- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
359

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslapparna. Skizz af Gubben Noach

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

359

och stoppat litet reskost i jagtväskan, lade han,
som ersätt- j ning, en riksdaler på en hylla och gick
sin väg.

Slumpen fogade så lyckligt, att han alldeles i
närheten träffade sina jagtkarnrater, och alla
skrattade vid fyllda bägare åt vännen häradshöfdingens
"tur i otur». Hela affären glömdes sedan snart,
eftersom det passerade ju var så vanligt i
lappmarken.

Några år derefter satt samme häradshöfding ting i
orten. Då kom der fram till dombordet en fängslad,
gammal, utfattig lapp, anklagad för att hafva ur en
med lås försedd bod stulit litet matvaror från en
rik lapp i nejden.

Hvilka minnen för domaren! Och huru kunna skildra hans
gränslösa sorg och bestörtning, när han vidare erfor,
att den häktade var just samme man, hos hvilken han
sjelf en gång gjort inbrott under alldeles liknande
omständigheter!

Huru gerna skulle han icke här hafva velat hällre fria
än fälla, han, som sjelf ur egen erfarenhet fått lära
sig, huru långt hungern kan föra en eljest oförvitlig
menniska från lagen, ja, väl från religionen. Och
dock nödgades han med svidande hjerta dömma denne
gamle, nu mer utarmade, lapp till straffarbete för
stöld! En menniskas lif erbjuder många skiftningar,
men få torde dock vara så förfärande, som denna.

Det må emellertid, såsom någonting försonande och
förmildrande, här nämnas, att den för stöld dömde
lappgubben, efter sin frigifning från fängelset,
för sig och sina närmaste allt intill döddagar åtnjöt
ett frikostigt understöd - af hvem, det kan läsaren
nog lätt gissa.

Efter denna lilla afvikelse från vårt egentliga
ämne skynda vi nu att återtaga tråden af vår korta
skildring af skogslappens lif och verksamhet.

Om vintern drager skogslappen med sina renar ännu
längre ned mot kusten och förer då i allmänhet
alldeles samma lif, som fjällappen, hvilken
också denna årstid drager ned mot den lågländta
»hafsmarken». Men under sommaren åter är skogslappen
herre på egen täppa, under det att fjäll-lappen måste
draga honom förbi upp till högfjällen. Skogslappen
inträffar vanligen vid sitt stamviste i medlet af
Maj - förr eller något senare, allt efter årstidens
skaplynne - och han släpper då sina renar "i vildan»,
såsom Petrus Laestadius i sin berömda Journal så
träffande uttrycker sig. Att släppa renar i vildan
betyder eljest, att lappen låter dem under en tid
sköta sig sjelfva och gå, hvart de behaga. Detta fria
lif i på föda rika marker bekomma renarna, i synnerhet
renkorna (vajorna) och deras kalfvar särdeles väl,
och skogslappens renar äro också derför i allmänhet
både större och fetare, än fjällappens.

Nu inträder för skogslappen första skedet af det
angenäma sommarnöje, som aldrig varit och aldrig skall
blifva fjällappen förunnadt. Frodiga björkar, aspar
och alar kransa sjöstranden, invid hvilken han uppfört
sin kåta, och han behöfver blott vända sig om, för
att se den vackraste furuskog vid bergets fot. Hvart
han går, ser han för sina fötter de fagraste små
fjällväxter, ehuru han, sanningen att säga, icke
egnar dessa blomstergudinnans späda skyddslingar någon
närmare uppmärksamhet. Sjön har delvis afkastat sitt
istäcke, snart är han »ren», och då kan lappen i sin
båt gunga fram, hvart han behagar.

Vid denna tid är det också, som tjädern och orren
hålla sina kärlekslekar, antingen på den stora myren
eller i storskogens ensligaste gömslen. Vildgässen
och svanorna anlända ock vid denna tid till Lapplands
träsk och sjöar, och skogslappen har sålunda fullt
upp af nöjen både till lands och sjös. Också är
hans »bord" denna tid så välförsedt med guds gåfvor
af den präktigaste fisk och det finaste vildt,
att väl mången förmögen läckergom i staden måste
afundas honom, till och med oafsedt tillagningen,
som väl är skäligen primitiv, men dock vida bättre,
än hvad som presteras på många gästgifvaregårdar,
till och med utom Smålands gränser.

