade han.

Estrid log. - »Äfven jag var en gång bergtagen», sade
hon, »men derom få vi tala en annan gång. Låtom oss
nu blott tänka på, att vi hafva funnit hvarandra!»

De räckte hvarandra handen. Och så vardt det tyst
i båten, blott roddarnas jämna årslag afbröto
stillheten. Bleknade skyar summo på himmelen, lätta
nog för att låta dess azur skimra igenom. Floden var
lugn och stranden var grön, men i fjärran steg en
mörk rökpelare upp från det brinnande tornet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free