- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
362

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det gamla tornuret. Saga af J. W. - Olika åsigter om konsten och det sköna. För Sv. Fam.-Journ. af Emil v. Qvanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

362

lefvat med länge nog i verlden, för att väl känna
till både lifvets skuggor och dagrar.

Den stora, förgyllda pilen pekade på half
två. Tornväktaren hade väl insvept sig i sin stora
pels och ämnade just hängifva sig åt en liten lur. Han
var ju aflönad för att lura och ansåg det derför
såsom sin pligt och skyldighet att göra den saken
med besked. Deruppe i tornet var det tyst och stilla,
endast den stora pendeln sjöng sitt vanliga tick-tack,
tick-tack. Men hade tornväktaren varit vaken, hade
han nog hört något annat, än tick-tack.

Alla hjulen, både stora och små, surrade och väsnades
mer, än vanligt, och hvad kunde väl orsaken vara? Jo,
ser du, de skulle alla i dag, nyårsdagen välja ny
styresman för det kommande året, och dessa val voro
alltid besvärliga och svåra. Förlidet år hade den
stora urtaflan varit herrskare, och de hade ej det
minsta att anmärka mot henne, men de voro trötta
och begärliga efter något nytt. Det kunde ej skada,
tänkte de och höllo nu som bäst på att välja. Men -
de kunde ej det ringaste komma öfverens. Ordföranden
föreslog, att valet skulle ske medelst omröstning,
men då hvarje liten del af klockan, inom sig sjelf,
ansåg sig vara rätte mannen, ville de gerna välja på
sig sjelfva; men då de för skams skull ej kunde göra
det, valde de sin nästa granne, och det förbättrade
ej situationen.

Slutligen sade det stora kugghjulet: "Inte vill jag
berömma mig sjelf, vare det långt ifrån mig, men mig
förutan komma ni ej långt-, dessutom gifver mig min
ställning i lifvet företrädet framför eder andra,
derför välj mig!»

»Hör bara på!» sade det andra hjulet. »Visserligen
har du några kuggar mer, än jag, men hvad vore väl du
utan mig? Jag är onekligen mannen. Jo, jo, mån tro,
nu vill du skryta med dina många kuggar, som det vore
någonting att skryta med. Nej, min herre, mig kuggar
du inte, jag vet nog, hvad du går för. Medan du endast
går ett hvarf rundtomkring, går jag sextio. Jag rör
på mig, jag, och det behöfves, då man skall bekläda
en så vigtig post. Välj mig!»

»Knäpp, knäpp, hvad kifvas ni om?» frågade den store
visaren derute. »Hvad ni ändå hafva höga tankar om
eder sjelfva! Det är ju jag, som visar tiden, upp
till mig blicka alla; jag är den enda, som är värdig
att efterträda urtaflan.»

»Så den kan prata!» sade pendeln.

»Nej, godt folk, lyssna ej på honom, han är ju på tre
q vart! Jag hemställer vänligen till en och hvar:
hvem är det väl, som reglerar tiden? Ni veta alla,
att det är jag, tick-tack, tick-tack!»

»Snick-snack, snick-snack», sade det stora, tunga
lodet; »jag väger tyngst i vågskålen, rösta på mig!»

»Jag tror, jag får slag endast af att höra edert dumma
prat», sade klockan; »är det ej jag, som slår timmar,
half-timmar och qvarter?»

»Nu ljög du,» sade hammaren; »det är jag, som slår
dig i skallen, och derför att den är så tom, ljuder
det så hårdt, att det slår lock för öronen på dig,
så att du ej ens hör, när det är jag, som talar.»

Endast en deltog ej i det dumma grälet, och det
var klocksnöret. Det hade ej några förtjenster
att skryta med och derföre teg det. Det hade ju ej
mycket att uträtta i verlden, endast att uppbära
lodet och draga det största kugghjulet. Det ansågs
som ett underordnadt ting och derför var det ej
vardt att yttra sig i så förnämt sällskap. Men -
innerligen ondt gjorde det snöret, att ingen enda
af alla de andra höjde ett ord för det, att de så
helt och hållet tycktes glömma dess tillvaro. Ja,
detta grep det så djupt, att dess hjerta brast.

Pang! - der störtade det vigtiga lodet med hemskt
brak ned till botten af tornet. Alla hjulen liksom
gnisslade tänder, pendeln svängde några ljudlösa
slag och så upphörde hvartenda hjul att arbeta,
de stannade för alltid.

