- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
363

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika åsigter om konsten och det sköna. För Sv. Fam.-Journ. af Emil v. Qvanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

363

sången, tredje stansen, i hvilken skalden
tilltalar sångmön sålunda:

Du vet, att dit plär gerna hopen strömma, Der af sin
sötma mest Parnassen göt, Att sanning, klädd i rim och
välljud ömma, Beveker ock den, henne mest försköt. Så,
att det sjuka barn må drycken tömma, Vi fukta kärlets
brädd med vätska söt: Det sväljer, Qdåradt, bittra
saften stilla, Och lifvet så det undfår af sin villa.

Jag öfvergår till några egendomliga åsigter,
som göra skönheten till en idealisk uppenbarelse,
oberoende af den menskliga utvecklingen. Jag börjar
med den mythiska åsigten. Skönheten, säger denna,
har en gång varit bofast på jorden, men har sedan
flytt. Skönhetens väsende är omedveten frid,
omedelbar harmoni. Skönheten är mensklighetens
första oskuldstillvaro och barndomsro, och likasom
barndomen sjelf, så flyr skönheten i samma ögonblick,
lifvets kamp begynner. I det längst förflutna, alltså
i urtillståndet på jorden, bortom och bakom den
historiska utvecklingen hafva vi att söka det skönas
uppenbarelse: på det "gyldene Atlantis», som sjönk
ned i hafvet, i Paradiset, som gått förloradt. Oss
återstår endast minnet. Åt detta minne ger skalden
en röst och konstnären en gestalt.

I en skön tillegnan till Franzén sjunger Tegnér:

En dunkel hågkomst fyller diktens stunder,

Den rätta sångmön minnets dotter är.

Dess hem var det Atlantis, som gick under,

Med högre kraft, med ädlare begär.

På hafvets botten susa nu dess hinder,

Och store andar gå i månsken der.

Vår konst besvärjer dem, på våta vingar

De dyka stundom opp, när skaldens lyra klingar.

Till uppkomsten af denna åsigt har i hög grad
bidragit kristna religionens dogm om ett ursprungligt,
paradisiskt tillstånd, som menniskoslägtet förverkat
genom missbruk af sin frihet. Bibelns skildring har
blifvit omsatt i föreställningen om ett arkadiskt
Stilleben, oupphörligt solbelyst, utan förändring,
utan minne, utan hopp, ett ständigt sällt närvarande,
hvars klara lifsspegel bröts af den menskliga
utvecklingens första vingslag. Föreställningen om
en »gyldene åldern, då gudarna bodde på jorden och
lycka och fullkomlighet rådde bland menniskorna,
påträffas nästan i alla folks mytbjska sägner.

Den mythiska åsigten beror äfven i viss mån derpå,
att skönheten uppfattas såsom en harmoni och hvila,
hvilka utesluta all mångfald, olikhet och rörelse. Men
det förhåller sig tvärtom. Harmoni är inre enhet och
förutsätter således mångfald och olikhet, likasom
hvila förutsätter en föregående och efterföljande
rörelse. Tänkta utan mångfald och olikhet, som äro
bragta i harmoni, utan rörelse, hvilken blifvit bragt
i hvila, skulle harmonien och hvilan vara endast tom
enformighet och död förstelning. Harmoni och hvila,
mångfald, olikhet och rörelse betinga hvarandra i
oändlig utveckling. Ju högre utveckling, dess större
harmoni, ju större rörelse, dess högre hvila hos
konsten.

Den menskliga utvecklingen är naturligtvis en
utveckling af mensklighetens väsende. Men skulle
mensklighetens ur-väsende hafva bestått i ett
tillstånd, som uteslöt all utveckling, huru har då
utvecklingen någonsin uppstått? Och har verkligen
skönheten försvunnit för utvecklingen, huru kunna
vi då hafva ens ett minne af, en föreställning om
henne? Minnet sjelft faller ju inom utvecklingen. Det
innebär ett närvarande, men också ett förflutet,
mellan hvilka båda ett fortskridande egt rum. Om
skönheten försvunne i samma ögonblick, som
utvecklingen, och dermed äfven minnet födes, borde
menniskan icke ens kunna minnas, hurudan skönheten
är!

