- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
354

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Misé d'Inguimbert. Berättelse från Bertagne för Sv. Fam.-Journ. af Sune Folkeson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

354––-

, "I morgon afton, om det passar er»,
svarade lösaktigt

j en mild, smekande stämma.–––––-»I morgon afton,
efter

klockan åtta.»

»Min herre, helige Antonius», ropade Misé dlnguimbert
utom sig, »ändtligen svarar ni mig! Ack, måtte ni
derför begåfvas med himmelens välsignelse, ni, min
själs guddom-lige vän!»

»På slaget åtta, hvasa?»

»Det är sagdt.»

»Jag skall komma.»

»Klappa på porten. Jag skall sjelf hafva den äran
att öppna.»

Derefter föll Misé d’Inguimbert på knä och bad med
hjertat fullt af tacksamhet och alldeles berusad af
sina förhoppningar. När hon reste sig upp, gjorde
hon en djup nig-ning för sin herre och skyddspatron.

På vägen ifrån kyrkan och hem tyckte hon, att änglar
buro henne hela tiden. Om de icke precis buro henne,
så måste vi dock tro, att de skyddade henne så, att
hon icke i sin stora sinnesrörelse ramlade utför de
åttio trappsteg, som man måste stiga uppför för att
nå ingången till Bon-nieux’ kyrka.

III.

Det var - jag skyndar mig att säga er det, ty ni
gissa det kanske aldrig annars - den skälmen Luquet,
klockaren, som stämde möte på det viset med den
stackars idioten. Det var en fet och trind klockare,
riktigt välmående. Han lefver ännu friskt i allas
minne i Bonnieux, och alla äro öfverens i den saken,
att Luquet aldrig gjorde sura miner åt det hvita
vinet i sakristian och inte häller föraktade ett godt
bord. Hans hals var slak som ett öfvermoget fikon,
pannan trängde han ihop under en svart sammetskalott,
som nästan föll ned öfver ögonen, hans blick var
skarp, blixtrande och dolsk. Lismande och med rösten
så smeksam och klagande, när han sade sitt: »För
skärseldens själar, om ni behagar vara så god!»
var han i stånd att draga fram slantarna från den
djupaste ficka.

Det var just denna Lördag, som Luquet gjorde upp sin
plan och utförde den.

Klockan tolf, när kyrkan är alldeles öde, och sedan
han tagit öfverdragen af de stora ljusstakarna och
af korset på högaltaret, fyllt lampan, som brinner
framför, dag och natt, med olja, under väntan på att
den gamla, af synvillor besvärade, damen skulle komma
och så, som när han förr tusende gånger öfverraskat
henne, prata med sin herre och skyddspatron, knäfalla,
vända ut och in på hvitögat, sucka, klaga, le och
gråta, så kröp vår gode apostel ihop och gömde sig
i det mörkaste hörnet i den helige Antonii kapell.

Som han mycket riktigt förutsett, inträffade det. -
Misé d’Inguimbert kom, suckade och - ni veta resten -
hennes skyddspatron bönhörde hennes suckar.

IV.

Sedan Misé d’Jnguimbert gått sin väg, kröp klockarn
fram och skrattade, så magen hoppade. När Antoinette
kom hem, med kinden i brand och ögat fuktadt af
glädje, ropade hon, just som hon satte foten inom
dörren:

»Martine, Martine!»

»Till er tjenst, mamsell.»

»Hör noga på», började Misé d’Inguimbert, sväljande
hälften af sina ord, till den grad nervös var hennes
tunga och så häftigt hopade sig orden på hennes
läppar, »hör på, en vän, en intim vän till vår familj,
en värderad vän, kommer i morgon, i morgon afton hit
på slaget åtta... Han kommer för att sällskapa med
mig, supera med mig på slaget åtta ... Han slår på
porten ... Jag skall sjelf öppna dörren ...

»Mamsell, inte behöfver ni sjelf? ...» * Ett slags
hvit drufva.

