- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
358

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslapparna. Skizz af Gubben Noach

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Skizz af GKTbfoen Noach..

Ihuru öfver hufvud taget nomadlifvet företer en
oafbruten kedja af strider mot en karg natur, som
särdeles vintertiden uppbarar sig i graflik hemskhet
och ofta nog hotar nomaden med död och undergång, så
gifves det dock tider af året, då äfven fjällfolket
får lefva ett verkligen idylliskt lif, hälst om
man tager i betraktande de ytterst ringa anspråk på
lifvets beqvämligheter och nöjen, detta så misskända
folk har.

\fanan från tidigaste barndomen, att utan knot och som
en oundviklig nödvändighet underkasta sig umbäranden
af alla slag, har lärt lappen att icke försumma sig,
då någon gång tillfälle beredes honom att njuta en
stunds behagligt ndolce far niente». Att få en god
sup och sedan, i fred för myggen, få sofva ett par
timmar under himmelens fäste, det är för honom en
af de högsta pinnarna på lycksalighetens stege. Får
han derefter äta sig mätt, när han vaknar, och derpå
åter taga en stilla slumrare - då är han i sjunde
himmelen. Drömmar besvära honom sällan - hvarken onda
eller goda -, han sofver den om morgondagen obekymrade
fjällvandrarens lugna sömn. Men när han så vaknar,
så känner han sig också nog stark, åtminstone modig,
att möta hvilken fara som hälst.

Detta om våra nomader i allmänhet.

Man har dock att noga skilja på fjällapparnas
och skogslapparnas om icke lif, så åtminstone
lefnadsvanor. Under det att fjällappen om sommaren
måste vistas högt upp i de regioner, der endast
renmossan och i sluttningarna björkriset växa,
omgifven af evig is och snö, utsatt för skarpa
vindar och sällan säker att öfver natten få hvila i
sin kåta eller - vore han ock en rik renägare - äta
sig mätt, när qvällen faller på, förer deremot under
denna årstid skogslappen det mest bekymmerfria lif i
verlden, ett lif, som till och med eri indianhöfding
skulle afundas honom - ja, väl ock mången romantisk
svärmare.

Om fjällappen är rikare, så är dock, menskligt att se,
skogslappen lyckligare. Hans boningsplatsers närhet
till den odlade bygden och de stora stråkvägarna ned
till hafvet har, bland annat, hos honom framkallat
ett behof af snygghet, som gifver sig tillkänna både
i hans dagliga tvagning och i den renlighet, som i
allmänhet råder i hans »visten» (kåtor), af hvilka
han har många. Han kammar nästan dagligen sitt hår,
och qvinnorna kokettera med två flätor - något,
som aldrig skulle falla fjällappen och hans qvinnor
in, utan snarare anses som en styggelse. Sanningen
fordrar dock det erkännande, att äfven fjällapparna
nu för tiden på långt när icke äro så cyniska, som
för blott några årtionden tillbaka. Äfven dit upp har
den allsmäktiga civilisationen lyckats sprida strålar
af sin värmande sol, och man kan med skäl hoppas,
att inom kort ett bättre förhållande, än det hittills
rådande, äfven der skall varda gällande beträffande
kroppens yttre ans och snygghet vid matlagningen.

Men vi lemna nu dessa »öfverboer» (pajilij,
pajilaha), för att uteslutande sysselsätta oss med
»österboerna», öster-lapparna (lullilaha), det vill
säga det fjällfolk, som året om vistas nedanför de
högre fjällkammarna och således närmare kusten.

Skogslappen, som är af alldeles samma Samis stam,
som fjällappen, är järnnförelsevis fattig på renar,
men också, såsom förut är antydt, rik på många af
de lifvets små beqvämligheter, som »öfverboen»,
till följd af omständigheternas tvång måste sakna.

Den förre skaffar sig ett så kalladt lapp-skatteland,
vanligen ett ganska vidsträckt område, i skogsbygden
och hälst i sådan trakt, der det är godt om fiskrika
sjöar, elfvar, laxöringsbäckar, och så vidare, samt
har rik tillgång på skogsfågel - tjäder, orre, ripa -
samt annat vildt, af hvars pelsar han kan göra sig
en inkomst, såsom mård och ekorre. Björnen fruktar
han icke, och denna gör också nästan aldrig

skada på renhjorden, men så mycket mer söker han vakta
sig för lo, varg och jerf. I synnerhet är vargen både
hans fasa och hans dödsfiende, och mången lapp har
också ifrån att vara en rik man blifvit en tiggare
genom detta rofdjurs ihärdiga anfall på hans på allt
försvar blottade renar.