Den symboliska uppfattningen är nära beslägtad med
den mythiska. Den hvilar på den åsigten, att natur
och verklighet, hela den jordiska tillvaron innebär
ett affall från en högre sfär, der menniskan fordom
var ett med det rena lif-

vet, den guddomliga idéen, och dit hon en gång
skall återvända. Natur och verklighet äro icke
det omedelbart gifna. De äro en utstrålning af,
det matta och brutna återskenet från idéernas ljusa
verld. De äro spåren af det guddom-ligas tillvaro,
i sig sjelfva svaga, urartade, men dock tecken på,
symboler af det, som i sig är evigt klart, fullt och
helgjutet. Menniskan äger alltså här på jorden endast
minnet af och hoppet om den fullkomliga harmonien.

Om detta minne, detta hopp lifligt framkallas
för fantasien, ryckas de ur det förflutna och
det tillkommande och förvandlas skenbart till
ett närvarande. Tvedrägten är häfd, klyftan är
försvunnen. Denna solglimt, denna hägring är det
sköna. Skönheten är en fantasibild af idealverldens
harmoni och fullkomlighet. Hennes innehåll är blott
ett lån, men hon är så uppfylld af detta lån, att
fullkomligheten och harmonien skenbart öfverflyttas
på bilden sjelf. Denna bild skulle dock snart
upplösas vid nya intryck från verkligheten, så framt
hon icke ägde förmåga att träda ut ur den enskilda
fantasien och antaga en fristående, för alla åskådlig
gestalt. Denna förmåga är - konsten. Konst är kunna.

Konsten fäster skönhetsbilden vid ett sinnligt
material, utpreglar den i former, hvilka återgifva
bilden derigenom, att de stå i ett symboliskt
förhållande till bildens idé. Konsten beror på
de sinnliga formernas egenskap att symbolisera de
oändliga idéerna, och på fantasiens förmåga att i
hvarje särskildt fall, genom omedelbar åskådning
bemäktiga sig den symbol, som motsvarar den åskådade
skönhetsbildens idé.

Konsten är sålunda icke en återspegling af natur och
verklighet, utan af en idealverld, som existerar
bakom och bortom naturen och verkligheten. Den är
aftonrodnaden af en sol, som har gått ned-, den är
morgonrodnaden af en dag, som vi framdeles skola
skåda.

Miltons »Förlorade Paradiset» och Goethes »Faust»
äro dikter, som symboliskt åskådliggöra de himmelska
idéernas kamp mot materien. Den byzantinska basilikan
och den göthiska domen, den förra ursprungligen
återgifvande grafvens, den sednare korsets form,
symbolisera idel spiritualist-iska idéer. Konstverkets
form tyckes likasom uppgå uti och smälta bort i
det ljus, som strålar ur den i fantasien närvarande
idealbilden.

Men vore menniskan till sitt väsende så urartad och
bortkommen, som den symboliska åsigten lärer, huru kan
då hennes fantasi återspegla den rena idéverlden? Och
vore de ändliga formerna, natur och verklighet,
i och för sig brutna och disharmoniska, huru kunna
de återspegla idéverldens fullkomlighet och harmoni?

Jag öfvergår till den historiska uppfattningen.

Skönheten, säger den historiska åsigten, är icke,
såsom den symboliska lärer, blott ett återsken af
idéverlden, utan en sjelfständig lifsuppenbarelse på
jorden, i likhet med det goda och sanna. Skönheten
har icke häller, såsom den mythiska åsigten säger,
flytt från jorden före tidernas början. Hon har,
såsom den herrliga Afrodite eller den heliga madonnan,
stigit i land på stranden af tidens ocean och tagit
del i den menskliga utvecklingen. Vi kunna ännu spåra
hennes f j ät, vi kunna varsna hennes fulla glans,
till exempel i den antika konsten. I det förflutna,
i historiens bildersalar hafva vi att söka det skönas
uppenbarelse.

Denna åsigt hvilar, på minnets illusion, som
ständigt visar oss det förflutna - emedan det är
ett tillryggalagdt stadium - såsom en helgjuten,
fulländad bild af tillvaron. Minnet förskönar, det
låter oväsendtligheter och tillfälligheter bortfalla
och derigenom hufvuddragen framstå i sin klara
bestämdhet, sitt fulla sammanhang. Det närvarande
är deremot sammansatt af tusende otillfredsställda,
tusende oafslutade sträfvanden, hvilkas trådar löpa in
i det dunkla, ovissa tillkommande. Derför inbillar sig
den enskilda menniskan oftast, att lifvets lycka och
skönhet stannat qvar på hennes tillryggalaggda bana.

Det är åskådningen af den antika skönhetsverlden,
som bidragit till att utbilda den historiska åsigten
om konsten

46*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 15:34:15 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1885/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free