- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 24, årgång 1885 /
366

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerikanska humoristiska skizzer. Af Max Adeler

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Amerikanska humoristiska skizzer.
Af Max Adeler.


III.

De sköna konsterna, i köpingen X.

Ett resande theatersällskap gaf på ett ingalunda
tokigt sätt några representationer i vår lilla stad
förliden vinter. En af de pjeser, som uppfördes,
var Shakespeares Konung Johan, med den "framstående
tragikern herr Hammer» i kungens roll. Om icke ett
fatalt missförstånd inträffat, skulle representationen
sannolikt varit ganska lyckad. Som bekant, förekomma
ofta trumpetsignaler i detta skådespel, och som
theaterdirektören icke hade någon orkester med sig,
gjorde han i stället upp aftal med en tysk musikant,
vid namn Schenck, att denne skulle blåsa på sitt
valdthorn. Schenck var icke synnerligt hemmastadd i
engelska språket, och direktören lät honom taga plats
bakom kulisserna till venster om scenen, medan han
sjelf stod i en kuliss på högra sidan. Valdthornisten
hade fått tillsägelse att traktera sitt instrument,
när direktören gaf tecken med handen. Allt gick
mycket bra, ända tills konung Johan (herr Hammer)
kom till dessa ord: "O ve, jag täres af en inre glöd!»
Just som kungen skulle yttra detta, kom en fluga och
satte sig på direktörens näsa, och då denne skulle
jaga bort den näsvisa insekten, trodde Schenck,
att denna åtbörd var den öfverenskomna signalen
och började blåsa af alla krafter på sitt horn. Kung
Johan vardt ursinnig, och direktören gjorde häftiga
åtbörder åt Schenck att upphöra, men den hedervärde
tyske musikanten föreställde sig, att direktören
ville, att han skulle blåsa ännu starkare, och ju
värre den förre anfäktade sig, desto ifrigare blåste
den sednare. Resultatet blef ungefär följande:

Konung Johan. »O ve, jag täres –»

Schenck (med utspända kinder och ögonen stirrande
genom glasögonen), »Tra-te-ra, tra-te-ra, tra, tra,
tra, tut, tut, tut, tra, tra, tra-te-ra, tra-te-ra,
tut, tut, tra-te-tra-te-tra-te-ra, ra, ra.»

Konung Johan. »– af en inre –»

Schenck. »Tra, tra, tra, tra-te-ra, tut, tut,
tra-te-ra, tut, tut, tut, tra-te-ra, tra-te-ra.»

Konung Johan. »O ve, jag –»

Schenck. (ansträngande sig af alla krafter). »Tut,
tut, tut, tra-te-ra-te-ra-te-ra, tra-tra-tra-te-ra,
ra-ta-ra-ta-ra-ta-tra-tra-tra-a-a, tut, tut, tra-a-a-a.»

Konung Johan (hastigt). »Täres af en inre glöd.»

Schenck (med svetten i pannan). »Tra-tra-te-ra, tra,
tra, tut, tut, tra-tra-te-ra-ra-ra-tra-tra-tra, tut,
tra-te-tra-te-tra-te-tra-tra-tra, tut, tut, tut, tut,
tra-ra-ra-ra-a-a-a, tra-ra-a-a.»

Konung Johan (till åhörarna). »Mina herrar och damer –»

Schenck »Tut, tut, tra, tra, tra-te-ra, tut, tut,
tra-ra-tra-ra-tra-te-ra, tut, tut.»

Konung Johan. »Det står en tysk fårskalle bakom
kulisserna, och han –»

Schenck. »Tra-te-ra, tut, tut, tra-tra, tra-te-ra,
tra-te, tra-te-ra, tra, ra, ra, tra-a, tut.»

Konung Johan. »– blåser oupphörligt på sitt fördömda
horn, men –»

Schenck. »Tra-te-ra, tut, tut.»

Konung Johan. »– om herrskapet ursäktar, så –»

Schenck. »Tut, tut, tra, tra, tra.»

<i>Konung Johan.</I> »– skall jag gå bakom kulisserna och
söka hejda den galningen.»

Schenck. »Tra-te-ra, tra-te-ra, tra, tra, tut, tut,
tra-te-ra, tra-ra-ta-ta, ra-ta-ta, tra-a-a.»