Skogslappens och hans hustrus - vi antaga här, att de
äro nygifta - hela egendom består vid »bosättningen»
af ett eller annat hundratal ärfda renar, något
fiskredskap, ett par lodbössor med tillbehör, en båt,
något kopparkärl, träskålar och små skopor samt för
öfrigt helgdagsdrägt för både vinter- och sommarbesök
vid kyrkan eller på marknaden - och för resten hvad
man hvardagsvis går och står i. Med denna, hvilket
ögonblick som hälst flyttbara, förmögenhet slå
sig nu de nygifta ned vid stranden af en af dessa
otaliga fjällsjöar, som, så att säga, öfversvämma
lappmarken, och här uppföres en kåta af trä, högre
och beqvämare än fjällapparnas, ehuru konstruktionen
är densamma. Den nya bostaden är snart färdig, och
så känner sig skogslappen vara »bofast».

Hans nästa omsorg blir nu att undersöka sjön
och skogen. Han skjuter ut sin smäckra båt i
vattnet och kastar ut sina nät. Hans fångst blir
kanhända de första gångerna knapp nog, men eftersom
dessa fjällvatten i allmänhet hvimla af sik, asp,
laxöring, gädda, aborre, harr och röding, med flera
sorter, så lär sig lappen snart nog utleta dessa
fiskars favoritplatser, och derefter har det ingen
fara. Skogen och hvad denna af vildt har att erbjuda
lär han sig lika fort känna, och nu först anser han
tiden vara inne att vidga sitt område.

Detta tillgår på det sätt, att han på korta afstånd
ifrån hvarandra - vanligen en half mil - uppför många
nya kåtor, alla vid vatten och med i öfrigt bästa
belägenhet, Allteftersom renarnas välbefinnande
det fordrar eller ock eftersom fisket och Jagten
slå ut, flyttar han nu under årets lopp från kåta
till kåta och känner sig med rätta stolt öfver att
icke vara inhyseshjon någonstädes. Den först och
på den omsorgsfullast valda plats uppförda kåtan
betraktar han dock som sitt rätta hemvist. Här har
han ock sin stabur och gäll, af hvilka de förra dock
nu mer mest brukas hos fjällapparna. Lappens stabur
(njalla) består eljest af en inrättning, som i det
närmaste kan förliknas vid ett större dufslag på en
mycket hög och slätad stolpe, på det jerfven icke må
kunna klättra upp och förstöra de matvaror, som här
förvaras, medan ägaren är stadd på vandring. »Gället»
åter (luove, luopte) är ett slags byggnad med tak,
men utan väggar. Taket hvilar på stolpar, och härunder
hänges åtskilligt, som behöfver torkas eller vädras,
såsom fisk, klädespersedlar, med mera. Här förvaras
ock under sommartiden all vinterredskap för körsel
med ren, såsom akjor, prydliga seldon för kyrkfärder,
med mera, Är lappen någorlunda förmögen, så har han
också en böd, med lås för, när det skall vara riktigt
högtidligt, ehuru detta försigtighetsmått till platt
ingenting tjenar i denna vildmark, der begreppen
mitt och ditt icke alltid så noga kunna afvägas,
utan hungern får afgöra hvem som har rätt.

Till belysning anse vi oss här kunna, utan skada
för någon, meddela en hittills otryckt anekdot,
som är synnerligen karaktäristisk, om man betänker
konseqvenserna.

I ett af de nedre lappmarksdistrikten jagade en sommar
för många år sedan några herrar från närmaste stad,
bland dessa en vice häradshöfding. Alldeles obekant
med trakten, kom denne att förirra sig från både
sällskap och kantin, och han började snart lida af
hungerns alla marter. Efter långvarigt kringirrande
kom han ändtligen på sena qvällen till en skogslapps
kåta, der dock ingen var hemma. Under gälltaket hängde
ingenting ätbart, men bredvid gället stod en böd,
fastän olyckligtvis för jägaren försedd med lås. Nöden
har emellertid ingen lag, och den nödställde bröt med
tillhjälp af sin jagtknif upp dörren. Derinne fanns
fullt upp med föda, och sedan han tillfredsställt
hungerns fordringar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free