Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det reder sig nog, af R. M. - Misé d'Inguimbert. Berättelse från Bertagne för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det reder sig nog.
t? ilten, fem år, satt på pallen och lekte, LHade
ett snöre i handen och drog-, Trassligt var snöret,
som nu skulle redas. Pilten såg trygg ut: - -»det
reder sig nog!v
Gossen blef yngling och lärde hos presten, Huru Guds
son våra skuldbördor tog. Ynglingen grubblade, sökte
få klarhet, Fick ej, men tänkte: "det reder sig nog!"
Lifvets sirensång snart började klinga, Nöjet sin
arm kring den vacklande slog.
Sanningens stjerna blef bortskymd, men alltjämnt Sade
en stämma: "det reder sig nog!"
Mannen tog hustru och hemmet blef skapadt. Lyckan,
som ändtligen hunnits, bedrog. Glädjen blef sken.
Han fick ofrid för friden, Stred för sin tro dock:
"det reder sig nog."
Känn sä hans timglas. Och intet stod åter. Men,
när han sist ifrån sorgerna dog, Sägs, att en vän,
hvilkens hand han sökt trycka, Hörde en hviskning:
"det reder sig nog!"
R. M.
Berättelse från Bretagne för Sv. Fam.-Journ. af Sune
I.
[ et fanns en gång - på den tid jag talar om, och
det är längesedan, det - i kyrkan Bonnieux du Comtat
en tafla, som föreställde den helige Antonius och
grisen, hans oskiljaktige följeslagare. Den målarens
pensel hade varit både skicklig och förfaren, ty den
hade prydt dem båda med så rika färger, att, när man
betraktade dem, helgonet och djuret, så tyckte man,
att helgonet öppnade munnen, för att tala till en,
eller höja handen, för att välsigna en, och att
kreaturet ämnade sig till att grymta och slå knorr på
sin lilla svansstump, så den blefve lik en korkskruf.
-I Bonnieux och på sju mils omkrets njuta den helige
Antonius och svin, Parrocels mästerverk och en gåfva
af vice-legaten i Avignon, af ett alldeles egendomligt
anseende, och de kommo ännu länge att njuta deraf,
och man berättar än i dag följande, som är nu nära
hundra år sedan, om denna tafla och en gammal fröken,
Antoinette dlnguimbert kallad, af god familj.
II.
Misé dlnguimbert vår, hvad man kallar, "mycket
helig". Det började märkas på henne, att hon
var gammal, ja, somliga sade, att hon pratade i
nattmössan ibland. Sanningen är emellertid den,
att hon var af naturen en liten smula enfaldig
och godtrogen. Stackars menlösa gumma! Hon gick
ännu icke riktigt i barndom, men det jämnkade sig
ditåt så * Misé är det pro ven galska uttrycket för
mademoiselle.
småningom. Hon hade dock i alla fall, på
mellanstunder, sina ljusa ögonblick. Denne helige
Antonius hade så ofta och på så många sätt förbluffat
henne, hennes tro på hennes himmelske skyddspatron
var så brinnande, hon hade så ofta betraktat hans
pigga ansigte, hans skägg, likt peppar och salt,
hon hade så ofta bönfallit hos honom under hela sin
lifstid med radbandet mellan fingrarna, att hon hade
blifvit tokig i honom ända till galenskap, man kan så
gerna säga det rent ut, att hon var kär i honom. Det
var icke möjligt, att det stod till på annat sätt, ty
då hon var ensam i kyrkan eller i den helige Antonii
kapell, så pratade hon med honom, som om han, den
salige, hade varit af kött och blod och lifslefvande.
"Vackre herre, helige Antonius», sade hon, "se icke
på mig på det viset, ty ert strålande anlete bländar
mig, liksom solstrålarna göra det."
En Lördag - aftonen före Vårfrufesten i September -
då Misé d’Inguimbert var ännu nervösare än vanligt,
gick hon till helgonet och sade:
"Antonius, o, vackre herre, min skyddspatron,
leds ni icke här i er eviga ensamhet, alltid ensam
i er ödsliga nisch, ensam med det der smutsiga
djuret? Hatar ni icke rötterna, som ni knaprar,
och det klara vattnet, som ni dricker? Ack, om ni
ville hälsa på mig en afton! Vi skulle då äta middag
tillsamman, och ni kunde få hemta litet krafter! Jag
har så godt, hvitt bröd hemma och i ett hörn har
jag gammalt vin från en vinodling, vi hade vid
Claparéde. När, vackre vän, kommer ni till mig?"
Sv. Familj-Journ. 1885.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