Nu försvann konung Johan, och man hörde ett
handgemäng, beledsagadt af åtskilliga häftiga uttryck
på tyska språket. Tio minuter derefter kunde man
ha’ sett en herre från »das grosse Vaterland» stå
på gatan utanför theatern med ett valdthorn under
armen och hållande näsduken för sin blödande näsa,
medan han undrade, hvad som i all
verlden stod på. Under tiden hade kungen åter
uppträdt på scenen och skådespelet slutades utan
någon musik. Efter den betan kommer direktören att
använda infödda musikanter, när det skall blåsas på
valdthorn.

*



Jag har sjelf en tid försökt lära mig blåsa
valdthorn. Ingenting är angenämare, än att hafva litet
musik i hemmet om aftnarna: det lättar bekymrens
börda, lugnar de upprörda känslorna, utöfvar ett
förädlande inflytande på barnen, bringar passionerna
till ro och höjer sinnet. För några månader sedan föll
det mig in, att jag säkert skulle bereda de mina ett
nöje, om jag lärde mig blåsa valdthorn. Det är ett
vackert instrument, och sedan jag hört det blåsas på
en koncert, beslöt jag att skaffa mig ett dylikt. Jag
köpte mig alltså ett präktigt valdthorn och beslöt
att icke omnämna saken, förrän jag lärt mig blåsa en
melodi. Då ämnade jag gifva min hustru en serenad en
vacker afton och öfverraska henne. Jag beslöt derför
att öfva mig uppe i en vindskupa. Första gången jag
försökte, ville jag endast helt sakta blåsa några
få toner, tills jag hunnit lära mig, huru jag skulle
bära mig åt; men när jag satte munstycket till mina
läppar, kom icke ett enda ljud fram. Jag blåste nu
något starkare, men med samma resultat. Nu tog jag
lungorna fulla af luft och pustade af alla krafter
i hornet, men ingen musik lät höra sig. Jag höll
på väl en halftimme; sedan tog jag en ståltråd och
stack in den i instrumentet för att se efter, om
hornet händelsevis råkat blifva igenstoppadt, men
detta var icke fallet. Jag blåste nu, än saktare,
än starkare, än långsammare, än fortare, jag öppnade
alla klaffarna och stretade och ansträngde mig till
den grad, att jag fruktade att få slag. Till sist blef
jag förargad och gick ned igen, och min hustru frågade
mig, hvad det var, som gjort mig så röd i synen. Fyra
dagar ansträngde jag mig förgäfves, och mina läppar
svulnade så, att jag gick omkring och såg ut, som
om jag beständigt försökte hvissla. Slutligen bar
jag instrumentet tillbaka till boden och sade till
musikhandlaren, att det måtte vara sönder. Jag ville
ha’ ett horn, som hade ljud i sig, men det här kunde
lika litet som ett afloppsrör af tegel frambringa
någon musik. Musikhandlaren tog hornet, satte det
till sina läppar och blåste en melodi lika ledigt,
som om han stått der och gnolat. Han sade, att felet
låg deri, att jag inte hållit munnen riktigt, och
han visade mig, huru jag skulle bära mig åt.

Sedan jag ytterligare i trenne aftnar hållit på med
mitt horn deruppe i vindskupan, lät ändtligen ett
ljud höra sig. Men det var icke något behagligt ljud:
det påminde mig ovilkorligen om de stönanden, som min
grannes, Butterwicks, häst uppgaf, när han höll på att
dö förliden November månad. Ju starkare jag blåste,
desto jämmerligare lät det, och jag kunde omöjligen få
fram något annat ljud. När jag gick ned för att äta
qvällsvard, frågade min hustru mig, om jag hört det
förfärliga stönandet. Hon sade, att det förmodligen
härledde sig från Twiddlers ko, ty hon hade hört fru
Twiddler säga dagen förut, att deras ko var sjuk.

På fyra veckors tid var jag icke i stånd att få
fram ur hornet annat än de gräsligaste missljud, och
under tiden flyttade den familj, som bodde midt emot,
till ett annat hus, ty de påstodo, att det spökade i
grannskapet, och tre tjenstflickor hos oss lemnade
af samma skäl sin plats, den ena efter den andra.

Slutligen tog jag en sakkunnig person till råds,
och han sade, att »Ensam jag är ej» är en lätt melodi
för nybörjare. Följaktligen försökte jag lära mig den.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:35:30 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1885/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free