Medgång är öfvermodets moder, säger ordspråket, och
det är alldeles icke oantagligt, att skogslappen,
under det han denna tid sitter vid de egyptiska
köttgrytorna, hoc est

vid med vildt och laxöring fyllda träskålar och med
en stolt renost mellan dem, känner sig gripen af
högfärdens allestädes närvarande dämon och i sitt
sinne sålunda både föraktar och beler sin granne,
fjällappen, som, i synnerhet på försommaren måste föra
ett helt annat än öfverdådigt och lättjefullt lif.

Jag vågar icke med bestämdhet påstå, att min gissning
är den rätta beträffande skogslappens tysta öfvermod
mot fjällappen, men jag saknar icke skäl för denna
anmärkning af den omständigheten, att en skogslapp
en gång för mig fällde det märkliga yttrandet:

^ Mag ert i fjäll. Fett i skog.it

Vi se sålunda, att skogslappen med familj denna
tid förer det mest beqväma lif i verlden. Han
sofver större delen af dagen och »gonar» sig af
hjertans grund. Fast han bor alldeles intill sjön,
händer det dock sällan, att han tager sig ett båd;
sådant inträffar blott, när solen hotar att bränna
upp honom eller myggen sönderstuckit hans grofva
hud och derigenom framkallat en olidlig plåga. De
små blodsugarna få dock både länge och väl bearbeta
lappskinriet, innan ägaren fäster någon närmare
uppmärksamhet vid denna våldgästning, hvilken han
betraktar som den naturligaste sak i verlden, hvilket
den också väl på sätt och vis är.

Under vanliga år inträffar den värsta myggtiden
omkring midsommar, och skogslappen får nu mycket att
göra. Plågade af de myriader små insekter, som likt
molnskyar flyga och fara i luften, vilja renarna gerna
begifva sig upp till högfjällen, der inga träd växa
och myggen "blåser bort». Detta måste dock till hvad
pris som hälst förhindras, och skogslappen med allt
sitt folk begifver sig nu ut att uppsöka sin hjord. Så
snart en ren är fångad, sättes på denna en vidt
ljudande skälla, och så drager man vidare. Lockade
af den välkända klangen, komma nu efter hand de andra
renarna, och snart nog är flocken fulltalig.

Det händer härunder ofta, att främmande renar sälla
sig till hans egna, men detta kan ej hjälpas. Han ser
på märket (alla renar äro nämligen märkta i Örat),
hvem som rår om dem, och utbyte göres längre fram
mellan renägarna på dertill bestämd dag.

Man ser här, huru lätt tillfället kunde göra tjufven,
men till heder för lapparnas rättskänsla kunna vi
försäkra, att man har få exempel på, att en lapp
stulit af en annan. När så någon gång inträffat, så
har alltid tjufven befunnits vara en tiggarlapp, som
för nöds skull blifvit lagbrytare. Deremot inträffar
det icke så sällan, att nybyggare skjuta lapparnas
renar och behålla dem som god pris. Blifver en sådan
tjuf-skytt anklagad, så försvarar han sig vanligen
med, att kärandens renar gjort sådan skada på hans
höhässjor, att han sett sig nödsakad att sjelf taga
ersättning - ett skäl, som naturligtvis icke kan
gälla inför lagen och som dessutom oftast är en tom
undskyllan. Fall inträffa väl, då skogslappens renar
under vintertid göra skada å nybyggarens höhässjor,
men man har alltid funnit renägaren villig att under
sådana omständigheter godvilligt ersätta skadan.

Lappen är hvarken trätgirig eller processlysten och
han synes också derför sällan vid tinget. Han lider
tåligt oförrätter, äfven sådana, som gå å heder och
ära, ty han vill ej processa. Men gör man honom allt
för grof skada genom upprepade förföljelser, då kan
äfven den fredlige lappen blifva en fruktansvärd
motståndare. Han skyr då nästan intet medel till
hämnd, utom mord likväl. Den, som vill göra sig mödan
att granska vår brottmålsstatistik, skall lätt finna
detta vårt påstående bekräftadt.

Ifrån midsommarstiden intill medlet af Augusti
månad vallas nu renarna natt och dag och mjölkas
dagligen. Hundarna, renägarens bästa drängar, drifva
vid mjölkningstiden hjorden in i den inhägnade
rengården, som derefter till-stänges. - En vaja
(renko) gifver dock icke mycket, på sin höjd ett halft
dricksglas mjölk, men denna mjölk är vida fetare,
än den yppersta grädde af våra vanliga kor, och en
thesked sådan mjölk till ett glas vatten skall kunna
narra hvem som hälst. Af renmjölken göres en ypperlig
ost -

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free