Den gamle tornväktaren vaknade, satte sig rätt upp,
gnuggade sig i ögonen och lyssnade till braket. »Se
så», mumlade han, »nu är det gamla skrället sönder
igen! Lika godt, då kan jag i ostördt lugn få
sofva. Godt nytt år!» Och dermed lutade han sig mot
muren och insomnade djupt.

Olika åsig-tex* om konsten och diet sköna.

För Sv. Fam.-Journ. af Emil v. Qvanten.

’år tid är icke den religiösa fanatismens tid. Man
förstör icke, såsom under medeltiden, konstverk
och manuskript derför, att de icke säga detsamma,
som står i Bibeln eller Koran. Likväl uppvisar
kristendomen ännu en rest af den asketiska karaktär,
som vidlådde hennes tidigare uppträdande. Många
»fromma» anse ännu i dag hvarje själslyftning, hvarje
glädjeyttring, som ej härflyter omedelbart ur den
religiösa andaktens källa, såsom farlig, lättsinnig,
uppfylld af »verldens» falskhet; och då konsten just
medför en dylik stegring af lifsglädjen hos menniskan,
så drabbas äfven hon af förkastelsedomen. De medgifva
likväl ett undantag. De fördraga den konst, som
enkom tjenar religionen och kulten. Alltså gilla de
altartaflor, psalmverser, allegorier, som hafva till
innehåll de religiösa dogmerna, vidare oratorier,
kyrklig skulptur, och så vidare. Och härvid lägga de
vigt främst på stoffet, ämnet för framställningen, och
fästa sig blott föga vid framställningens skönhet. Med
andra ord, i de fall, då de icke rent af förkasta den
sköna konsten, förhålla de sig likgiltigt till sjelfva
konstverket. Sålunda vallfärdar mången katholik icke
till en af Rafaels sköna madonnor, utan till en stel
byzantinsk »Guds moder», utstyrd i glitterguld. Och
mången gammaldags protestant anser en släpig, enformig
psalmmelodi mer värd, än alla Mozarts himmelska körer
i »Trollflöjten».

Ett annat parti, som är ganska talrikt, betraktar
konsten ur en helt annan synpunkt. Anseende jordisk
glädje och njutning icke stå i strid med religionens
läror, räknar det konsten till de angenäma och
oskyldiga förströelsemedel, som äro menniskan
tillåtna. Likasom vaka och dröm, arbete

och hvila aflösa hvarandra i det alldagliga lifvet,
så efterträda allvar och förströelse hvarandra i
den intellektuella verlden. Menniskan, så tänka
de, behöfver i den sednare, likasom i den förra,
omvexling, förfriskning, och detta skänker oss den
sköna konsten. Dess företeelser innebära hvarken
sanning eller verklighet, men de erbjuda genom sitt
brokiga spel en viss underhållning för själen. Konsten
blir sålunda endast form, en angenäm bild, en lek,
hvars betydelse är tillfälligt praktisk. Och rätt
mången, som hyser denna åsigt och som derjämnte har
mindre sinne för det sköna, anser konsten endast
såsom ett tomt och vekligt joller, föga vardt någon
uppmärksamhet.

En skiljaktig åsigt representeras af den didaktiska
riktningen. Det har funnits tider, då denna har
varit allrådande, då lärodikten, epigrammet, satiren
ansågos såsom de högsta arterna i poesien. Och
ännu i dag finnes det många, som tillägga konsten
en hufvudsakligen didaktisk betydelse. Konsten är,
så säga de, i alla sina arter och former ett medel
att bibringa menniskorna på indirekt väg helsosamma
sanningar och lärdomar, att genom åskådligheten af
sina bilder väcka höga tankar och ädla känslor. Dess
behagliga form är för detta ändamål synnerligen
lämplig. Men innehållet, kärnan, det väsendtliga i
konsten utgöres af det sedliga, rätta och sanna. Hon
är en omskrifning af dessa stora, allvarsamma
idéer. Man tänker sig således ett slags förskönings-
eller sminkningsprocess, hvarigenom verkligheten
utstyres med allehanda prydnader och sanningen målas
med rosenfärg. Ett karaktäristiskt uttryck för denna
åskådning träffas hos Tasso, »Befriade Jerusalem»,
första

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free