»Jag skall öppna sjelf, ty du får annat att göra... Se
till, att bordet blir väl dukadt och anständigt
serveradt, du begriper - och att ingenting fattas.»

»Det förstås, mamsell!» - »Hvad kan allt det
der betyda?» tänkte pigan. »Hon blir galnare än
någonsin. Måtte vår Herre vara oss nådig och skydda
oss med sin heliga hand!»

V.

Dagen efter fyllde dock Martines soppgryta hela huset
med en behaglig doft, som retade aptiten. Saftig
köttsoppa, kokt vid sakta eld, långsamt puttrande,
griljeradt kött, väl peppradt, ryska ärter och kräftor
å la Saint-Symphorien, saftigare och delikatare, än
dem, som fås i Isles, läckra bönor från Canourgue,
stekt hare från Val-Masque... och till de-sert
persikor och clairettes, * kakor, mandelbakelser,
biscuit och konfekt samt - något, som aldrig glömmes,
då det är fråga om en något så när hygglig måltid -
efterrättssupen af alla möjliga slags munklikörer
och Inguimbertarnas gamla vin... och som sjelfva
piffen extra fint kaffe och en karafin af detta
qvittenbrännvin, som endast fås i Bonnieux.

Hon var af god familj, Misé d’Inguimbert, och af
häfd-vunnen vana gjorde hon väl, det hon gjorde.

Klockan hade ännu icke slagit åtta, och värdinnan
var redan färdig. Hon hade hängt på sig allt, hvad
hon ägde mest elegant och magnifikt i sina skåp och
lådor, en stör-blommig sidenklädning garnerad med
spetsar, ett halsband af äkta perlor, guldarmband,
juvelörhängen och juvelringar och - hvarför skulle
vi förtiga det? - en liten, misstänksam röd skiftning
på kinderna. Hon fastade den sista knappnålen och gaf
det sista ögonkastet i spegeln, när det slogs »pang,
pangn på porten.

Han var precis, den läckergommen!

Och Misé d’Inguimbert med handen på hjertat, ty
hjertat slog som till dagtingan, gick ner för att
öppna.

»Stig in, min herre och helige Antonius», sade hon,
»var välkommen under Inguimbertarnas tak! Hvilken ära
för familjen och hvilken stor dag i er tjenarinnas
lif! Stig in!»

VI.

Den helige Antonius bjöd Misé d’Inguimbert sin arm
och, en gång inkomna i matsalen, sutto båda två snart
till bords, ty ... den helige Antonius var hungrig.

Det fattades icke mycket, att Martine hade tappat
soppskålen i golfvet, när hon fick se den bängeln,
den sällsamme familjevännen med armbågarna på
bordet,... klädd i en drägt, som i färg närmade sig
djurets, hufvudet doldt i en kapu-sjong, hakskägget
grått och remmen om magen ... en tiggar-broder,
ett slags skenhelig franciskan, sjelfgjord
kapuciner-munk och - hvad vet jag allt för något
mer? - en blodsugare, en dagdrifvare, någonting
otäckt, smutsigt, äckligt!... en utsvulten hund, som,
bara han kände sopplukten, slickade sig om nosen!

Martine höll i alla fall god min, besluten, att
hennes matmor skulle äta, som hon kokat. Hon gjorde
samvetsgrannt sin tjenst, medan Misé d’Inguimbert
gjorde les honneurs med en aristokratisk säkerhet,
en fullkomlig grace och ytterst artigt, sägande då
och då med hjertat i halsgropen:

»Vackre herre, ännu en bit... detta lilla ryggstycke
... denne lille rapphönsvinge!...»

Pigan började se dubbelt, hon trodde sig vara utsatt
för en djefvulsk dröms gyckelverk.

VII.

Men ack, efter den herrliga efterrättssupen,
alldeles stinn efter en så god måltid, rund som ett
o, med skägget såsigt, näsan röd, som en tuppkam,
ögat lysande af alla alkoholens flammor, glömde den
falske och afskyvärde eremiten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free