- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
360

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslapparna. Skizz af Gubben Noach

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

360

aldrig smör -, och sa ymnigt är ostämnet i denna
mjölk, att vid beredningen nästan alls ingen vassla
uppstår.

Denna ost äter lappen dels färsk, dels och
hufvudsakligen torkad. Den utgör den kraftigaste
föda, och med en skifva renost i barmfickan,
kan lappen under sina ströftåg godt berga
sig för hunger under åtminstone två dagar.

Sedan renhjorden blifvit drifven in i rengården
för att mjölkas och få idisla, gör skogslappen upp
eld på fuktiga jordtorfvor för att fördrifva den
envisa myggen. Detta lyckas dock blott till en del,
ty ehuru myggen skyr rök, så begagnar han sig dock med
beundransvärd instinkt af hvarje tillfälle, då vinden
kastar, för att åter slå ned på sitt rof. Fjällappen
behöfver deremot denna tid icke röka, ty de friska
och jämnt spelande fjällvindarna hafva här tagit
på entreprenad att hålla »små-åteln» på behörigt
afstånd.

Till de läckerheter, af hvilka skogslappen hittills
fråssat, sällar sig i slutet af Juli eller början
af Augusti - allt efter väderlekens beskaffenhet -
en annan, nämligen hjortron. Hvarje myr är nu så
tätt klädd med dessa läckra bär, att man knappast
kan taga ett steg utan att söndertrampa ett eller
flera. Nyplockade hjortron med renmjölk är onekligen
en utsökt läckerhet för den mest kinkige turist och
skulle med säkerhet prisas som ett non plus ultra af
den finaste gastronom i hufvudstaden - om han blott
kunde i sin maklighet få den äran! Men sådant kan
omöjligen gå för sig, med mindre man beqvämar sig
att gå »til Fjelds», såsom norrmannen uttrycker sig.

I medlet eller slutet af Augusti släpper åter
skogslappen sina renar »i vildan». De få nu åter sköta
sig sjelfva till fram emot Michaeli. Skogslappen har
sålunda en ny »frihetstid» på omkring sex veckor,
under det hans stamförvandter der-uppe på fjällen
icke hafva en enda dags rast eller ro. Skogslappen
börjar nu igen det behagligaste, han vet i sitt lif:
att sofva, äta, fiska och jaga. Han sätter ock nu ut
snaror och giller för tjädern och orren, och fångsten
kan under goda fågelår blifva ganska riklig. Hvad
som icke ätes upp för dagen, vårdas noga och föres
till närmaste handlande eller till marknaden, att der
försäljas eller utbytas mot mjöl, kaffe, brännvin,
och så vidare.

Det är alldeles otroligt, i huru hög grad lapparna
nu för tiden konsumera kaffe. På Högströms och
Petrus Laestadius’ tid visste lappen icke en
gång, hvad kaffe ville säga; - nu kan han dricka
sina tjugo koppar om dagen! Ett sådant öfverflöd
kostar honom visserligen mycket penningar, men är
dock att föredraga framför det förr så omåttliga
bränn-________________________––––––-~-.

Lappsk sked af renhorn.

vinsförbrukandet, som årligen kräfde många lif,
särdeles vintertiden, då mången rusig skogslapp lade
sig sida vid sida med en lika ankommen fjällapp i
snödrifvan - för att aldrig mer vakna ur den sömn,
hvari alkoholen försänkt dem.

Sina enda hus- och hemdjur, renarna och hundarna,
vårdar lappen med stor omsorg, och den af Petrus
Laestadius beskrifna grymheten, att svälta hundarna
ända derhän, att de för lifvets bevarande nödgades
äta de vämjeligaste saker, är nu lyckligtvis en
öfvervunnen ståndpunkt. Hundarna hållas dock ännu
i sträng tukt och förmaning, något som också synes
vara alldeles nödvändigt med dessa vilda sällar. Men
eftersom de nu mer få både god och tillräcklig föda
samt blott behöfva hjälpa till att vakta renhjorden
turvis, så äro dessa med den mest beundransvärda
instinkt begåfvade djur sina ägare orubbligt både
trogna och tillgifna. Mot främlingen visa de väl en
mordisk morskhet, men det behöfves blott ett enda
ord af lappen, hans hustru eller barn, för att
ögonblickligen bringa dem till tystnad. Så kloka
och väl dresserade hundar skall man förgäfves spana
efter på slättlandet. Enligt lapparnas egen utsago,
gör en enda sådan hund en renägare mer nytta, än som
skulle kunna med bästa vilja åstadkommas af tretio
lappdrängar, och förf. har genom egen erfarenhet
funnit detta i första ögonblicket nog tvifvelaktiga
påstående fullt bekräftadt.

Michaelitiden är nu inne, och skogslappen nödgas
åter samla sina renar från »vildan». Hans lif blir nu
mer bekymmersamt, ty söte-brödsdagarna hafva för det
året tagit en ände. Men under stöket med att slagta
»brunnrenarna» (rentjurarna) och hvad annat, han ur
hjorden kan eller måste undvara, glömmer han lätt sitt
för en tid förlorade paradis. Den stundande marknaden
hägrar för hans fantasi, som en den sannskyldiga
lycksalighetens ö, och han känner redan i andanom en
försmak af dess, så att säga, islagna njutningar. Här
på marknadsplatsen kan han näfmligen få brännvin,
huru mycket han behagar, och för lappen måste denna
fördel alltid betraktas som en stor tröst. Deruppe
i vildmarken är det i sanning långt mellan suparna,
och det är således först på marknadsplatsen, lappen
kan få dricka sig otörstig. Till relativ heder för
skogslappen må dock erinras, att vid marknadstid
fjällappen super

vida grundligare, än han. Skogslappen har så
småningom vant sig att föra ett för nomaden möjligast
regelbundet lif, han har också i regeln sin egen kåta
eller bod vid marknadsplatsen och behöfver således
icke tvinga sig in till

Lappsk silfver krage (silb kråka).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free